Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 mars 2015

Dagboksinlägg den 5 mars

Vaknar klockan fem av att jag fryser. Trots fleecebyxor och fleecetröja. Ha, ha jag kommer aldrig mer att klaga på värme när vi äntligen får igång värmesystemet i huset. Vvskillarna jobbar så att svetten lackar, drar rör både uppåt och nedåt. Peter har satt fast elementen men reste gör grabbarna. Igår var det meningen att vattnet skulle in i elementen, men icke...

Utanför fönstret ligger gnistrande frost på marken och fåglarna sitter uppburrade på grenarna och ser molokna ut. De längtar nog också efter värmen, och mat förstås. Vi har skämt bort dem med både nötter och annat godis i vinter. Jag hör att Zally, katten springer ut genom kattluckan men kommer lika snabbt tillbaka in. Hon hoppar upp i sängen och lägger sig med de andra djuren. Just nu har vi ställt sängen i vårt nya vardagsrum och kaos är bara förnamnet för hur det ser ut. Hundar, katter ungar och vi, dvs jag och Peter samsas i sängen och det är en aning trångt. Att sedan kissemissarna är nattdjur har jag insett de här veckorna. Zara, vår yngsta katt springer runt och leker, äter mat och gör sina behöv, medan Zally är mer softig. Jag har nog inte sovit en enda hel natt på länge och det känns.

Igår var jag iväg med Zabine till en ny skola. Vi åkte dit extra tidigt för att kika på skolan och prata med de som jobbar respektive går där. Det blev värsta intervjuerna av elever och lärare. Men, vad jag såg verkar det vara mer harmoniskt och kärleksfullt där än på Malmsjö. Lokalerna är slitna och påminner om min barndoms skola med låga skåp att förvara kläderna i och ett ynkligt torkskåp som skulle räcka till samtliga barn. Det fanns ett hus där treorna gick på nedervåningen och yngre på den övre. Nästa hus var ämnat för bara fyrorna, och de som gick i femman och uppåt var stationerade i ytterligare ett hus. Charmigt, men slitet som sagt var. Eleverna var inte tvingade att st ute i regn utan hade möjlighet att gå in i E-huset som det kallades. Gården bestod av två fotbollsplaner av grus (den ena skulle få gräs) gräsmattor, skogsbryn, lekplatser med klätterställningar, gungor, och en massa annat. Takplåtslagare som jag är noterade jag att taket skulle behöva omsorg. 
Det var kallt ute och vi satte oss vid musiksalen där det satt en massa elever. Inga fula ord hördes och stämningen kändes helt okej. Bordet vi satte oss vid var skadat och ytan skulle må bra av en slipning. Väggarna hade här och där gropar och en tavla med rosa älgar gjord av ett tygstycke satt på väggen.
Jag hörde att någon misshandlade ett piano inne i rummet och funderade på när läraren skulle komma och säga till. Nyfiket undrade jag om det skulle skrikas som vi var van, eller om tonen skulle vara låg. 
Dörren öppnades och jag såg en lärare. Alltså hade hon varit inne där hela tiden. Hon stoppade de som varit upphovet till oljudet och gav dem en bestämd tillsägelse att inte misshandla pianot och sa att det kan gå sönder då.

Zabine och ett tiotal fler barn blev inkallade och vi förädlar satt utanför och väntade. De sjöng så vackert att håret reste sig på mig. En underbar känsla att höra ungar sjunga samstämmigt på det viset. Läraren bad ungarna sjunga olika toner och verkade kolla tonsäkerhet och röst hos dem.
En halvtimme senare var det klart och Zabine kom uthoppande, glatt ropande att några av hennes FEJMkompisar också varit där. Hon vinkade åt dem och vi gick ner till Tumba station och hämtade bilen. För parkeringsmöjligheterna på skolan var lika med noll.
All rädsla från morgonen var borta och Zabine pratade i ett. "Jag gillar den här skolan mamma, och det är nära till centrumet", sa hon och sprang före mig.

Vi gick till bokhandeln och hittade en ny bok att läsa kvällstid. Ungarna hade beställt en bok med något som hänt på riktigt av mig och jag hittade boken Gatukatten Bob av James Bowen.
En kartbok och ytterligare en barnbok senare, träffade vi plötsligt på Sirpa, Zabines dagbarnvårdare. Det blev ett glatt återseende och hon berättade att hon numera var pensionerad, men inte gillade det riktigt. "Ingen ser en längre. Jag har liksom blivit osynlig", sa hon och tillade med ett leende att hon ändå tyckte det var skönt. "Jag jobbar extra ibland, det räcker."

Efter att ha hämtat Razmus och Hampuz for jag hem och mötte upp VVS-killen som låg på alla fyra i vardagsrummet och krökte rör. Jag förstod att vi inte skulle få någon värme påslagen och gick ut för att ta in ved. Det var kyligt ute och mörkret började komma.
Efter middagen lade jag ungarna under vilda protester och kämpade ett tag innan alla kommit till ro. När allt stillnat lade jag mig i Hampuz säng och öppnade den nya boken. Allt var mörkt runt mig och en liten boklampa satt fast på omslaget. Boken handlar om en drogberoende man som på väg till sin träningslägenhet (Jag fick förklara ett och annat för ungarna) träffar på en röd hankatt. Mannen älskar katter och de får ett band som gör att katten flyttar in till honom. Alla som läst katten Gustaf förstår vad jag menar. Katter och även andra djur kan vara fantastiska personligheter, vilket mannen inser. Jag läser två kapitel innan jag stänger igen boken och med ett "Godnatt ungar. Älskar er", lämnar rummet. Lilleman vill ha sällskap i sängen, men jag har inte tid. Disken väntar och Peter och jag har ett mycket viktigt uppdrag: Att skriva i papperet till försäkringskassan angående Raz sjukdom. En kopia är lämnad till rektorn på skolan och vi tänker höra av oss till honom nästa vecka för att se vad de tänker göra. Om inte Raz får någon hjälp, klarar han inte skolan. Enkel mattematik enligt mig och Peter, men inte för skolan som vill göra en egen utredning. Mer papper alltså, och mer bortkastad tid. Medan de funderar, får jag mejl om att Raz inte gör något på lektionerna och ibland stör de andra eleverna.

Idag ska jag vara hemma igen. Vvvs-killen ska komma mitt på dagen och fortsätta. Det är ganska mycket rördragningar som krävs i vårt hus. Men solen lyser och jag har eldat i kaminen så i det stora hela har jag det oförskämt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar