Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 mars 2015

En början-836

Sekunderna innan bollen gick i mål var det som om solen lyste starkare och allt jag grubblat på blev glasklart. Naturligtvis skulle det säkert ta lång tid innan alla idéer kommit på pränt, men jag gillade tanken på att ha ett utdraget projekt som skulle bli klart lagom tills snön kom igen. Ett år, tänkte jag och log åt pojkarna på planen som kastade sig hejdlöst på varandra som bara pojkar kan. Esbjörn vrålade som vanligt och lilla Petter kastade med sitt långa, ljusa hår. Sexåringarna hade sett på teve hur de stora grabbarna betedde sig och tog efter varje rörelsen varje ord, eller, egentligen handlade det om gutturala stavelser som sammanfogats till ord.
"Mamma, såg du", skrek Jesper och drog av sig svettbandet. "Såg du? Jag gjorde mål."
Det röda håret skimrade i solskenet och mörka prickar syntes över näsroten. Vart hade tiden tagit vägen? Hans små knubbiga armar och den vaggande gången var ett minne blott. Likaså de dagliga orden: "Jag älskar dig mamma."
"Ja, jag såg älskling. Du är så d..." Jag bet mig i tungan när jag mindes vad psykologen sagt. 
"Inte berömma och prata barnspråk. Jesper vill vara stor förstår du. Stor."
"Skitfräckt mål", sa jag och hoppades att orden skulle falla i god jord och få honom att sträcka på sig.
En lastbil passerade och dränkte min röst, men Jesper skrattade och vinkade, sedan sprang han tillbaka till de andra.

Efter matchen satt jag på bänken utanför omklädningsrummet och hörde ungarna prata. De diskuterade naturligtvis matchen, men också en av pojkarna i laget.
"Han är bög", sa en röst.
"Aldrig", sa en annan.
"Klart han är", fnös en tredje. "Han har ju örhänge i ena örat ju. Det såg jag tydligt när han gick förbi."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar