Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 mars 2015

En början-838

"Du får åka på ett villkor", sa mamma och tog på sig sin stränga min.
"Ja, ja, ja", skrek jag utan att veta vad jag svarade på.
"Lugn Cilla", sa hon och lade en hand på min axel. "Du får åka på ett villkor. Att du skriver dagbok på nätet som vi kan läsa. Men du måste skriva allt som händer, förstår du det älsklingen min. Allt."

Jag hade tjatat om att få resa som aupair till London i snart två år nu, och när min bästa väninna Shirley åkte tjatade jag om möjligt ännu mer. Både mamma och pappa bar stora betänkligheter angående hur jag skulle kunna hantera livet i storstaden, men tydligen hade de ändå gett med sig. Jag jublade inombords över möjligheten att träffa Claes in real life istället för via chatten. Han var min hemlighet. Jag längtade efter att få höra hans röst och se honom. Hittills hade vi chattat om allt möjligt och jag såg antydningar här och där att han var lika nyfiken på mig som jag på honom. Shirley och jag skulle festa dygnet runt. Så jobbigt kunde det väl inte vara att sköta två ungar att jag inte orkade med resten.

En vecka senare satt jag på flyget. Det hisnade i magen och ett lätt illamående dök upp. Jag vet inte om det var själva starten eller vetskapen att jag äntligen, äntligen, äntligen skulle få sköta mig själv. Jag medger att det skrämde mig en hel del. Mitt liv ute på landet med en massa djur runt mig hade gjort mig till en trygg och sansad person. Inget skulle kunna ändra på det. Samtidigt var jag enormt nyfiken på vad som gömde sig utanför stadens portar. Det här var min första utlandsresa och jag var ensam. Om något hände hade jag ingen att luta mig mot. Familjen i London hade skickat sitt telefonnummer och adress. De skulle inte möta mig på flygplatsen.
"Är det din första resa", sa killen som satt bredvid mig och tittade på mina händer som höll krampaktigt i 
"Mm", sa jag.
"Vet du att risken att förolyckas i en flygkrasch är en på elvamiljoner?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar