Jag visste inte hur jag skulle börja, eller sluta heller, förresten. Allt jag visste stod i boken med stora, röda bokstäver. Hon hade strukit under det hon ansåg var det viktigaste och jag såg hundöron här och var som om hon velat påvisa något. På framsidan av boken stod företagets logga - en halv katt som höll i ett x. Inget märkvärdigt eller påkostat.
Telefonen ringde och jag funderade på om jag skulle svara eller inte. En, två, tre signaler gick fram. Eftersom jag aldrig använt och inte heller hade för avsikt att använda telefonsvararen gick den inte igång. Efter sju signaler tystnade telefonen och jag sträckte mig för att ta upp den, men råkade tappa den i golvet. Jag svor inte, det ligger inte för mig att ta sådana ord i munnen, men jag sade andra ord med ungefär samma innebörd.
Jag reste mig upp från soffan som sett bättre dagar. En gång var den turkos, idag solskadad och fläckig, nedsutten med en kudde på var sida för att dölja skavmärkena.
När jag vände mobilen såg jag att den var full av sprickor. Den ringde igen när jag höll i den, vibrerade i min hand. Små skärvor lossnade och föll på golvet.
"Hallå", sa jag och såg att en skärva kilat in sig i min handflata.
Rösten i luren sa något ohörbart. Mest pep och tjöt det. Ungefär som radion kan göra ibland när den står på utlandskanaler. Displayen där numret brukade komma upp var svart.
"Hallå", sa jag igen och tryckte försiktigt på off-knappen när jag inte hörde vad personen sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.