Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



16 mars 2015

En början-845

För att fästa blicken någon annanstans än på honom, följde jag kringelikrokarna på hushållsrullens vita yta. Jag hörde att han tände ytterligare en cigarrett och skakade på huvudet när han sträckte fram den till mig.
"Du måste prata någon gång", muttrade han och drog ett halsbloss, höll andan och blundade. 
I samma stund jag tänkte resa mig och gå, öppnade han ögonen, lutade sig mot mig och blåste ut röken. "Vi är på en ö. Barnen ligger och sover på övervåningen i sina sängar."
Jag fick tag på en av pennorna som han lagt på bordet och ritade cirklar på blocket. Större och större tills de täckte hela papperet. Pennan gick nästan genom papperet på en del ställen.
"Akta bordet", sa han och lade sin hand över min.
Jag gav honom en sekundsnabb blick och fortsatte rita. 
"Du har talang, men det vet du redan, va?"
Jag ignorerade honom och skuggade taket på huset jag ritat. Rabatterna fylldes med tulpaner och annat smått och gott. Utanför huset ställde jag en familj. En vanlig familj. 
"Vi kan gå i terapi om du vill", sa han och lyfte kaffekoppen mot munnen. 
Jag fattade inte hur han gjort det, men på något vis hade han sövt mig och barnen och lagt oss i bilen. När vi vaknade befann vi oss här. Det fanns ingen elektricitet och ingen telefon. Mobilen var död. Lasses ipad hade hostat till, men dött lika fort. Första reaktionen var panik, andra rädsla, och just nu befann jag mig i den tredje - ilska. När alla kastruller låg på golvet och ett antal tallrikar krossats satte jag mig på golvet med benen i kors. Det smakade metall i munnen och jag kände fortfarande en lätt dåsighet som gränsade till illamående. 
Frågorna hopade sig i skallen, men jag klarade inte av att säga ett ord till honom. Då skulle fördämningen släppa och tårarna spruta. Jag visste inte var jag befann mig och kom inte härifrån.
"Mamma."
Jag kände igen Kilroys röst och tänkte svara, men bet ihop.
"Mamma", ropade han igen med panik i rösten.
Mitt hjärta vred sig av oro och jag reste mig upp och tog de få stegen i trappan i två kliv. Först visste jag inte åt vilket håll jag skulle gå, men kvidandet styrde min väg.

Den vita dörren knarrade när jag öppnade den. I en säng låg Kilroy. Han höll båda händerna över huvudet och låg i fosterställning. Jag satte fingret över munnen och hyssjade honom. Genom fönstret såg jag en brygga och ett oändligt vatten. Några måsar flög över huset och skrek.
"Mamma, vad är det som händer? Var är vi? Var är Mia och Peppe?" Hans läppar darrade. "Pappa?"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar