Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 mars 2015

En början-848

Sekunderna innan jag tog på mig hjälmen och trädde in mina vantklädda händer i den lilla bågen av nylon tycktes evighetslånga. Mamma hade gett mig skidlektioner i present och jodå, läraren kunde det här med att åka skidor och såg ganska bra ut. Som gjort för en liten flirt alltså. Han visade de andra i gruppen tillrätta och behövde bara kasta en blick på mig för att förstå att jag ville iväg. Nu.
"Okej", sa han och satte på sig en hjälm med en mohikanfrisyr av plastpiggar på. "Jag ser att några av er gjort det här förut." Han svepte med armen i en vid båge över landskapet som var täckt av vit, gnistrande, orörd snö. "Följ bara märkningen så ska det inte vara någon fara. Ta det lugnt och se upp för andra åkare. Vår led ska förvisso vara fri från andra åkare, men ibland förvirrar de sig dit trots skyltarna."
Jag ställde mig på kanten av fjället och böjde knäna som jag en gång blivit lärd av en pojkvän jag haft. Solskenet studsade på det vita och in i ögonen. En kall vind letade sig in under jackan och fick mig att huttra till.
"Du kan börja", sa skidläraren. "Tänk på att niga i svängarna och trycka till på skidan du har mot branten. Få inte panik om skidorna inte lyder dig." Det sista sa han med ett skratt och vände sig mot tanterna som knappt kunde stå på ett par skidor och nu stod med armarna runt varandra och fnittrade löjligt.
"Vi syns därnere", sa jag så tufft jag kunde och drog ned glasögonen.
Första svängarna gick sisådär, men sedan släppte det och jag blev euforisk av lycka när vinden ven runt öronen och snön flög iväg när skidorna plöjde genom den. Jag slappnade av och njöt av åkturen. 
Plötsligt såg jag en svart lina flyga upp ur snön och kastade mig handlöst åt sidan. De andra kom åkande efter mig och skrattade när de såg min luftfärd. Läraren kom svischande nerför backen och såg inte linan som någon spänt mellan två träd.
Skrikande och viftande trotsade jag smärtan i benen och försökte stoppa honom. "Stanna! Vänta! En lina ...."
När han såg linan var det försent. Med uppspärrade ögon såg jag hans huvud slitas av och skiljas från kroppen. Huvudet flög upp i luften och rullade sedan nerför backen. Kroppen fortsatte några meter innan den for omkull och skapade ett moln av snö.
De andra hann stanna och stod stilla. Ingen sa något.
Huvudet täcktes av snö och bildade en stor snöboll som rullade allt snabbare nerför backen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar