Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 mars 2015

En början-850

Äta människokött? Nä, aldrig, tänkte Jan och blundade när de andra skar en bit av kvinnans arm. Hon hade visserligen självdött och han hade hört att kött från människor smakade sött. De andras smackanden fyllde hans hjärna och trots att han blundade såg han framför sig scener hur de åt köttet.
"Kan ni inte åtminstone grilla det", kved han och rullade ihop sig till en liten boll. 
"Hur skulle det gå till", sa Maja som var den äldsta av de förlista. "Här finns varken eld eller ved. Det går inte att leva på vatten, vännen."
Jan kisade på sina medpassagerare och kände det vattnas i munnen. Att inte äta på flera dygn ställde till det i magen, och huvudet. Den infernaliska värken som kommit redan första dagen på ön, gav inte med sig trots att han tagit smärtstillande tabletter de hittat i sjuklådan. Det värkte över pannan och ner i nacken, hettade och bultade. Magen krängde ut och in, och tarmarna verkade ha ett eget liv, likt gigantiska maskar.
"Hittade ni några konserver", frågade en äldre man som bar ett par fyrkantiga glasögon där ena glaset spruckit i två delar. "Torrvaror?"
Jan tittade ner i sanden och körde ner händerna i den. Det var hett intill förbannelse och solens brännande strålar smekte över kropparna som låg tätt intill varandra.
"Kan vi inte lägga något över dem", mumlade han och tvingade sig att se på en av de döda. Maria hade varit en vacker kvinna och behöll skönheten i det här tillståndet också. Det rann blod från huvudet och anletsdragen var mjuka.
Maja reste sig upp och satte sig intill Jan. Hon smekte honom över kinden som redan börjat magra. "De hittar oss ska du se. Det har bara gått några dygn och planet hade säkert kommit ur kurs. Följ med mig så undersöker vi ön. Det är vi som är minst skadade."
"Jag är ledsen frun, men jag kan inte."
Det hördes ett dovt muller långt in i skogen.
"Är det åska", frågade en pojke som blödde ur ena näsborren. Hans ben låg i en konstig vinkel, och ett långt sår syntes på ena kinden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar