"Se upp!"
Jag hann inte hoppa när timmerstockarna kom i rullning och skymtade Patriks fot innan smärtan glödgade mig inifrån och stockarna klämde mig från alla sidor. Ljudet från ytorna ljummade i mina öron långt efter att allt stillnat, och jag vågade först inte röra mig.
"Jennifer", ropade en röst snett nedanför mig. "Jennifer, var är du?"
Det knakade i nacken när jag vred den mot rösten och smärtan fick mig att se svarta prickar framför ögonen. Jag hade blodsmak i munnen och allt från magen och neråt verkade bedövat.
"Jennifer!"
Patriks röst ekade i öronen och ett stort mörker famnade mig.
"Jag har hittat henne. Skynda er!"
Nästa gång jag vaknade satt Patrik bredvid mig. Hans näsa var blodig och jackan var lerig. Den går nog inte att tvätta, tänkte jag och mindes att han sagt att den var nyinköpt. Stackars Patrik. Det verkade som om någon lagt ett skynke över mig för ögat skuggades av något.
"Är du vaken gumman? Vi har kallat på hjälp. En traktor är på väg, likaså ambulansen."
Jag kände mig sömnig och gäspade stort.
"Håll ut Jennifer. De andra har redan påbörjat arbetet med att ta bort timret."
Jag kisade mot solens sista strålar som lyste över oss, och huttrade till. Jag höjde handen för att stryka bort luggen som killade mig i ena ögat. Den vägrade lyda och jag förstod varför när jag såg vinkeln på handleden. Fingertopparna var vita.
Patriks röst lät som om han stod i en tunnel: "Hennes andetag är oregelbundna med långa pauser mellan. Herregud, vad ska jag ta mig till? När kommer ambulansen egentligen? Är ni säker på att den hittar hit?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.