Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



28 mars 2015

En början-853

"Se upp!"
Jag hann inte hoppa när timmerstockarna kom i rullning och skymtade Patriks fot innan smärtan glödgade mig inifrån och stockarna klämde mig från alla sidor. Ljudet från ytorna ljummade i mina öron långt efter att allt stillnat, och jag vågade först inte röra mig.
"Jennifer", ropade en röst snett nedanför mig. "Jennifer, var är du?"
Det knakade i nacken när jag vred den mot rösten och smärtan fick mig att se svarta prickar framför ögonen. Jag hade blodsmak i munnen och allt från magen och neråt verkade bedövat.
"Jennifer!"
Patriks röst ekade i öronen och ett stort mörker famnade mig.
"Jag har hittat henne. Skynda er!"
Nästa gång jag vaknade satt Patrik bredvid mig. Hans näsa var blodig och jackan var lerig. Den går nog inte att tvätta, tänkte jag och mindes att han sagt att den var nyinköpt. Stackars Patrik. Det verkade som om någon lagt ett skynke över mig för ögat skuggades av något.
"Är du vaken gumman? Vi har kallat på hjälp. En traktor är på väg, likaså ambulansen."
Jag kände mig sömnig och gäspade stort. 
"Håll ut Jennifer. De andra har redan påbörjat arbetet med att ta bort timret."
Jag kisade mot solens sista strålar som lyste över oss, och huttrade till. Jag höjde handen för att stryka bort luggen som killade mig i ena ögat. Den vägrade lyda och jag förstod varför när jag såg vinkeln på handleden. Fingertopparna var vita.
Patriks röst lät som om han stod i en tunnel: "Hennes andetag är oregelbundna med långa pauser mellan. Herregud, vad ska jag ta mig till? När kommer ambulansen egentligen? Är ni säker på att den hittar hit?"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar