Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



31 mars 2015

En början-856

Jag föredrog att bli vald framför att välja någon, och stod alldeles stilla när Hasse gled med blicken över oss. Hans axlar var höjda upp till öronen och han hade placerat händerna på höfterna.
"Är det ingen av er som vill börja? Ingen? Men, jisus amalia vad är detta för patrask?"
Han gick fram till Jesuz och klappade honom på huvudet. "Jag vet att Jesuz är en jäkel på att slå bollen, och hoppas att ni fattar vilken klippa han är?"
Barnen stod tysta och väntade. Några fipplade med sina blåa kepsar, och två flickor satte sig ner på gräsmattan.
"Så ni menar att ni inte vill spela fotboll?"
Hasse sparkade iväg en boll långt ut på plan och pekade på mig. "Du där. Spring efter bollen. Nu."
Jag gjorde som han sa och dribblade bollen mellan fötterna på väg tillbaka.
"Nästa", skrek Hasse och kastade iväg bollen igen. han pekade på Samuel och visade med en handrörelse att han skulle springa iväg.
Tjejerna tog upp en mobil och pillade på den. Jag hörde musik och förstod att de var inne på youtube.
Hasse sneglade mot dem, men sa inget.
Jag vände kepsen bak och fram och böjde knäna lätt, beredd på att springa.
"Nu vill jag att samtliga ställer sig på ett led här, och sedan tar varannan ett steg framåt."
Vi lydde honom och belönades med ett snett leende. Hasse hade haft en stroke i vintras och inte riktigt hämtat sig ännu. Han haltade och sluddrade ofta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar