Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



12 april 2015

En början-864

Jag körde in spaden i komposthögen och en doft som fick håret att krullas vällde ut. Två långa grenar med torkad mossa petade upp och jag såg flera myror krypa högre och högre upp tills de nådde änden. Någon hade kastat jord och gamla krukväxter på högen. Jag torkade svetten från pannan med baksidan av handen och körde in spaden i röran igen, kastade det i skottkärran och var på väg att ta nästa omgång när jag såg den - en hand. Naglarna var målade i svart och det var svårt att se om det var en kvinno- eller manshand. Polisen, tänkte jag, jag måste ringa polisen.
Stövlarna glappade och jag kände hur det sved på hälarna när jag sprang runt till framsidan av huset. Handskarna som en gång tillhörde en man jag dejtade var för stora och jag måste dra i dem gång på gång. Det blåa hade antagit en färg av grå gegga.
Låset i ytterdörren krånglade och jag svor över min överdrivna noggrannhet och rädsla att någon skulle gå in i huset när jag jobbade på baksidan. Efter att ha tagit ett djupt andetag och vridit om nyckeln överdrivet sakta, klickade det till och dörren öppnades. 
"Rör absolut ingenting", sa mannen i luren. "Vi är där om fem minuter, max tio."
Jag tittade ut genom fönstret och undrade hur många fler kroppsdelar de skulle hitta i komposten. Det störde mig att de låg där och jag funderade just på att gå ut och fortsätta gräva när en polisbil körde in på tomten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar