Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



15 april 2015

En början-867

Det stod tre flaskor på bordet. Alla bar samma sorts etikett och vätskan var genomskinlig. Jag och de andra var inte riktig säker på om innehållet bestod av vatten eller något annat.
Männen som kommit i maskerade i banken och skrikit: "Det här är ett rån. Lägg er på golvet eller dö", hade stängt in oss i rummet och ställt flaskorna på bordet. En kvinna låg på golvet i famnen på en annan kvinna och flämtade. Hennes blus var uppknäppt och hennes bröst syntes. "Hjärtat", mumlade hon mellan andetagen. "Hjärtat".
Från min plats kunde jag se minst två av rånarna patrullera utanför dörren av glas. De bar ett stort gevär av något slag och hade e varsin pistol instucken i fickan på byxorna. De fula maskerna var ersatta av svarta halsdukar som de knutit över ansiktet. Det mörka håret fick mig att tro att de var av utländsk härkomst, men talet var klanderfri svenska. Det lilla de nu sagt.

Törsten härjade så svårt att min tunga fastnat i gommen. Magen kurrade och på klockan som någon hängt upp kunde jag se att det var mer än lunchdags. Mitt hår hade ramlat ur knuten jag så omsorgsfullt fixat till imorse, och blusen klibbade mot huden. Kvinnan med hjärtat somnade, eller dog. Jag vet inte hur det låg till, och orkade inte bry mig längre. Hon låg utfläkt på golvet med brösten synliga.
"Jag är kissnödig", sa en röst under skrivbordet. "Jag är kissnödig och hungrig och vill hem."
Jag slängde en snabb blick ut på mannen som passerade dörren och kröp sedan fram till skrivbordet. En liten pojke i tioårsåldern satt på golvet. Han grät ljudlöst och höll om sig själv samtidigt som han vaggade med kroppen. "Jag vill hem. Nu", fortsatte han.
Jag sträckte ut händerna mot honom och fick gensvar direkt. 
En kvinna log mot mig genom en slöja av tårar. Hon höll en röd handväska tätt mot kroppen.
En man i min egen ålder tittade på oss, men visade inga känslor. Han hade en svart kostym på sig och ett par blankputsade svarta läderskor.
Jag tittade runt i rummet. Det var ett kontor på cirka tio kvadratmeter med ett skrivbord, några bokhyllor och en snurra för pärmar. På väggen satt det tavlor med fotografier på barn som lekte på en strand och en hund.
Det knackade på dörren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar