Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 april 2015

En början-870

Ledarhonan hasade sig fram genom trummorna. Hennes leder ömmade och håret hade fallit av i stora tussar. Maken gick långt fram i ledet. Han var en boren ledare, den som med all säkerhet skulle rädda deras art. Det luktade jord och hon såg skelett från artfränder ligga efter sidorna på tunneln.

Vägtrummorna hade byggts för att grodorna skulle kunna ta sig från ena sidan av vägen till den andra utan att bli överkörda, men användes även av andra djur. Traktens pensionärer skötte om stället och såg till att kvistar och annat flyttades undan.

Honan stannade. Ett lågt pipande hördes strax ovanför henne. En fladdermusunge hängde från det låga taket i sin ena vinge,  och skrek på mamman som antagligen var ute och jagade mat. De stora öronen rörde sig fram och tillbaka i takt med gungningarna.
Honan stod blickstilla. Lyssnade efter ljudet av analkande vingar, men hörde inget. Fritt fram alltså, tänkte hon och ställde sig på två av de sex benen och höjde sin tjocka, massiva kropp mot taket.
Ungen skrek förtvivlat när den insåg vad som var på färde.
Det var som att plocka äpplen från en trädgren. Spindelhonan stack in bedövningstaggen i det svarta hullet och tystade ungen. Spann sedan vit väv runt kroppen och hivade upp den på sin rygg. De andra hade försvunnit och hon skyndade på så gott hon kunde.

Ledarhannen stod stilla några hundar meter fram och väntade. Han slog med benen mot varandra i en sorts morsespråk och sprutade ut vätska över bytet. Naturligtvis skulle han ha det. Ledare som han var. De såg ljuset långt fram i tunneln och såg att de andra rörde sig oroligt fram och tillbaka i en vaggande rörelse. Några av dem ville inte vänta och gick mot ljuset, men stoppades av hannens signal - en ljus ton som knappt hördes för ett människoöra. Han stoppade in spetsen på bedövningstaggen i ungen och sörplade i sig innehållet. 

De hade gått långt - barnen som befann sig på asfalten ovanför vägtrummorna. Allt för att hinna se grodmarschen som de hört skulle ske idag. Hela byn skulle komma och de ville ha de bästa platserna. Hannes bar fikakorgen och Lisa filten. Solen låg och vägde på horisonten, på väg upp, men fortfarande försiktigt, lysande. Om de skyndade sig skulle de hinna spela fotboll på ängen. Hannes visste att det var förbjudet, att bönderna inte alls gillade det, men ville i alla fall spela en stund.
Lisa böjde sig ner och plockade en vitsippa som växte i dikeskanten. Hon satte den mot näsan och drog in doften. "Är det inte konstigt att vitsippor inte luktar något särskilt? De är underligt anonyma."
Hannes skrattade och sparkade på en ölburk som for ner i diket med ett skramlande. "Det där ska du inte prata med mig om. Jag gillar inte ens blommor. Kom nu, skynda dig, annars får vi dåliga platser. Vi markerar plats med korgen.

Ledarhonan hukade när hon hörde ljudet från steg ovanför sig. Hon såg att hannen och de andra stannade och tryckte sig tätt mot marken. De liknade en svart matta. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar