Tarotkorten styrde mig. Det hade inte varit och var inte min vilja att det skulle vara så, men i nuläget litade jag på dem mer än allt annat. Ödet, eller vad man nu kallar det verkade stå stadigare än något annat och kunde göra mig hel.
Jag vaskade leken och vände upp två kort. Kvinnan som sålt den till mig verkade kunna sin sak och hade prackat på mig en bok om tarot och en underlig medaljong av silver.
Jag läste vad som stod och skrev ner lite stödord för att inte glömma något. Med ena handen kupad över medaljongen blundade jag och försökte rensa hjärnan på bilder och ord. Inte lika lätt som det låter, men det gick.
"Åt vilket håll ska jag gå?"
Min röst ekade i det tomma köket och jag sträckte mig mot dörrhandtaget och ryckte ner filten som hängde där.
Det första kortet gjorde mig inte klokare. Den vita enhörningen verkade symbolisera något och månen som steg upp bakom honom betydde tydligen liv. "Ett vitt liv", frågade jag rätt ut i luften och var helt oförberedd när kortet snurrade runt och vände sig upp och ner.
"Det är nog bara vinden", sa jag för mig själv och snurrade runt kortet så att hästen stod åt rätt håll. Det syntes gula gnistor runt den, och himlen var mörkblå.
Det symboliserar nog oväder, tänkte jag och tog upp leken för att vända upp ytterligare ett kort.
Plötsligt fladdrade leken till och lade sig som en solfjäder på bordet. En osynlig hand plockade bland korten och valde ett som drogs ur och lades på bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.