Jag stod med händerna i diskbaljan när han kom in. Vattnet hade gjort mina händer knöliga och ett av glasen stod på diskbänken med en skärva borta. Det var länge sedan vi setts och jag sökte ingen anledning att krama honom, tvärtom. Han stannade i dörröppningen och jag stod med ryggen mot honom, rädd att mitt ansikte skulle visa för mycket, eller, ve och fasa, att jag skulle gråta.
"Är det så här man tar emot en älskad bror?"
Jag skakade på huvudet och bet mig hårt i underläppen.
"Har du saknat mig", fortsatte han.
Jag nickade snabbt, flera gånger. Tårarna trängde sig ut och rann nedför mina kinder.
"Du mår bra, ser jag?"
Jag nickade ännu en gång.
"Jag ska inte störa längre. Jag ville bara tala om att de släppt ut mig nu, och att åtalet ska ogiltigförklaras."
Jag stod tyst, kände hettan mot händerna och såg skummet sakta försvinna.
"Du trodde väl inte att jag gjort det?"
Jag skakade på huvudet och såg bilderna på våra föräldrar framför mig. Hur de låg nakna, uppfläkta av en skarp kniv.
"Nåväl, nu vet du", fortsatte han och jag hörde honom vända sig. "Du vet att jag älskar dig, trots det du gjort. Jag vet att du berättade om det du såg. Om kniven jag höll i handen. Jag förlåter dig allt."
Hans steg var tunga, hasande och jag hörde honom säga något till min man. De viskade sinsemellan och jag hörde skinnjackan knarra när de kramades. Min bror brukade alltid ha den på sig.
När ytterdörren stängts lutade jag mig mot skåpet och grät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.