Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



28 maj 2015

En början-898

Telefonen ringer, en, två, tre signaler, och jag stirrar på den, ser den lysa upp och slockna flera gånger. Jag sitter vid köksbordet med en tallrik mjölk med flingor. Vid fjärde signalen böjer jag mig mot den gråa tingesten anno, ja hur gammal är egentligen telefonen. Jag pratar inte om mobiler utan en vanlig fast. Sladden har korvat sig runt sig själv och om jag inte reder ut det går den antagligen av.
Den femte signalen ljuder, och jag ser att Molly, min älskade hund, önskade att hon hade öronmuffarna på. De bruna ögonen tittar på mig.
Jag vet vem det är. Det kan nämligen bara vara en person - mamma, min just nu inte så älskade mamma. Hon tror att hon kan styra mitt liv som hon styrt brorsans. Jag blundar och hinner höra att grannarna bråkar igen innan telefonen ringer igen.
Jag har inte hunnit koppla in telefonsvararen och frågan är om jag någonsin gör det. Flytten hit till Stockholm gick fort och det kändes skönt att bara lämna allt. Eller. allt...mest var det Stefan och de andra. Jag hade strulat till det, jag erkänner, och det kanske inte var så smart att dejta alla samtidigt, men jag är inte så gammal och vill leva livet. 
Det ringer inget mer och jag sitter en lång stund och väntar med nerverna på helspänn innan jag inser faktum. Hon har gett upp - äntligen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar