Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 juni 2015

En början-901

Svart nylagd asfalt under fötterna. Lösa gruskorn klibbar fast. En sädesärla trippar på ängen intill. Jag undrar om hon har ungar i närheten, tänker jag och kollar om min katt följt efter mig. Rapsen står i full blom och den sträva doften omfamnar mig, vajar fram och tillbaka medan svanarna hukar och gömmer sig i sitt bo som de byggt mitt ute i det gula. Ett par spetsiga öron får mig att haja till, vad är det, tänker jag och skrattar när jag inser vem som ligger där. Det är Holger, fjolårskalven som nyss stötts bort av sin mamma Helga. I några dagar har han yrat runt efter vägen och utgjort stor trafikfara. Flera gånger har jag stannat bilen och stoppat bilar som kör alldeles för fort.
Holger har haft en hård barndom. Hans pappa blev dödad en dag efter att han fötts och exakt en månad senare fastnade Holger i en snara någon elak människa lagt ut i hopp om att fånga en hare.
Jag hittade honom med hjälp av Helgas oroliga råmanden. Det var som om hon förstod att jag ville dem väl. Hon stod på behörigt avstånd medan jag drog av snaran som skurit in i den lilles fot, strax ovanför klöven. Eftersom jag inte hade några sjukgrejor med mig använde jag groblad som omslag och tvinnade dem om varandra.
Några dagar senare såg jag honom genom fönstret i mitt rum. Han haltade inte ens.
Jag fortsätter längs den kringelikrokiga vägen och känner dofterna avlösa varandra. Häggen blommar redan och larverna har börjat spinna in den spetsiga bladen.
Längs dikeskanten växer styvmorsviol och blåklint i en perfekt mix, en liten bit därifrån hittar jag hundkex i mängder. som alltid är Moder natur den största konstnären.
Det prasslar till i en buske jag passerar och ett litet, trekantigt huvud tittar fram. "En rävunge", säger jag och sätter mig på huk. "Kom då vännen, komsi, komsi."
Den lilla krabaten sätter sig på rumpan med huvudet lätt på sned och tittar på  mig med mörka ögon. Tungan hänger utanför och jag ser en glimt av spetsiga, vita tänder. 
"Kom vännen", säger jag och vispar med handen i gräset.
Ingen reaktion. Istället får han sällskap av en bror eller syster, och de tumlar om i gräset, oberörda av att jag står en, max två meter bort.
Plötsligt hörs ett skall och jag ser en svart skugga komma farande över ängen. Det är grannens elaka hund, Spjuver som smitit från hundgården igen, och jag inser att han har en enda sak i sikte - rävungarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar