Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 juni 2015

En början-914

Det gick inte att dölja ljudet från mina steg och jag vågade inte dyka upp vid deras bil utan att de anat min närvaro. Ändå kunde jag inte låta bli att smyga de sista fem stegen för att få en skymt av Daniel innan han såg mig. 
Jeepen stod parkerad vid brons slut. De hade dragit en tjock presenning över sig och stagat upp det hjälpligt med tjocka grenar. Mia satt med Isak i famnen och ammade honom. Hon liknade en älva med det långa ljusa håret som flätats över natten och lösts upp nu på morgonen. Jag såg inte Daniel och var inte riktigt beredd när han dök upp bakom mig och tog tag i mina armar.
"Titta vad jag hittade", sa han och höll mig framför sig. "Hon smög runt och spionerade på oss."
Mia tittade inte upp. Vid det här laget hade hon vant sig vid att jag kom när som helst på dygnet, och verkade inte ha något mot mina besök. "Vad roligt. Då kan du vara med oss i båten."
"Måste hon det", klagade Daniel och släppte mig. 
"Ja det måste hon", sa Mia och lösgjorde Isak från bröstet. "Hon är min syster."
Jag kippade efter andan när Daniel lade sin hand över mina axlar och tryckte mig mot sig. Manligheten strömmade ur honom, in i mina porer. Doften av hans aftershave förde mig in i en tunnel av åtrå. Det svarta, lockiga håret låg ostyrigt över de breda axlarna och föll i en kaskad av sinnlighet längs hans rygg. Linnet smet åt över den muskulösa ryggen och mina fingrar längtade efter att smeka musklerna som låg tätt under huden.
Mia reste sig upp och tog min hand. "Kom ska du få se vad vi hittat. Någon har bott här en längre tid. Vi tror att han eller hon håller sig härifrån nu när vi står här."
Jag höjde blicken dit hon pekade och såg en träkoja cirka fem meter över backen. Den verkade vara väl byggd och hade till och med ett litet, svart plåttak. Fönstret var täckt av en tunn plexiskiva och en repstege låg hoprullad på grenen under kojan.
"Har ni varit upp", sa jag och tittade på Daniel som rullade ihop presenningen. Hans hud var mörkt brun och shortsen hängde över höfterna.
"Vi vågar inte", svarade Mia och satte Isak på höften. "Vi tror att någon är där just nu. Jag hoppades att vederbörande skulle komma ner inatt och dra, men ..." Hon ryckte på axlarna.
Daniel slängde upp presenningen på taket på jeepen och band fast den, sedan kom han mot oss. "Jag sa åt Mia redan från början. Att det är fel att inkräkta."
"Allemansrätten gäller överallt. Även här", frustade Mia och himlade med ögonen. "Är du klar?"
"Snart. Jag tänkte hämta fisken vi fångade igår. Den ligger i sjön som du minns."
Jag tittade på Mia och såg att hon helst velat åka nu. Såg framför mig hur fisken kämpade i den gamla trumman från vår tvättmaskin. "Ska ni inte släppa dem istället. Du äter ju inte ens fisk."
Daniel gick mot sjön utan att svara och Mia följde med. Kvar stod jag. Ensam. Jag tyckte att jag såg en skugga intill kojan, men var inte säker. Jo, där syntes den igen. Det rasslade när repstegen kastades ner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar