Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 juli 2015

En början-919

Han märkte knappt träffen, men den kändes. Det skarpa ljudet fortplantade sig in i lurarna och musiken försvann några sekunder. Mikael såg spetsen komma mot sig, men hade inte sinnesnärvaro att ducka. Smärtan exploderade och allt svartnade. 
När han vaknade hördes skrik och gråt från de andra passagerarna. Blodet rann från armen, men en efter en snabb titt kunde Mikael konstatera att såret bara var ytligt. Han slet sönder tröjan som hängde på sätet bakom honom och såg blå himmel genom ett stort hål, längst bak i planet. Musiken från hörlurarna pumpade ut och fyllde planets svarta eko. Långa, genomskinliga slangar hängde ner över det som fanns kvar av sittplatserna och en vagn med kaffetermosar låg vält över golvet.
Ett barn skrek ihållande, ville inte stoppa. Två säten framför låg en man vikt i en konstig vinkel. Hans ögon syntes inte eftersom han bar solglasögon med spegelglas.
Den sötaktiga doften av blod blandade sig med både bensin, avföring och parfym. 
"Hur är det", frågade en ung man och rynkade på näsan när han såg såret. "Du måste få det där rengjort. Det kan bli kallbrand annars."
"Det är lugnt. Har du kollat piloten?"
Mannen nickade. "Det finns ingen cockpit, bara ett stort hål där med." Han pekade mot hålet längst bak. "Vi sitter fast i ett träd, cirka tio meter upp. Jag visste inte ens att det existerade så här höga träd."
"Tio meter?"
"Ja, cirka. Jag har ju inte mätt, men ..." Den unga mannen ryckte på axlarna. "Inte för att vara ironisk, men det är liksom skit samma i det här fallet. Frågan är hur vi tar oss ner."
Mikael reste sig upp från sätet och hela världen snurrade till. "Hupps, jag har tydligen fått hjärnskakning."
"Sätt dig ner igen. Jag kollar upp och återkommer", sa mannen och kryssade mellan kroppar och väskor för att ta sig bakåt i planet.
Mikael lutade huvudet mellan benen för att stävja yrseln och tog flera djupa andetag.
"Spänn fast dig din galning", skrek en man som låg på golvet. "Vi kraschar."
han lade sig i fosterställning och höll händerna runt huvudet.
"Lugn", sa Mikael och lade en filt över mannen. Sakta tog han sig sedan bakåt efter den andra mannen. Det kändes tryggare på något sätt.
Överallt låg det skadade människor och barn som grät eller låg alldeles tysta med blicken riktad mot taket. Då och då gnistrade det till i de tunna ledningarna som satt fästade längs listerna i taket. Värmen och doften gjorde Mikael illamående. Han ville ut i friska luften. Nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar