"Han var min bäste vän", mumlade farfar och stoppade pipan full med tobak. "Jag vill inte se honom, bara lägg hans kropp i en säck och begrav den ute i trädgården."
Jag tittade på Mr Day som vi döpt farfars mops till, och lade försiktigt ner honom i en svart säck.
"Nej", ropade farfar och tog säcken från mig. "Lägg honom i en hans favoritfilt. Det är det minsta jag kan göra. Rulla in kroppen och lägg den i en låda. Då tar det längre tid för likmaskarna att nå honom."
Det var typiskt farfar att vara praktisk i sorgen. När farmor dog för några år sedan gjorde han likadant. Sörjde på sitt vis. Farmor hade begravts veckan efter, utan att han gråtit en enda tår på vägen dit, eller under begravningen heller förresten. Hennes namn nämndes aldrig mer i huset och om någon yppade det, tystade personen med en huvudskakning.
Jag hämtade Mr Days favoritfilt och rullade in honom i den, sedan gick jag ner i källaren för att leta en kartong. Det finns säkert en vid pannan, tänkte jag. Farfar brukade skära kartongerna i strimlor och tända med hjälp av dem.
Jag tryckte på strömbrytaren, men den tändes inte.
"Typiskt", muttrade jag och letade upp en ficklampa i lådan i köket. Min blick svepte över hyllorna och jag mindes farmors alla katter hon haft på väggarna och på hyllorna. Inte en enda fanns kvar, bara skuggorna på väggen som vittnade om dem. Egentligen förstod jag inte varför alla fotografier måste försvinna. Borde inte farfar vilja ha kvar minnen?
Med ficklampan framför mig gick jag ner i källaren och in i pannrummet. Det luktade illa och jag skyndade mig att lyfta upp en kartong som såg lämplig ut. En tjock packe brev med ett rosa sidenband ramlade ut på golvet.
Det hördes steg ovanför mig, och jag gömde packen under en presenning.
"Hur går det", skrek farfar. "Hittar du någon kartong, eller vill du ha hjälp?"
"Jodå, jag hittade en. Kommer strax", svarade jag och satte mig framför pannan. Ljudet från brasan inuti lät hemtrevligt, men jag rös trots hettan.
Breven hade avsändare Hans Hilmertz och kom från Tyskland. Jag såg inte riktigt datumet, och undersökte flera brev utan framgång. En del var öppnade, men de flesta såg ut att vara igenklistrade. Jag öppnade ett och ögnade igenom det. Det var till farmor, och Hans Hilmertz kallade henne sin lilla pärla.
"Kärleksbrev", viskade jag och drog ihop högen för att gömma den igen.
"Vad gör du", frågade farfar och klev in i rummet. "Varför sitter du där? Jag väntar på dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.