Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 augusti 2015

En början-929

Den lilla flickan kunde inte vara mer än två, kanske tre år, men gick mot mig med självsäkra, stadiga steg. Hon stannade och tryckte ner näven i sin ficka - tog upp den knuten. 
"Hej", sa jag med skrovlig stämma. Efter att ha levt i tystnad flera veckor slog ljudet mot mina trumhinnor med ofattbar kraft.
Flickan vred upp den knutna handen och öppnade den sakta, sakta. Djungeln fylldes av ett starkt, gult ljus som fick mig att rygga. 
"Var inte rädd", sa hon med metallisk röst. "Vi vill dig inget ont. Se bara in i ljuset och följ det."
Hon höjde handen och jag såg att huden delat sig vid handloven.
Jag stod kvar, oförmögen att ta ett enda steg. Halsen drog ihop sig av törst och mina ben darrade. Läpparna var fnasiga och fyllda av sår och blåsor. Är det en hallucination, tänkte jag och ställde mig på knä, famlade efter vattenflaskan som ekade tom.
"Res dig upp", sa hon och tog de få stegen fram till mig. "Jag kan inte bära dig."
En svart panter kom gående mot oss och mitt blod frös till is. Var det slut nu? Skulle jag aldrig mer få träffa Mira och Ted? Oh, om jag ändå lyssnat på mina vänner och struntat i att åka på den här fåniga djungelresan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar