Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 augusti 2015

En början-930

Jag tog tag i den tjockaste grenen och hävde mig upp. Här skulle det nog bli perfekt, tänkte jag och försökte att ignorera svindeln. Det här var nog det högsta jag klättrat. Jag knöt repet runt mig och grenen, drog huvan över huvudet och lade ryggsäcken i grenklykan. Det klonkade till när termosen slog i trädet. Doften från äpplena svävade runt i luften och jag såg att löven redan antagit en färg av svag orange.
Dörren in till hönshuset var ordentligt haspad och jag hörde hönorna klucka. En vit katt passerade under mig och skyggade när den blev varse att jag befann mig ovanför den.
"Lugn lilla kisse, jag vill dig inget ont", viskade jag och kände stelheten i musklerna smyga sig på mig. Det var ingen bekväm ställning precis.
Katten gick vidare med svansen i vädret.
Mörkret kom fort. Mycket snabbare än jag trott, och kylan följde med. Huttrande gjorde jag en åkarbrasa och längtade in. Hönorna har säkert somnat nu, tänkte jag och gäspade. Det gjorde ont överallt. Jag lirkade fram geväret ur sitt fodral och lutade det mot grenen, vågade in osäkra det ännu.
Doften kom först. En frän doft som kilade upp i näsborrarna och mötte hjärncenret. När huvudet kikade fram vid luckan där hönsen gick in kände jag adrenalinet strömma. Äntligen var min väntan över. Nu skulle han få den jäkeln.
Jag tog upp geväret, osäkrade det och lade det mot min axel, väntade till rätt ögonblick. Han var min. Inte tu tal om saken. Nu skulle han dö. Jag skulle förvisso inte få tillbaka de fem hönsen han tagit tidigare nätter, men jag kanske hade en chans att behålla de sex som fanns kvar.
Plötsligt hörde jag ett lågt gläfsande under mig och såg tre små valpar tumla om. Insikten att rävhanen inte var en hane utan en hona fick mig nästan att ramla ner från grenen. Jag kunde för mitt liv inte ens tänka mig tanken att mörda en mor.
Kacklet från de vettskrämda hönorna väckte mig till liv och jag höll andan när räven på något underligt vis öppnade sprinten jag noga satt på plats några timmar tidigare. Därefter gick hon in, plockade en höna som hon lade utanför och gick in efter ytterligare en.

Snabbt som ögat säkrade jag vapnet, ålade mig ner till de förskräckta rävungarna som sprang åt alla håll och rusade mot hönshuset med höga skrik. 
Honan rusade ut från hönshuset med höna nummer två i munnen och lade den någon sekund på marken, mötte min blick och gläfste efter ungarna.
I samlad tropp sprang de sedan iväg och försvann i skogsbrynet.
Höna nummer ett spratt upp och sprang in i hönshuset medan hon kacklade högljutt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar