18 september 2015

Att leva med ADHD-barn - dramaqueen

Idag gick uppgången ganska bra. Jag behövde bara tjata tre gånger sedan klev han upp, min förstfödde.
Vid frukosten fick han sitta på "sin" stol och pojkarna tittade på teve medan jag fixade till Zabines hår och kläder. Eller...kläderna fixade hon nästan själv, men håret skulle flätas i en frisyr hon sett i en tidning, och tuperas, sprayas och tuperas ännu mer. Det är nämligen skolfotografering idag.
Jag tog ut hundarna i regnet och svor över vädret. Det är inte ideal att stå i en trädgård och klippa träd när det ser ut så här.
Klockan tickade snabbt iväg till sju, och jag bestämde mig för att strunta i bussen och köra ungarna till skolan.
Hampuz - satte på sig skor och jacka, sedan trippade han ut på verandan och väntade.
Zabine - fick en åthutning över jackvalet, satte på sig regnjackan och nya bootsen
Razmus - satte på sig tennisdojorna som passade perfekt i somras när det var varmt och torrt, men sög rejält nu när det regnade. Jag försökte ett fleratl gånger förklara för honom att det tunna nätet i skon skulle släppa in vatten och att han då blev blöt. Men icke, han skulle minsann ha de tunna sommarskorna.
"Jag går ju bara in och stannar där hela dagen", säger han med munnen som ett uppochnervänt u.
"Två fel", säger jag och bereder mig på strid. "Ett, du kan inte gå över skolgården i de skorna. Det har regnat hela natten och är plaskvått ute. Två - du måste gå ut på rast och få frisk luft."
"Nä", säger han och trär på sig dojorna. "Vi går inte ut. Alla är inne."
Peter försöker med den pedagogiska linjen:
"Men om Emil går ut och leker, eller förresten allihop, ska du stanna inne då?"
Razmus tittat på oss som om vi kom från mars och säger:
"Det gör dem inte. Vi sitter jämt inne."
Suckande drar jag av honom skorna med milt våld och ställer fram kängorna. 
"Sätt på dig de här. Nu. Vi har bråttom. Sluta krångla. Jag åker nu. Ska du med kommer du nu."
"Jag sätter väl på mig de här skitskorna då", fräser han och stövlar ut genom dörren, slänger igen den med ett brak och går till bilen där syskonen står, knuffar den ena och säger något.

När vi gjorde utredningen på BUP berättade vi om sådant här - det som hände dagligdags och jag dittills ansett tillhöra barnatiden. Tjafset om allt och inget, stöket i vardagen om sittplatser, tvkontroller medmera. Genom att prata med BUP lärde jag mig vad som anses vara vanligt och inte.
Jag är en fredlig människa som älskar lugn och ro, men också vild fart. Tjafs fanns inte i mitt liv förrän Raz anlände. Ibland känns det underligt att alltid stöka och böka med honom, men på något vis har jag vant mig. Vi försöker att stävja oron och många gånger leker ungarna lugnt och sansat. Som syskon brukar göra. Det är underbart att se.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...