Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 september 2015

En början-941

Med bara tre dagar kvar till muck visade sig Magnus från sin bästa sida. Och alla groll mellan grabbarna på avdelningen var som bortblåsta. 
"Hur länge har du suttit nu", frågade William som hade cellen bredvid. 
"Fem", sa Magnus och lade ner tavlorna i lådan han fått. 
"Månader?" fortsatte William och stoppade in en stor snus under läppen.
"År", sa Magnus och lade den svarta dagboken överst.
"Åh fan. Så pass."
Magnus längtade efter ett tjockt draperi att dra för och slippa insynen. Värmen hade varit det värsta och möglet i hörnen liknade djur vid det här laget. Trots den eviga frågan att få klorin att göra rent cellen med, uteblev den, och det verkade som om vakterna fann stort nöja i att tvinga fångarna att leva som de gjorde. 
"Vad sitter du för? Mord, eller?"
Magnus ställde sig upp med armarna i kors. 
William satte upp händerna framför sig med handflatorna framåt. "Ursäkta, det har jag inte med att göra, jag vet, men ..."
"Jag tog livet av en snubbe som var skyldig mig stålar", sa Magnus och plockade ner en teckning föreställande honom, Sanna och Pontus. Han drog med baksidan på pekfingret över pojken på bilden.
"Hur gammal är han?"
"Fem", mumlade Magnus och längtade ännu mer efter ett draperi. Öronen hade han lärt sig att stänga, men ögonen var det värre med. Han längtade efter ett bad, och en tvål...en riktig tvål som löddrade...
"Åker du hem till Sverige?"
"Mm, det är tanken."
"Jag har minst femton år kvar", sa William och bet på tumnageln. "Om jag nu överlever. De är tuffa i det här landet."
"Klart du gör. Håll ut och tjafsa inte med någon."
"Du och jag verkar vara de enda svenskarna", fortsatte William och hostade.
"Det finns fler. Jag såg minst tre förra veckan."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar