Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



15 september 2015

En början-945

Telefonsvararen sattes igång. En, två, tre gånger och du sa samma fras om och om igen. 
"Förlåt. Jag trodde inte du skulle ta så illa upp. Det var inte min mening att trassla ihop det. Förlåt."
Jag lade mig på soffan med kudden över huvudet. Magen kurrade och huvudet värkte. Om han trodde att han skulle komma undan genom att be om förlåtelse trodde han fel. "Jag vill aldrig se dig mer", sa jag rakt ut i luften.
En fjäril flög runt i rummet och sökte en väg ut. Den hittade till slut fönstret och slog med vingarna mot det, om och om igen.
Mobiltelefonen ringde och jag såg att det stod Pelle.
Jag tryckte på avstängningsknappen och lade den i en av lådorna i skrivbordet.
Hemtelefonen ringde igen, gång på gång.
Telefonsvararen startade.
Jag blundade hårt och såg honom framför mig. En sommar fick jag. En enda kort och kall sommar. Drömmen jag haft om att bada och sola hade grusats första veckan av honom. Bilen small in i mig innan jag hann se den. Ont, ont, sjukhus, kryckor och hans nummer i fickan.
"Du stämmer väl inte mig nu", sa han på svararen. "Jag älskar ju dig."
Nu kunde han minsann vräka ur sig söta ord. Nu när allt var över, borta, finito, kaputt. Innan fick jag knappt ett "Jag tycker om dig." 
Jag satte mig upp i soffan.
"Jaaaaaaag äääääääääälskar diiiiiiiig", fortsatte han och pussade på luren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar