Telefonsvararen sattes igång. En, två, tre gånger och du sa samma fras om och om igen.
"Förlåt. Jag trodde inte du skulle ta så illa upp. Det var inte min mening att trassla ihop det. Förlåt."
Jag lade mig på soffan med kudden över huvudet. Magen kurrade och huvudet värkte. Om han trodde att han skulle komma undan genom att be om förlåtelse trodde han fel. "Jag vill aldrig se dig mer", sa jag rakt ut i luften.
En fjäril flög runt i rummet och sökte en väg ut. Den hittade till slut fönstret och slog med vingarna mot det, om och om igen.
Mobiltelefonen ringde och jag såg att det stod Pelle.
Jag tryckte på avstängningsknappen och lade den i en av lådorna i skrivbordet.
Hemtelefonen ringde igen, gång på gång.
Telefonsvararen startade.
Jag blundade hårt och såg honom framför mig. En sommar fick jag. En enda kort och kall sommar. Drömmen jag haft om att bada och sola hade grusats första veckan av honom. Bilen small in i mig innan jag hann se den. Ont, ont, sjukhus, kryckor och hans nummer i fickan.
"Du stämmer väl inte mig nu", sa han på svararen. "Jag älskar ju dig."
Nu kunde han minsann vräka ur sig söta ord. Nu när allt var över, borta, finito, kaputt. Innan fick jag knappt ett "Jag tycker om dig."
Jag satte mig upp i soffan.
"Jaaaaaaag äääääääääälskar diiiiiiiig", fortsatte han och pussade på luren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.