Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



16 september 2015

En början-946

Rosor, en gnutta blåklint och alldeles säkert solrosor. Beståndsdelarna i det jag kände var omisskänligt mammas älsklingar allihop. bara en saknades - den jag höll i handen, invirad i tunt silkespapper med ett sidenband runt stjälken. Tigerlilja - blomman jag blivit döpt efter.
Jag öppnade glasdörren och såg att jag var sist som vanligt. Mamma stod bredvid mina kusiner. Ryggen var krum och handen hon vilade på käppen skakade. Den svarta slöjan klädde inte henne alls. Blekheten såg nästan sjuklig ut.
En man klädd helt i svart stod med ryggen mot mig. Han höll en bibel i handen och verkade inbegripen i ett djupt samtal med mamma och de andra. Då och då lade han handen över mammas rygg och smekte henne. Min kusin grät, det såg jag tydligt. Varför visste jag inte.
"Är ni klara", sa mannen och såg sig om i rummet. 
De vita gardinerna rörde sig sakta och jag huttrade till. Jag borde nog gå fram till dem och säga hej, men jag ville dra ut på ögonblicket, suga i mig det sista av vetskapen om hur glad mamma skulle bli över att se mig igen. Några kusinbarn rörde sig bakom skocken av människor, svartklädda och allvarliga människor.
"Då är det dags", sa mannen och öppnade bibeln. 
"Kan vi inte vänta lite", bad mamma honom och snyftade till. "Jag måste samla mig. det här är inte lätt ska du veta. Jag har inte träffat min dotter på många år. Hon bara försvann och kom aldrig ..." Hon lutade sig mot hans axel och jag såg att hon grät, men jag förstod inte varför. "Hon kom aldrig tillbaka, och nu...nu när det här hände ..." Hon tystnade och nickade till min kusin att ta över.
Jag backade ut genom glasdörrarna och lade händerna över mitt ansikte. "Herregud, vad har jag gjort. Hon förlåter mig aldrig om jag dyker upp nu." Plötsligt gick innebörden av alltihop upp för mig. Jag hade hamnat på min egen begravning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar