Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 september 2015

En början-949

Vi anlände med Arlanda express till Stockholm central klockan 9.00 på torsdagsmorgonen den 5 maj 2016. Ryggsäckarna var fyllda med små tygmärken med flaggor från länderna vi passerat och i botten  hade vi gömt drogerna.
Tulltjänstemännen hade inte reflekterat över vår lilla familj och släppte igenom oss utan att kolla vare sig oss eller Tina som bar nallebjörnen fullt synlig i famnen. 
Mina kontakter med undervärlden var små, men genom en kompis, kompis, kompis fick jag kontakt med en langare som blev intresserad av det vi bar med oss. Han skulle möta oss ovanför den så kallade bögringen på centralen och ha pengarna klara.
Tina stod och kramade björnen. Ögonen klippte gång på gång och hon gäspade i ett, tummen fann vägen in i munnen och hon såg mer ut som en tioåring än den sköra tonåring hon faktiskt var.
Lea stod och rökte som vanligt. De nikotingula fingrarna höll darrande cigarretten och hon drog djupa bloss som hon sedan puffade ut i stora ringar. Hon gnuggade sig i ögonen och kvävde en gäspning.
"När skulle han komma?"
Jag tittade på klockan och såg att den redan passerat 9.30.
"Vi pratade om att ses strax efter tio, men han visste inte om pendeln fungerade. Det har tydligen varit ett attentat strax norr om Sollentuna inatt.
"Igen", sa Lea och tvinnade ihop sitt röda hår till en knut och satte en svart snodd runtom. "Vi borde kanske flytta? Det börjar bli osäkert här."
Jag öppnade ryggsäcken och flyttade runt kläderna för att nå det lilla paketet. 
En polis kom gående med en hund. Djuret höjde huvudet och vädrade i luften, sänkte huvudet och lade öronen bakåt.
Tina satte sig på huk och lockade på honom. Hon hade extremt bra hand med djur den lilla, och kunde få tigrar att bete sig som lamm. 
Små svettdroppar etablerade sig i pannan och jag blev torr i munnen. Vi hade repeterat det här många gånger. Hon var vårt enda hopp.
"Du får inte hälsa på hunden", sa jag och hoppades att hon skulle förstå att jag menade tvärtom. "Det är en polishund och den är ute på uppdrag", fortsatte jag.
Polisen ställde sig bredvid hunden och gjorde ett tecken.
Den satte sig.
"Din pappa har rätt. Det är inte tillåtet att hälsa på Hero. Han bits inte, men det bara är så."
Två män diskuterade högljutt utanför pressbyrån och det blev en hätsk stämning. Folk ställde sig i en ring runtomkring.
"Jag måste gå", sa polismannen och drog i kopplet. Hunden sniffade på nallen och mötte min blick.
"Pappa, jag måste kissa", sa Tina och tog tag i min hand. "Nu på en gång."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar