Knakandet från korgen överröstade fåglarnas kvittrande och jag såg att Daniel trampade ner flera svampar där han gick. Kattungarna som vi placerat i korgen pep och försökte klättra ut från sitt fängelse utan resultat. Jag gick tätt efter Daniel beredd att fånga in kattungarna om de lyckades med det de strävade efter. Mina kläder var i trasor efter att jag gått på knä bland granarna i jakten efter det ynkliga jamandet vi hört då vi satt på raststället och fikade.
"Nu blir det ännu svårare att få lift", muttrade Daniel och skakade av sig min hand. "Du väljer verkligen dina ögonblick", fortsatte han och blåste ut luft mellan läpparna. "Och nu är vi vilse också. Hur fan ska vi hitta ut härifrån. Alla träd ser exakt likadana ut."Minns du var vi ställde ryggsäckarna?"
Jag snurrade runt på stället och tittade upp i grantopparna. En ljusblå himmel med små tussar syntes, och i granen satt två ekorrar och tjattrade.
"Anneli", sa Daniel varnande. "Försök att vara lite allvarlig nu."
Jag tog upp den ena kattungen och lade den mot min kind. Han eller hon verkade hungrig. Den satte klorna i mig och pep högt, smackade mot kinden och bet.
"Om du står alldeles stilla kan vi höra trafiken", sa jag och stannade. Mycket riktigt hördes motorljud långt bort. Men jag var inte säker på riktningen. Jag stoppade in kattungen innanför jackan, drog igen dragkedjan och började gå mot ljudet. "Kom, vi måste i alla fall försöka. Ryggsäckarna står under tredje granen längs stigen. Det minns du väl?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.