Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 september 2015

En början-953

Natt. Jag älskade nätterna i det här landet. Kunde ligga i timmar och stirra rätt upp i himlen - se stjärnorna glimma. För det var just det de gjorde i det här landet. En hund kom gående och lade sig bredvid min solstol. Den var säkert full av loppor och annat skrymt, men idag struntade jag i det. "Är du hungrig", viskade jag och tog upp min smörgås. 
Hunden satte sig upp och tungan hängde ut. Dreglet rann ner i den vita sanden. En krabba kom gående och stannade farligt nära hundens svans och jag funderade på hur jag skulle agera. Fanns det rabies i Mexico? Skulle hon eller han hugga mig om jag tog tag i nackskinnet och flyttade den. Jag hann inte fundera speciellt länge. Det gällde att handla. Nu.
Naturligtvis högg krabban i svansen samtidigt som jag tog tag i nackskinnet. Bettet i min hand var hårt och blodet rann.
En kille kom springande över sanden. Han viftade med händerna och skrek "Mateo", med jämna mellanrum. Flämtande stod han dubbelvikt och hämtade andan medan hunden slickade min hand som om den bad om förlåtelse. 
"Mateo", röt killen och slog bort hundens mun från mig. En lång harang av ord spottades ut och jag glömde bort smärtan i handen.
De mörka ögonen riktades mot mig och hans leende bestod av ett pärlband med vita tänder. "Sorry. My dog. He is ...."
Jag formligen smälte. Hjärtat verkade slå alldeles för fort och mina fötter lämnade marken. Ljuden runt mig var höga och gnisslandet från en passerande bil stack i mina öron som knivar. En fågelsflaxande ekade i mitt sinne och doften från killens parfym fullkomligt golvade mig. Allt svartnade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar