Stefan bromsade in bilen på en ödslig väg högt uppe bland bergen. Klockan var ett på natten.
"Varför stannar du", frågade Lotta och tog av sig bilbältet.
"Jag ville bara titta på dig igen", sa han och lade handflatan mot hennes kind. "Det var så länge sedan sist. Hela tjugo minuter."
"Du är galen", skrattade hon och bet sig i underläppen, förtjust över komplimangen, i synnerhet som den kom från honom. Det hände inte alltför ofta och hon hade grubblat över om det var någon ide´att fortsätta relationen. Tills nu.
Stefan tände innerbelysningen och tittade ut över skogen. Platsen var idealisk. I dagsljus skulle ingen kunna se mer än max en meter in i skogen. Granarna stod tätt intill varandra och höga stenar stod här och där. Han såg på hennes ansikte. Ingen skulle få ha henne om inte han kunde det. Ingen. Det urrivna bladet från dagboken prasslade i fickan. Hon hade skrivit att han var okapabel att älska. Hur kunde hon veta något om det den otacksamma häxan.
"Tack för att du tog med mig hit", viskade Lotta och lutade sig mot hans axel. "Betyder den här platsen något särskilt för dig?"
En snabb flasch for förbi i hans hjärna. Minnet av det gnisslande ljudet kunde göra honom galen ibland. Synen av mammans panikslagna ansikte som syntes i fönstret. Sedan blodet. Överallt. Och smärtan.
"Nej", sa han med hård röst.
Lotta skyggade. Vad hände. Varför ändrade han attityd sådär? Hon tittade ut och såg havet långt borta som var fyllt av vita gäss. Stormen var ersatt av en ljum vind och hon skulle säkert få plocka upp solstolar ur havet imorgon. Hoppas bara att restaurangen inte fått för stora skador, tänkte hon och kände ett stick i sidan.
Stefan drog ur kniven och stack in den igen, men längre upp den här gången. Dumma gås, tänkte han. Dumma, dumma gås. Du såg inte att jag älskade dig. Att jag dyrkade varenda millimeter av din vackra kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.