Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 oktober 2015

En början-958

Hon ställde oss rygg mot rygg och tryckte ner mitt huvud.
"Jodå, du är fortfarande kortast. Leonard är minst tio centimeter längre."
Jag sträckte på mig och sköt upp hennes hand, men hölls tillbaka. Obevekligt.
Hon spände blicken i mig och jag såg de svarta prickarna växa. Munnen var spänd och det ryckte i en muskel vid henne högra öga. Hon var rak i ryggen och kjolen nuddade det gamla knäskurade trägolvet.
"Leonard är längst säger jag. Nu måste du lämna rummet."
Jag kände trycket på huvudet försvinna och skyndade mig ut. tavlan i hallen hängde på sned igen och människorna på bilden var fortfarande okända för mig trots att jag nu spenderat två veckor på stället.
Leonard kom springande efter mig. Hans svarta kortbyxor och vita skjorta med vackra mönster på ärmarna blev full med damm när han försvann bakom gardinen. Jag såg hans svarta kängor och fnittrade.
"Vad står du här för", fräste moster Antonia. "Sa jag inte åt dig att försvinna?"
Hon viftade med ena handen.
"Jag ...", stammade jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Leonard stampade med fötterna.
Moster Antonia rynkade på ögonbrynen som var sammanväxta, och vände sig mot ljudet, men såg inget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar