Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 oktober 2015

En början-960

Jag hade väntat länge nu. Det stack i fötterna och fingrarna liknade pinnar av is. Frosten täckte håret och det droppade ideligen ur näsan. Några envisa flugor fick mig att nysa när de klättrade in i näsan och doften från gran låg som en mur runt mig. Än så länge var tystnaden mitt enda sällskap och sanningen att säga föredrog jag nog det mot det andra, eller...jag kanske skulle säga hans namn, nämna det i förbigående till mig själv i tanken, låta bilden av honom snurra runt i minnesbanken och vänja mig vid åsynen?
En uggla hoade och fick mig att hoppa högt. Tasja tittade på mig. De bruna ögonen rymde så många ord och hon böjde huvudet lika graciöst som svanarna ute på dammen gjorde. Min Tasja, älskade, underbara. Jag klappade hennes svarta päls, tryckte in mina stelfrusna fingrar i de tjocka stråna och kände blodet rusa ner i fingertopparna.
Leende tog jag tag i håret som täckts av frost och använde andedräkten för att tina det. Håret nådde till korsryggen nu. Jag hade sparat länge. Lika länge som han varit borta. Min man. Min alldeles egna man.

Fartyget for på de rullande vågorna och flera av besättningsmännen blev vita i ansiktet och böjde sig över relingen. Fiskarna skulle bli mätta idag med, tänkte Hans och skrattade. Kroken som de använde att lägga i hummertinorna dinglade farligt nära männens huvuden, men de var vana. Tre månader till sjöss gjorde dem tuffa, och försiktiga. Bråk existerade inte, och den som tjafsade åkte helt enkelt ner i havet. Med huvudet före. 
"Står du och skrattar åt pojkarna", muttrade kocken och knöt förklädet hårt runt sin stora mage. "Tänk om det varit du som stod där."
"Aldrig jag", sa Hans kort. "Aldrig."
Han tog upp kortet på Milo och Tasja ur plånboken, smekte det med pekfingret och suckade.
Männen ute på däck började dra i de tjocka repen som hängde ner från masten. Sakta fylldes däcket upp av manskroppar klädd i korta svarta byxor och vida skjortor. Pirater som alla mött sitt öde när de försökt borda skeppet och döda besättningen. Belöningen skulle bli ett bra tillskott i plånboken. Tasja skulle få ett nytt koppel och Milo en klänning. En klart röd sak som framhävde hennes kurvor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar