Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



12 november 2015

En början-966

Ur vargens dreglande käft ramlade ett kaninöra. Jag skrek på mamma som kom springande, och jag pekade på djuret som krafsade på kaninburen och skrämde stackars Kalle från vettet. Den tryckte in nosen i det lilla ingångshålet där en lucka suttit fastreglad så sent som igår kväll, och jag hörde pappas vrål när han kom springande mot buren med spaden höjd över huvudet. 
I dunklet var det svårt att urskilja detaljer, men jag hörde ljudet av ben som krossades och ett ylande som fick mina ådror att isas. Ur skogsbrynet kom något stort och grått - en varg till. Den stod på huk och följde pappa med blicken.
Jag vände mig mot mamma som stod och bet på naglarna.
"Vi måste göra något."
Hon nickade sakta med huvudet och mötte min blick.
"Nu, mamma", fortsatte jag och reste mig upp. Ljudet från stolen som skrapade i golvet lät som en bullrande kanon i tystnaden, och jag kastade mig handlöst ut i hallen, drog på mig stövlarna, slet till mig geväret som alltid stod vid ytterdörren, och sprang ut.
Det tog en stund för mina ögon att vänja sig vid mörkret. Ett barnskrik hördes och pappas ilskna röst.
Min hjärna registrerade två stora skuggor som låg på marken och pappa som stod med Kalle i famnen. Det var Kalle som skrek. Inget barn.
"Lita inte på dem", sa pappa och lugnade Kalle genom att hålla honom tätt intill sig. "Vargen hann ta Nina. Jag är ledsen gumman."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar