Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 december 2015

En början-974

Vi var gatans barn och vårt hem närmsta port. Vi hade inga efternamn och sjukdomar härjade i våra hastigt hopplockade läger. Jag , Fanny och Mia strålade samman av livets vändningar och nu trettio år senare satt jag i ett av stadens exklusivaste byggnader och tänkte tillbaka på det som varit. Fanny och höll fortfarande kontakten men Mia försvann självmant ur våra liv.

Jag höll i den gamla dagboken i ena handen och plockade till mig två mandariner när jag passerade köket där min hushållerska stod och lagade mat. Efter att jag hittat henne i stans horkvarter och bestämt mig för att hjälpa henne hade vi ett kitt mellan oss som aldrig kunde brytas sönder.
Hon nickade mot mig och log. Den ena framtanden var fortfarande borta, men hon vägrade sätta i en ny, kallade hålet för verkligheten och skrattade bara när jag bad henne titta framåt. Marietta bestod av en del svart chicagoblod och en del svenskt.
"Varje gång jag tittar mig i spegeln gläds jag ännu mer över mitt nu", frustade hon och kramade mig så hårt att jag inte fick luft.
En snabb titt ut genom fönstret gav mig väderläget över stan. I de ruffiga kvarteren verkade himlen alltid grå och de gånger jag såg solen stråla över gråsvarta baracker med slarvigt ditspikade plåtkorrugeringar påminde jag mig själv om att säga till Rupert, min advokat och käre vän, att skicka dit Niklas med kompani och snickra upp vettiga hus.
Ju längre tid som gick verkade min hjärna glömma det som hänt.
Jag skrev fortfarande dagbok och gömde dem noga på vinden i kistan min farmor fått när hon gifte sig. Kistan gick knappt att stänga och det var väl dags att köpa en ny, men det hade inte blivit av. Ännu.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar