Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



11 december 2015

En början-976

Jag öppnade tidningen och bläddrade först åt ena hållet, sedan det andra. Kändisarna som fanns på bilderna hade jag nog sett förut, men mindes varken namn eller vilken film de deltagit i. I min värld behövde jag inte lägga sådant på minnet. Om jag skapade karaktärer som hade ett någorlunda hyfsat liv och lade en massa hinder i vägen för dem, blev min förläggare glad. Och naturligtvis måste boken sälja, filmen likaså.
Den här gången reste jag bort för att slutföra manuset. Långt bort. Det blev närmast patetiskt löjligt att jag som är mörkrädd tog beslutet att åka ut i skogen, långt från både människor och el. 
Lågan flammade oförtrutet på medan skymningen byttes ut till mörker. Jag hade samlat på mig en massa ved och sett till att tidningarna inte var fuktiga i den råkalla byggnaden som min kusin behagade kalla hus. I mina ögon såg huset mer ut som en ateljé. Fönstren nådde från takfoten ända ner till marken, och på taket fanns det också stora fönster.
När jag lade mig i sängen och tittade upp i taket, såg jag stjärnorna. I min hjärna startade frågorna: Hur bar man sig åt för att putsa alla fönster? Gick de att öppna? Tänk om de började läcka? Tänk om en gren faller ner på taket/fönstren. Håller de då?
Naturligtvis skulle det vara enkelt att plocka upp mobilen som jag lagt längst ner i väskan och stängt av, men jag ville inte prata med någon, inte ens min kusin, och tiden här skulle jag endast tillbringa med manuset, inte en massa babbel.

Ögonlocken blev tunga och mina fötter domnade bort när jag satt på dem. Datorns batteri började sina och jag tog upp anteckningsboken för att fortsätta skriva där. 
Ett lätt dunkande hördes. Som om ett fönster stod och slog.
Jag gled med blicken över alla öppningar, nä, alla verkade stängda. Obehag spred sig i mig. Tänk om någon just i denna stund stod och tittade på mig, tänkte jag och rusade upp, drog för alla gardiner jag hittade och var på väg att hänga upp filtar över fönstren när jag såg mig själv i hallspegeln. Kinderna blossade och sockarna var två eller tre nummer för stora, benen var smala och huden lyste vit. Jag höll om mig själv och skrattade, usch vilken fjompa jag är, tänkte jag, och gick in i köket.

Det rykte från ljusen jag ställt på bordet. Underligt, tänkte jag, men skyllde på dålig kvalité på ljusen. Hemma i stan hände det förvisso aldrig att de bara slocknade av sig själv, men...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar