En början-981

Det var inte riktigt så här jag tänkt mig semestra, men efter att ha sett en massa fotografier på nätet ville jag uppleva allt som berättades på forumet. De vackra grottorna var fyllda av istappar som gnistrade i olika färger och dånet från forsen som slog sig fram genom grottorna fyllde våra huvuden. Jens gick några meter framför mig och bar all vår packning, och jag höll i den extremt starka ficklampan. Här och var kilade ödlor över väggarna och försvann in i djupa skrevor. Jag försökte hinna upp med kameran men misslyckades nästan varje gång. De få bilder jag fick innehöll en svans eller spetsen på ett huvud. Vi skulle nog bli tvungna att gästa ställets utställning för att se djuren i dess helhet.
Glaskupolerna som byggts över olika grupper med växter såg skör ut och jag vågade inte ens nudda den när vi passerade. Jens däremot lade handen mot ytan och drog med pekfingrets yttersta spets över den.
Vi hade inte sagt ett enda ord på hela tiden vi vistats i grottorna, och jag var nödgad att harkla mig när jag äntligen tänkte yttra mig.
”Var det så här du föreställt dig det?”
Han stannade och vände sig mot mig. De blåa ögonen värmde mitt inre och mitt blod verkade flyta fortare för hjärtat galopperade.
”Inte riktigt, men av dina beskrivningar  förstod jag att det skulle vara något alldeles extra.”
Han fortsatte gå framåt längs den smala vägen utmejslad av människohänder som hållit olika verktyg. Små trappsteg ledde upp till en avsats där vi hittade en lång linbana baserad på att sitta på en stol som kanade längs en vajer över ett brant stup. När vi klev på visste vi inte var den skulle stanna, och det blev en fullständig överraskning när stolen efter några meter delade sig i två lika delar och lämnade oss i ett intet.
När jag landade i vattnet skrek jag så högt att det ekade mellan väggarna. Kylan omfamnade benen, och det stänkte vatten långt upp på ryggen.