"Levy har fått livstid", skrek jag och ramlade ihop vid min fars fötter. "Livstid."
"Lugn, bara lugn. han kan fortfarande överklaga och vinna", sa min far och lade sina händer på mina axlar. "Res dig upp min kära, misströsta inte. Lagen vinner alltid. Sanningen."
Mina kläder frasade när jag gick upp för trappan till vår loge. Rättegången hade varit en fars hittills och de som vittnat verkade fulla, eller...var de rädda? För vem i sådana fall?
"Sitt nu ner", viskade min mor och lade sin hand över min. Far har rätt, om Levy är oskyldig får han gå."
Galgen stod bakom scenen. Stora tjocka timmerstockar, med ett långt gulbrunt rep som hängde ner i samma nivå som brädorna som var avsedda att stå på. Luckan stod vidöppen.
Jag kände knappt igen mannen som kom ut. Tunna skäggstrån växte runt hakan och de vackra byxorna var solkiga och verkade för stora. Min älskade, tänkte jag och tänkte stiga upp, men stoppades av en tryckning på min hand av mor.
"Sitt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.