Planet hade cirklat över vårt hus länge nu, och jag längtade efter att springa ut, men stoppades av pappas hårt hoptryckta ögonbryn.
Ljudet ekade i vårt hus och jag såg framför mig hur jag hoppade upp i mosters famn. Tänk att hon ändå kom. Till oss. Till mig. Och dessutom med ännu en pokal att ställa på hyllan.
"Inte ett ljud om Sebastian nu", sa pappa och öppnade dörren. "Nu Amanda och Leon, kan ni springa ut till er moster. Akta hennes nacke bara, den är lite skör några månader."
Jag tog min bror i handen och sprang ut, barfota. Det lilla planet stod på täkten nedanför vårt hus.
"Moster Anne", skrek jag och kastade mig i hennes famn. "Åh, vad jag längtat."
"Amanda, mitt lilla hjärta, och Leon. Vad stora ni blivit. Snart kan du ha mina kläder gumman."
"Får jag låna din pilotoverall då", sa jag och lade huvudet på sned. "och...", jag tystnade och kollade hur långt pappa hunnit. Han och mamma stod på trappan och krånglade med rullstolen. "kan jag få följa med upp?"
"Älskling. Du vet vad din käre far säger."
"En liten stund. Det är det enda jag ber om. Jag vill känna luft under vingarna, vara sådär fri som du pratar om."
Mamma rullade fram till henne och moster böjde sig ner och kramade mamma hårt. Jag såg tårar på kinderna och mötte pappas blick. Tiden efter mammas olycka hade varit extremt påfrestande och hårda ord hördes ständigt i vårt hus. Mamma, som innan varit pilot i kungens egen försvarsstyrka hade vägrat träffa moster.
"Förlåt", mumlade hon och torkade tårarna. "Jag är en egoistisk bitch, jag vet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.