Totalkaos med barn överallt, män som gjorde sitt bästa för att hålla reda på sina telningar och kvinnor som satt på cafee´t intill och sippade på vin.
Det var min och Astrids vision.
Hittills hade vi bara lyckats få till den första delen - totalkaos. Barnen skrek och skrattade, åkte den färgglada tio meter långa rutschkanan vi importerat från ett företag i Canada, och fortsatte därefter till lekställningen som hade fem plan fyllda med diverse utmaningar.
Männen fanns ingenstans.
"Vad ska vi göra", frågade jag Astrid och pustade ut efter att vi lyft en soffa. "Var är alla män vi skulle få hit?"
"Lugn, jag har en plan", sa hon och gick mot det blivande cafee´t som just nu bestod av idel träreglar och en disk bestående av elefanter som lyfter upp en glasskiva. Det stod vita kartonger överallt och stolarna stod travade i varandra. "Jag tänker ringa en kompis."
Astrid var en av de där som trotsade alla skönhetsideal och struntade i botox, dyra ansiktskrämer och klädde sig i slitna jeans och gamla herrskjortor efter sin nyligen bortgångne man. Håret var flätat och hon blandade ofta in remsor av tyg eller sidenband i den.
Jag passerade en av de få speglar vi satt upp i lokalen och gled med blicken över min egen sorgliga figur. Botoxen hade förvandlat mitt ansikte till en intetsägande palett av ingenting och jag bar fortfarande en linda över magen och höfterna - ett måste efter fettsugningen.
"Petra", ropade Astrid. "Sluta beundra dig själv och kom hit istället." Hon skrattade och satte upp tummen i vädret. "Du ser fantastisk ut, gumman. Jättevacker, men det vet du säkert:"
Jag lipade åt min spegelbild och suckade. När skulle jag själv se den där fantastiskt vackra personen? Kanske aldrig någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.