Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 januari 2016

En början-998

Jag lyssnade noga på varje ton och försökte lägga dem på minnet. Tänk att ett språk kan bestå av så många nyanser, tänkte jag och studerade pojken framför mig. Hans hår var svart och ögonen glänste i gult och grönt, läpparna liknade mammas då hon krockat med skåpdörren i köket och knappt kunde prata. Ändå glodde jag nog mest på hans svarta hud som verkade vara polerad med vax.
”Ska du inte hälsa på din nya bror”, sa mamma och fångade in min hand för att lägga den i hans. ”Han ska vara här hela sommaren.”
Jag tittade på min vita hand och hans svarta.
”Varför ser du ut så där”,muttrade mamma. ”Hans blod är lika rött som ditt.”
Jag skämdes. Klart att pojken skulle vara min bror. Jag hade tjatat hela vintern att få ett sommarbarn som var i min ålder, och nu stod han här,min alldeles egna bror. Att jag inte visste hela sanningen brydde jag mig inte om. Och att mitt tjat passat mamma perfekt, visste jag inte heller.
Bråken som pågick nätterna igenom hörde jag förvisso,men in tillmitt rum trängde bara enstaka ord, och jag förmådde inte att pussla ihop dem till sanningar.
Pappas resväska stod i hallen när jag kom in. Den röda, den han använde vid långväga resor. Han hängde med huvudet och jag såg att ögonen var röda runtom.
”Vart ska du”, frågade jag.
”Bort”, mumlade pappa och snubblade nerför trappan med resväskan i handen.  ”Jag ringer dig senare”, fortsatte han och öppnade bildörren på sin silverskimrande sportbil, den som noga gömdes på vintern och togs fram på söndagar de andra årstiderna. ”Jag älskar dig.”
Orden kändes så slutgiltiga och jag fick plötsligt extremt ont i magen.
”Pappa?”
”Ja,min älskling.”
”Vad är det som händer?”
”J…j…jag flyttar”, sa han och stängde dörren.
Världen snurrade och jag mådde illa.
Bilen startade utan några problem och pappas röst kom långt bortifrån.
”Hur är det gubben?”
Motorn hickade till och stannade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar