Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



3 februari 2016

En början-1001

Tomt. Kallt. En unken doft.
Vår röda stuga har aldrig tett sig så dyster som nu. Fåglarna kvittrar utanför det stängda fönstret, och gardinerna jag dragit för, släpper igenom ett svagt ljus.
Jag vill inte leva längre. Klarar inte av att möta livet just nu.
Min telefon ligger på bordet. Avstängd.
Mina fötter känns som om de doppats i en isvak trots att jag satt på tre par ullsockar.
En spindel går över taket, stannar mitt på och släpper ner sig med hjälp av en tunn tråd.
Jag drar täcket över huvudet.
Filmen av det jag sett spelas upp på evig repeat. Varför hade jag inte gett mig till känna, skrikit, svurit, ja till och med slagit honom. Bara inte detta, vikit undan och gömt mig när de passerade. Hand i hand. Uppslukade av varandra med min Tessa bredvid. MIN Tessa. Hur kunde han?
Det värker fortfarande i handen jag slog in i den hårda betongen. Det som funnits närmast till hands. 
I min fantasi dövades smärtan i hjärtat, i själen av smärtan i slaget. I verkligheten blev det ingen skillnad, varken då eller nu.
Jag drar ner täcket och höll upp knogarna framför mig. De är såriga och har antagit en blålila nyans. Än så länge vågar jag inte ta ordet i munnen, men jag ligger och samlar mod.
Hemtelefonen ringer.
Tårarna är slut och en smärtsam tyngd i magen har tagit över.
"Vad är dina visioner?"
Den frågan borde jag ha ställt mig för flera år sedan. Om jag inte minns fel såg jag den meningen i en Allas veckotidning hos min kära mor. Mina visioner?
Jag biter mig i underläppen och kryper ihop i fosterställning. Fryser.
Huvudet dunkar men jag vägrar ta ett enda piller. Det är hans grej. Långa sjukskrivningar för skitsaker och en bil som ständigt lockar mer än jag.
Men, det var slut på det nu. Slut.
Jag reser mig upp, slänger täcket nere i sängfoten och tittar på hans sida av sängen. Klockan står på nio, tio över om man ska var riktigt noga. Om tjugo minuter ringer chefen och frågar var jag håller hus. 
Hemtelefonen ringer.
Jag lägger handen på luren men tar inte upp den. Går istället ut i badrummet. Tänder inte lampan, vill inte, kan inte se eländet. Varför kan jag inte vara som andra? Varför måste jag alltid vara en sådan dramaqueen?
Suckande borstar jag tänderna och kisar när den skarpa doften av tandkräm når ögonen.
Det kommer att bli fula ärr, tänker jag och drar med fingertopparna över skårorna. 
Någon bankar på ytterdörren och skriker mitt namn.
Igen, igen och igen.
Jag hör en låg konversation utanför, en man och en kvinna.
Smällen spränger mina öron. Mannen står i dörrhålet. Dörren ligger på golvet. Han håller händerna runt knät och hoppar på ett ben. Grimaserar och svär.
"Mamma", säger Tessa och springer in. "Vad har du gjort?"
"Han är otrogen", snyftar jag och lägger armarna runt henne. "Din pappa är otrogen."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar