Jag öppnade adressboken jag hittat i gömmorna dagen innan. Visst hade jag väl vänner? Någon att ringa mitt i natten? Någon att luta mig mot när det stormade i livet? Någon, som fanns där för mig när alla andra vände mig ryggen?
Att vara chef innebär ett stort ansvar, men också att dina forna arbetskollegor vänder dig ryggen, eller rättare sagt undviker dig.
Jag hade börjat på företaget som påläggskalv för exakt tre år sedan och en av höjdarna gillade mitt sätt att ta kunder och vara. Resultatet lät inte vänta på sig, och nu satt jag här.
Det knackade på dörren, och Maria, min sekreterare tittade in.
"Du ringde?"
"Ska du göra något speciellt ikväll?"
Maria skakade på huvudet.
"Har du lust att följa med mig på bio ikväll?"
Hon sträckte på sig och pekade på först sig själv, sedan mig.
"Vill du gå med mig?"
Jag ångrade att jag tagit upp frågan och funderade intensivt på hur jag skulle bära mig åt för att komma undan förslaget utan att verka dum. Klart att hon inte ville gå med mig.
Maria steg in i rummet och drog med handen över de svarta byxorna.
"Jag följer gärna med. Måste bara ringa min pojkvän och tala om att jag kommer senare."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.