Så satt jag här på bryggan igen. Pank och naken i själen, med en kurrande Treo bredvid mig och fötterna nersänkta i vattnet till strax över anklarna. Stugan såg inbjudande ut, men jag ville inte gå in, inte än. Mormors röda cykel stod lutad mot garaget som egentligen var en lada som morfar byggt upp för att hysa syrrans häst när vi var på besök. Solen sjönk ner i vattnet och småfiskarna smattrade mot ytan. Vår, äntligen, tänkte jag och sänkte axlarna som varit på spänn flera veckor. Ljudet från den porlande bäcken som mynnade ut i sjön strax intill bryggan gjorde mig kissnödig och jag visste att utedasset stod olåst.
Jag vek ner byxorna och tog på mig gummistövlarna som spruckit längs med framfoten, men ändå höll fötterna någotsånär torra. Treo sprang före och satte sig vid dasset. Hur kunde han veta vart jag var på väg, tänkte jag och drog ner jeansen och satte mig på den vita frigolitringen. Väggarna var fortfarande fulla med urklipp från gamla veckorevyn - ett resultat av syrrans kreativitet när vi var unga. Om jag sträckte på mig kunde jag se den vita ytterdörren på stugan.
Morfar varnade alltid mig och Louise för zigenarna som bodde nere på Storängen, inte långt från Karin och Caesars stora bondgård. Men, vi brydde oss inte om vad han sa, och var ofta nere hos våra vänner Charles och Beu som gjorde allt för att få livet att bli bättre, men ständigt slogs tillbaka av byns femtiotvå invånare och kommungubbarna som körde iväg familjen gång på gång.
Jag reste mig och såg att en spindel krupit in i toarullen. Struntade i att torka mig och drog upp jeansen. Naturligtvis blev det vått i trosan och jag svor åt mig själv. Med tummen och pekfingret i en spretig gest lyfte jag bort toarullen och slog den mot väggen tills spindeln ramlade ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.