Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



Självbiografin Ja älsker däj ja




 Året var 1984, innan mobiltelefoner och datorer fanns i var mans hand. 
Jag, en blyg pojkflicka från södra norrlands kustland som efter att ha jobbat i Gävle en sommar klarade inte längre av lugnet i den lilla pyttestaden Söderhamn - en liten håla som bara levde upp om somrarna när turisterna kom.
Min stora kärlek var en tuff kille från Hudiksvall och egentligen var han nog lika kär i mig, men polarna och livet slet i honom.
När vi väl sågs hade vi bara ögon för varandra och händerna hittade snabbt välbekanta ställen. Orden i bokens titel gled lätt över hans läppar och fick hjärtat att bulta extra hårt på mig. Men, om och om igen körde han kniven i vår kärlek rädd att fastna i mitt garn, för att efteråt ångra sig djupt.
Arbetslösheten var stor i hemstaden, och jakten gick över landet på ett fast jobb.
Jag såg mamma och pappa slita dygnet runt på bondgården och visste med bestämdhet att så skulle mitt liv inte bli även om jag älskade livet på landet.  
En dag fick jag ett jobbanbud i Stockholm och flyttade snabbt dit, men sa inget till min ungdomskärlek.
Det nya livet innehöll naturligtvis killar och uteliv, men världen utanför min hemstad var mycket tuffare än jag anat, och flykten från min kärlek kändes i hjärtat som en tagg av ständig saknad.
Boken är självbiografisk och baserad på min dagbok. Det är bara vissa namn som är ändrade.
 
 


Kapitel 1



"Okej, jag flyttar så fort jag hittar ett jobb! Det här fungerar inte. Jag är faktiskt vuxen nu."
Jag slängde igen dörren med en smäll till mitt rum, och avslutade ännu ett stort gräl med min mamma. Som vanligt bråkade vi om min älskade häst Lady som mamma och pappa hastigt och lustigt sålt eftersom de ansåg att intresset falnat dramatiskt. Bråken med mamma kom tätare och tätare, och när jag ilsket dragit igen dörren satte jag mig inne i mitt rum vid pappas gamla skrivbord och grubblade över situationen.  
Efter mycket funderande hit och dit reste jag mig upp och gick med bestämda steg på bussen in till arbetsförmedlingen för att sätta mig framför skärmen och söka jobb. Över hela Sverige skickade jag ansökningar, och såg att det fanns massor av jobb i Stockholm, men var tveksam över att flytta dit. "Om tjejerna är så snorkiga i Gävle, hur skall de då inte vara där? Nä, aldrig", sa jag med hög röst. 

En kvinna vid datorn intill tittade på mig och log. "Använd den där styrkan när du kommer fram till arbetsförmedlaren", sa hon. "Det lär du behöva för det är rätt tomt på jobb här i stan och de är ganska desperata. Mig skickade de precis till ett hunddagis på praktik", suckade hon och fortsatte muttrande sitt klickande på datorn. "Hunddagis, vilka idioter."
 

Jag längtade tillbaka till Gävle där jag jobbat några månader på sommaren. Den lilla lägenheten jag hyrt i andra hand hade gett mig smak på friheten. Att flytta hem igen hade varit påfrestande för hela familjen. 

Jag mindes klart och tydligt dagen då mina föräldrar utan förvarning kommit och hämtat hem mig. Mamma visste att jag inte jobbade längre och att jag inte ägde några pengar att tala om. 
"Du kan inte leva på skorpor och vatten!", skrek hon uppbragd, när jag öppnade dörren och släppte in dem. "Nu flyttar du hem." 
De packade in allt jag ägde i bilen. Motvilligt hjälpte jag till, men ville helst av allt stanna kvar och söka ett annat jobb. 
"Okej", sa jag. "Jag flyttar väl hem då, men jag måste lämna tillbaka nyckeln till hyresvärden." Ett samtal senare var det bestämt att jag skulle lämna nyckeln i lägenheten efter att jag flyttstädat den. Sorgset tittade jag mig runt i den lilla artonkvadrataren som varit mitt hem några månader, och suckade tungt. Arbetsmarknaden var tuff även i Gävle, och försöken att hitta ett nytt jobb hade varit lönlösa.


När vi kom till barndomshemmet slängde jag in packningen i mitt gamla rum som blivit omgjort till kontor, och sprang ut till stallet för att krama om min älskade häst Lady. Men spiltan i stallet var tom och efter att ha letat runt överallt i ladugården rusade jag gråtande in i huset. 
"Vart är Lady?", snyftade jag. "Hon är ingenstans. Jag har letat överallt." 
Jag sparkade av mig skorna och hämtade snörvlande en bit hushållspapper som jag snöt mig med.

"Henne har vi sålt. Du var ju ändå inte intresserad", sa mamma med en konstaterande min. Hon satte händerna i sidorna och stod tyst.

"Men ni kunde väl ha frågat mig?", skrek jag förtvivlat. "Jag älskar henne. Hon är min bästa vän." Med tårarna rinnande och munnen full av eder sprang jag in i mitt lilla rum och slängde mig på bäddsoffan som ersatt min gamla säng.

Med en klump i magen gick jag ut i stallet och hittade några testar från hennes man som jag tvinnade runt mitt finger och lade i fickan. Den ensamma grimman som hängde på väggen vittnade om att det en gång stått två hästar där, och hennes doft fanns fortfarande i min overall. Fölet som Lady fått blev min lillasyster Monicas och jag gjorde allt för att inte fästa mig vid Bezzie som hon hette. En ryktning då och då var allt jag ville engagera mig i.


När jag kom hem från stan bad jag mamma om förlåtelse och vi kramade om varandra. 
"Kom och ät nu. Jag har gjort älgbiff som du älskar."

När allihop satt sig till bords berättade jag vad jag gjort på eftermiddagen. 
"Jag har sökt jobb över hela Sverige, och i värsta fall får jag väl flytta", sa jag snabbt och väntade på kommentarer. Det kom inga. Istället frågade min lillasyster nyfiket om Kase hört av sig någonting sedan jag kommit hem. 
"Han ringde och frågade om din adress i Gävle för några veckor sedan och lovade att ringa igen när jag berättade att du snart skulle komma hem."

Ett litet kviller i magen sprakade av lycka. "Nej, jag har inte hört något från honom på länge", sa jag och såg honom framför mig. "Pratade ni länge?"

Monica skrattade och skar en skiva älgbiff som hon doppade i den röda hemlagade lingonsylten, och stoppade in i munnen. "Nej, han frågade bara efter dig och om du varit hemma någonting. Han gillar dig tror jag. Det är synd att han dricker så mycket."

Nu lade sig mamma i samtalet. "Anitha, allvarligt talat. Kase är ingenting för dig. Varför kan du inte hitta en trevlig kille som inte dricker. En som Mats till exempel. Han är jättegullig och rar, en pangkille. Jag fattar inte varför du gjorde slut med honom."

Jag vinkade avvärjande med händerna, "Mamma, han var otrogen. En sådan kille vägrar jag att ha. Kase är snäll, men lite vilsen. Jag har ätit färdigt. Det var jättegott. Är det okej om jag går ifrån bordet?" Jag reste mig halvt om halvt i väntan på svaret. 
Mamma tittade på de andras tallrikar som mer eller mindre var tomma. "Nåja, de är snart klara. Varsågod. Du får gå. Vänta lite. Du fick det här brevet från arbetsförmedlingen idag."

Jag tog tyst emot det och gick in i mitt rum, hämtade en brevkniv på skrivbordet. 
Blicken svepte över de skrivna raderna.

Hejsan fr. o.m den 1 februari har vi placerat dig på Hunddagiset vid Hällåsen. Du förväntas inställa dig utanför porten klockan 9.00 Om du har frågor kan du ringa oss på 0270-346577

Jag satt en lång stund och funderade på vem som kunde hitta på något så urbota dumt. Vi hade för fasiken en bondgård. 
Jag reste mig och gick ut till familjen som satt sig i vardagsrummet för att vila på maten. Pappa halvlåg i soffan och sov nästan. "Nu skall ni få höra", morrade jag. "Jag har blivit placerad på ett hunddagis."

Mamma reste sig upp och klappade mig på axeln. "Lilla gumman, det är säkert bara något tillfälligt, men jag måste medge att det låter underligt. Du får väl prata med din handledare."


En vecka senare befann jag mig på hunddagiset som bestod av ett stort antal skällande hundar.
"De här ska ut. Sätt på dem koppel och följ den där vägen så kommer ni till skogen. Och för guds skull, släpp inte lös någon av dem", sa en svarthårig kvinna som stod framför oss. Hon var kraftigt byggd och kort. "Förstår alla vad de skall göra?" Som en militär röt hon ut order efter order och pekade med de rödmålade naglarna mot den hon pratade med. "Du", sa hon med hög, gäll röst och spände ögonen i min kompis Pia. "Du tar de där tre och borstar deras pälsar." 
Hundarna hoppade och studsade i sin inhägnad lyckligt ovetande om vad som skulle ske. "Ta det försiktigt bara", fortsatte kvinnan. "Den lilla vita försöker bitas ibland, men nyps oftast bara."

En av tjejerna på dagiset härstammade från Stockholm och berättade att Metrobutikerna alltid sökte folk, och att hon sett en tjänst i platsbilagan.

"Vad i hela friden är Metrobutikerna?" sa jag fylld av nyfikenhet. "Kan det vara något för mig?" 
"Det är en livsmedelkedja som Ica ungefär", fortsatte tjejen och mötte min blick. "Schysst lön skall det också vara. Min kompis, kompis jobbade där ett tag."

Jag blev nyfiken på jobbet samtidigt som jag fortfarande kände avoghet mot Stockholm. Gävletjejernas attityd avskräckte mig från storstäder.
 

När jag hoppade av bussen beslöt jag mig för att ringa till Metro och prata med dem om jobb. 

En timme senare var jag inbjuden på intervju av en entusiastisk kvinna som presenterat sig som Eivor.

"Nå vad tycker du? Skall jag flytta till Stockholm? Här finns inga jobb, det bara är så." sa jag till min syster som såg ledsen ut och ryckte på axlarna.

"Jag kan bara prata för mig själv. Jag skulle aldrig flytta. I alla fall inte dit. Men du kanske måste? Och förresten kan man prova på och flytta hem om det går åt skogen."

Jag satte sig vid bordet och plockade fram kartan som låg på soffan bredvid. "Det är långt bort. Jättelångt. Här kan jag inte stanna. Jag och mamma klöser snart ögonen ur varandra. Vi bråkar hela tiden, och jag har svårt att förlåta dem för det de gjorde. Varför måste de sälja Lady? Hon stod väl inte i vägen i stallet. Förresten visste de att jag skulle flytta hem igen. Jag har hankat mig fram på Kas-ersättningen och levt på skorpor och mjölk där borta sedan jag slutade på ICA-butiken. Nätterna har jag tillbringat ute på krogen. Det är ett helt annat liv än här." 
Mina ögon tindrade säkert när jag pratade om Gävletiden, och lillsyrran längtade nog efter att få höra mer om mina äventyr, men vågade inte fråga av rädsla för att bli avsnäst med att hon var för liten. Jag hade en länk av det rödsvarta håret hårt tvinnad runt pekfingret. Fingertoppen var röd av det instängda blodet. Jag drog med den andra handen över håret om och om igen med sammanbitna läppar. "Äh, jag åker dit och pratar med henne. Då kan jag be arbetsförmedlingen om hjälp att hitta boende samtidigt. Min handledare sade att de har kontakter i Stockholm."
 


Dagen efter for jag iväg med tåget till Stockholm efter att ha hämtat gratisbiljett hos arbetsförmedlingen.
 
 


Kapitel 2
 



Jag vaknade med ett ryck av tågets gnisslande när det bromsade in vid Stockholms central, torkade bort dreglet som runnit ur mungipan och lade handen på magen som kvillrade av fladdrande fjärilar. Tänk om de inte tycker om mig, tänkte jag. Hoppas att det inte är alltför svårt att hitta dit. Jag grävde efter plånboken i väskan och letade mig fram till den lilla kuren där de sålde turistkort.  "Jag skulle vilja ha ett dagkort", sa jag och tittade mig runt. 
Folk nästan sprang från ena sidan av rummet till det andra. I små kurer vid spärrarna satt människor som kollade sl-kort eller tog betalt. 
"Är det långt till Enebyberg härifrån", pep jag och nådde knappt upp till disken med mina hundrasextiofyra centimetrar. Det tjocka plexiglaset skymde delvis kvinnan som bläddrade i en massa pärmar. 
Efter några minuter lutade hon sig fram för att tala i mikrofonen. Med fingret pekade den mörkögda, mörkhyade kvinnan ut hur jag skulle ta mig dit och gav mig turistkortet. "Glöm inte att skriva på din namnteckning. Annars gäller det inte." Svenskan var stapplig och det var lite svårt att höra vad hon sa.  
"Har du en penna jag kan låna av dig", frågade jag och  skrev min sirliga gammaldags namnteckning under fotot och tackade för lånet med en nickning. "Ha en bra dag", fortsatte jag, log mot den stressade kvinnan och belönades med ett leende.

"Du med." 
Kvinnan vände sig till nästa kund fortfarande leende. "Ursäkta avbrottet. Vad kan jag hjälpa dig med?"
 


Jag tog mig per tunnelbana och buss till Enebyberg som låg en bra bit från Stockholm stad. 

Efter att ha virrat runt ett tag stod jag till slut framför metrobutiken som eventuellt skulle bli min arbetsplats.  Den var enorm enligt  mina mått. Hemma i Söderhamn var de flesta livsmedelsbutikerna små. Förundrad rättade jag till mina kläder, tog några djupa andetag och gick in.

Den kvinnliga chefen som hette Eivor var supertrevlig, och kemin stämde direkt. 
Efter bara en kort stunds intervjuande kändes det som att jag skulle bli erbjuden tjänsten, men säker kunde man inte vara, det hade jag minsann lärt mig. Jag tackade för mig och tog mig mot stan igen.
Det var fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna var dyngsura av allt blask, men trots att jag frös om tårna bestämde jag mig för att gå runt i den gamla delen av stan och shoppa för att sedan ta 18.15-tåget hem. 
Huttrande gick jag in i butik efter butik och samlade på mig kasse efter kasse med olika kulörer och bilder.

När jag några timmar senare satt på tåget hem rasade tankarna runt i skallen. Ville jag flytta hit? Kunde jag lämna alla kompisar igen? Och familjen?

Till slut somnade jag, och vaknade inte förrän tåget med ett högt gnisslande stannade i Söderhamn.


På stationen träffade jag min kompis Hans. Nyfiket frågade han vad jag gjort sedan vi sågs sist och berättade i sin tur vad han hittat på. 

När bussen kom gav han mig en hård kram."Sköt om dig nu och hör av dig." Han vinkade länge när bussen for iväg.
 

När jag gick av bussen hemma i Mysskje skällde hundarna som besatta från hundgården, och jag hyssjade dem. "Tysta. Det är ju bara jag. Vad löjliga ni är." Visslande gick jag in på den lilla grusvägen till hemmet.

På trappan mötte jag mamma som var på väg ut i ladugården för att fixa havrekross till djuren. 
"Vill du ha hjälp", frågade jag och hoppades på ett nekande. Man var tvungen att bära ansiktsmask för att inte dra ned det fina dammet i lungorna, och hörselkåpor för att inte bli döv att det höga ljudet som låg långt över decibelgränsen för tillåtet. Det var nästan obehagligt att stå intill den gamla maskinen.

Mamma knäppte igen overallen och skakade på huvudet. "Nej du skall gå in och ringa till Posten i Bollnäs för de vill ha dit dig på intervju. De pratade om något test du skulle få gå igenom. Jag skrev upp numret på blocket inne på kontoret." 
Hon lade en gammal nött sjal runt huvudet och knöt den i nacken med en van rörelse. "Vi kan fika när jag kommer in igen." 
De alltför stora stövlarna sladdrade runt benen på henne när hon gick mot ladugården.
 
Ja, det är väl bara att fara dit, jobbet i Stockholm är långt ifrån säkert, tänkte jag och gick in i mitt rum för att packa upp alla kassarna med kläder som jag köpt. I mitt huvud gick jag igenom fördelarna och nackdelarna med att flytta. Skulle jag våga ta steget? Klarade jag av att inte träffa Kase alls?
 Jag tog upp telefonen och slog numret som stod på blocket.

"Posten Bollnäs." 
En mjuk kvinnoröst talade om att testet tog ungefär en timme och vart jag skulle vända mig. "Glöm inte legitimationen." avslutade kvinnan samtalet.

Jag ringde runt bland Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollade annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövdes. Men att få tag i ett boende var inte lätt. 
När mamma kom in var jag dyster och satt vid köksbordet med ett vitt block där jag ritade runda oändliga ringar på varandra.

"Vad sade Posten? När skall du dit?"

Jag stoppade ritandet för två sekunder och tittade på henne."Jag skall dit i övermorgon. Jag har inte hittat en enda ledig lägenhet." Orden stockade sig i halsen och gråten var inte långt borta. För första gången på mycket länge ville jag vara liten igen och krypa in i famnen på mamma och bli tröstad.
 

"Lilla gumman", sa mamma och kramade mig. "Det löser sig säkert ska du se."

Dagen efter åkte jag till arbetsförmedlingen för att få hjälp med boendet som de två veckor tidigare lovat hjälpa till med om jag bara fixade ett fast jobb.      
Kvinnan jag pratade med ställde sig frågande till löftet och informerade snäsigt att de gav mig fyratusen kronor i flyttbidrag, men att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med något annat.  Hon var klädd en vit blus med en löjlig stor rosett framtill och håret stramt bakåtkammat i knut. Hon trummade otåligt med pennan medan hon talade och viftade bort mina protester. "Du får ringa runt till bostadsförmedlingarna som alla andra. Var glad att vi kan bistå med ett flyttbidrag." Hon klickade på datan och skrev in att jag varit där.


Efter några dagars letande hittade jag en lägenhet i Djursholm som annonserades ut i Dagens nyheter. Tillsammans med mamma och pappa tittade jag på en karta hur det låg i förhållande till Enebyberg. Det var ganska långt mellan men jag beslutade mig ändå för att åka iväg. 

"Jag får väl byta om det visar sig ligga helt åt fanders", sa jag och dolde min osäkerhet så gott jag kunde.  
De nickade instämmande, men såg osäkra ut.
 
"Nä, ikväll måste jag fira det här", sa jag och ringde mormor. "Är det okej att jag sover över hos er?"
"Självklart får du det", sa mormor och frågade när jag skulle komma.

"Nu", sa jag och slängde snabbt ihop kläder i min bag för att ta kvällsbussen in till stan där natten tillbringades på Statt. 

Jag dansade tills fötterna hettade. Killen i bandet var söt och jag flirtade med honom genom att blinka med ögat.
 Sent, sent gick jag med snabba steg genom kyrkogården hem till mormor och ramlade dödstrött i säng.
 

Morgonen efter ringde klockan åtta och jag steg upp för att slänga i mig frukost, tvätta och torka håret för att därefter rusa ned till bussen och ta den till Bollnäs. 

Väl där letade jag upp det gula posthuset och klev in. 
Intervjun gick fort, men testet var krångligt och tog lång tid. Det var många konstiga frågor och bilder som jag skulle gissa vad det föreställde. Jag kliade mig i huvudet, gissade vilt, blev godkänd och erbjuden halvtidsjobb. 
Jag bad att få fundera på saken och återkomma. Det var ett heltidsjobb jag suktade efter.
 


När jag kom hem ringde jag chefen på Metro.


Eivor blev överlycklig och bad mig komma dagen efter. "Vi är så desperata efter folk, framförallt någon med din erfarenhet. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med boendet på annat sätt än att lyssna med personalen och kunderna." Hon funderade en kort stund. "Jag vet vad vi gör. Jag sätter upp en annons på vår anslagstavla. Boendet ordnar sig på något sätt."

Mitt hjärta bankade av lycka och när jag sagt hejdå till Eivor rusade jag jublande ned till mamma och pappa som satt i köket och åt kvällsfika. "Jag fick det. Jag fick det. Yes, Yes, Yes." Jag studsade mellan golv och tak, vilt viftande med armarna och skrämde vettet ur katten som rullat ihop sig i kökssoffan.

Mamma, pappa och syrran bombarderade mig med frågor. "Vart skall du bo? När flyttar du? Är det heltid?"

Jag drog mig ur mammas famn och satte mig vid bordet som var minst lika gammalt som huset."De vill ha dit mig nu. Boendet hoppas jag lösa imorgon. Jag skall till Stockholm igen, och ja det är heltid." Det kändes som om hela kroppen var fylld av såpbubblor som var hotande nära att brista och jag hade svårt att sitta still. Kroppen ville hoppa och skutta omkring.
 

På kvällen lade jag mig tidigt, men hade svårt att komma till ro. Tankarna snurrade i huvudet som en centrifug. Klarade jag av att flytta till en storstad och bo i en trång lägenhet, eller kanske till och med bara ett rum? Fixade jag att aldrig få gå i skogen på långa promenader.  Skulle jag sakna sjön som låg vid vårt hus, och inte ha möjligheten att fiska när jag ville? Vågade jag lämna allt igen? 
Jag somnade ifrån alla funderingar med ett leende på läpparna.



Kapitel 3


 Jag klev upp klockan sex nästa morgon för att hjälpa mamma i ladugården med djuren. Golvet var iskallt i köket och jag startade upp elden i spisen för att få lite varmvatten till duschen. Ville inte stinka ladugård när jag skulle åka tåg. 
När vi mockat och gett djuren mat duschade jag en snabb, iskall dusch innan det bar iväg.


På tåget träffade jag en tjej som sjöng i samma sångkör, men som jag knappt kände. Vi småpratade om allt möjligt tills vi kom till Stockholm där vi skiljdes åt.  

En tant på tunnelbanan inbjöd till samtal och vi pratade om ditt och datt.

Rummet som fanns för uthyrning var fint, men det låg långt från Enebyberg, och jag tyckte det var alldeles för svårt att hitta dit.
 

Svettig och besviken tog jag tåget tillbaka till centralen för att gå till drottninggatan och kika på lite nya kläder. Flera snygga killar passerade och jag skrattade för mig själv.  Det dräller av dem, tänkte jag. Hur skall man kunna välja en? Jag vände mig än åt det ena än åt det andra hållet, tröstade mig med en tidning och en dajm, och tog tåget tillbaka till Söderhamn igen. Nu får jag inte jobbet, attans, tänkte jag. Vad skall jag göra? Finns det något jag inte gjort?
 

Det var en mycket ledsen tjej som återvände hem och blev tröstad av mamma.    
"Lilla gumman, du hittar säkert något annat. Har du verkligen sökt överallt? Nu måste vi lägga oss, klockan är mycket. Vi pratar vidare imorgon."

Mamma och pappa gick upp till sitt sovrum och jag ropade in våra två katter. 
"Sotiz, Jesper. Kom nu då."

Som två svarta skuggor kom de smygande upp på bron och skrämde mig med sitt plötsliga uppdykande.

"Hejsan vänner, kom nu är det natti, natti", sa jag och tryckte dem tätt intill mig. 
 

Lördagen kom med strålande solsken och det bestämdes vid frukosten att vi skulle hämta in höet som låg i ladan. 
Bläh, tänkte jag och pruttade med tungan. Jag hatade att hålla på med det där stickiga, skitiga jobbet. Böset trängde in i ögon och öron och Gud vet var. Vidrigt. 

Pappa delade som vanligt ut order och satte på sig den gröna overallen medan han pratade. "Glöm inte att sätta på sjalar på håret. Annars blir det väldigt skitigt. Jag går ut till kvigorna och ger dem mat så kommer ni efter. Vi får hoppas att vädret håller i sig. Börjar det regna blir höet förstört." Han gick ut, men vände tillbaka och lutade sig in genom dörröppningen till köket. "Det här är bra träning för dig, och nyttig." Han log mot mig och jag lipade åt honom.

"Äh, vad jobbig du är. Det ska bli skönt att slippa sådant här."
 

När vi kom tillbaka var det redan eftermiddag och efter ett varmt bad packade jag väskan för att åka till stan.

Telefonen ringde. Det var min kompis Pierre. "Anna har dumpat mig igen, fan jag har ingen tur med tjejer. Jag blir så ledsen. Jag gillar henne."

Jag sneglade på klockan och såg att det var bråttom ut till bussen."Stackars dig. Jag skall med bussen om fem minuter. Kan vi inte ses ikväll så kan vi prata mera? Vid sex, är det okej?" 
Jag trädde på mig skorna medan jag pratade, och krängde skinnjackan över axlarna. Mina smala fingrar lekte med nycklarna i fickan medan Pierre beklagade sig. "Du, jag måste rusa. Vi ses ikväll."
Jag sprang snabbt ut till bussen som precis åkte in på hållplatsen för att hämta några andra.

Flåsande satte jag mig på sätet och såg det välbekanta sceneriet glida förbi. För en sekund blev jag rädd att jag glömt något och gick igenom väskan igen. Parfym, pengar, lite smink, sovtröja och tandborste. Allt var med. Vilken tur.
 


Efter tjugo minuter gled bussen in på stationen och jag klev av för att fortsätta uppför backen till mormor. De höga, gråa husen syntes snart och småhoppande halvsprang jag de sista metrarna.


Tre trappor senare plingade jag på dörren.

"Hej gumman", sa mormor. "Vad kul att du kommer. Jag har tagit fram lakan och täcken till dig i vardagsrummet".

Vi kramades.

Efter att ha bäddat till soffan och fixat till mig gick jag in till mormor som satt i köket och rökte en pall mall. Vi pratade om killar och livet. 
Mormor plirade med de brungröna ögonen som var omgivna av tunna, smala rynkor och tog min hand i sin. "Det löser sig skall du se. Du har tiden för dig." Hennes hand var smal och iskall, och det stod en aura av nikotin runt henne som stack i mina näsborrar.

Mina väninnor ringde och berättade att de var på väg. 
"Vi är där om några minuter. Taxin skulle komma direkt. Syns om en stund då."

Det dröjde inte länge innan de knackade på och ljudnivån steg snabbt när vi skrattade, pratade, och tog oss en grogg eller två. Jag kände mig deppig men gjorde allt för att hålla humöret uppe och inte visa alltför mycket. Det kanske är bland de sista gångerna vi ses, tänkte jag. Vem vet hur det blir sedan?
 

Klockan nio gick vi ner till folkan där vi snabbt kom in. 
Jag dansade med olika killar och hade kul.

Vid tio dök en kille upp som jag haft en fling med. Åke, en grisbonde från Växbo. Till en början låtsades jag inte se honom. Han ringde aldrig mig som han lovade, tänkte jag. Nä, jag struntar i honom, han är inte värd min uppmärksamhet.

Efter några timmar tyckte jag att allt blev löjligt och smög bakom honom för att köra in händerna i sidorna. Han hoppade högt och förklarade allvarligt att han varit upptagen med att träna och att det varit matcher heeeela veckan.

Jag satte på mig en barsk min, men brast i skratt. "Okej, jag förlåter dig, men jag var förbannad på dig, och besviken. Jag trodde att du var ärlig."

Åke fnös, men bad inte om ursäkt och verkade inte speciellt intresserad av mitt sällskap, så jag ryckte på axlarna och gick iväg till dansgolvet.

Lite senare kom han fram till mig och lade sina händer runt mitt ansikte, kysste mig djupt och hett och gick iväg. När han gick ut genom dörren formade han "Jag ringer" med munnen och skickade en slängkyss.

Ja, ja, vi får väl se hur det blir med det, tänkte jag och vände mig lite röd om kinderna till min kompis som sett alltihop.

Skrattande gick vi tillbaka till baren.

En kille kom fram till mig och plutade med munnen mot mig. "Jag tycker du är söt och vill ha en puss av dig."

Jag avvärjde attacken och backade skrattande mot väggen. "Nä du här blir inga pussar. Du är full som en alika."

Han lommade iväg mot en annan tjej och upprepade proceduren.

Vi iakttog fnissande hans attacker på offer efter offer och märkte att discjockeyn spelade sista tryckarna. "Skall vi smita iväg?"

Vi gick mot garderoben där vi träffade två killkompisar som frågade om vi ville ha skjuts. 
"Tack gärna, vad gulligt", sa vi, ganska lättade att slippa gå hela vägen hem.


Fötterna ljummade när jag stannade utanför mormors dörr och försiktigt tryckte in nyckeln. Bootsen var dammiga av alla fötter som trampat över dem och det kändes underbart att låta tårna få fritt spelrum igen.


Det dröjde inte många sekunder innan John Blund tagit med mig till drömmarnas land.
 


Dagen efter steg jag inte upp förrän kyrkklockan klämtade tio. Jag sträckte på mig som en katt. Soffan var en aning hård, men dög för en natt då och då.

Jag satte på mig jeansen och en tröja för att gå ut till mormor som satt ute i köket och rökte. 
"God morgon", sa hon. "Har du sovit gott?" Mormor hostade till. "Vad vill du ha till frukost?"

Jag plockade fram en tallrik och hällde fil med flingor i den."Vad tycker du? Gör jag rätt om jag flyttar? Jag är kär i Kase tror jag, men han beter sig konstigt. Vi kanske aldrig ses om jag flyttar?" Jag rörde hetsigt i filen med skeden. "Tänk om jag ångrar mig? Eller ännu värre, tänk om de ger mig sparken för att de inte trivs med mig?"

Mormor tog min hand i sin. "Tänk noga över vad du vill, och bygg inte beslutet på kärleken till en kille. Det dräller av karlar därute, mister du en står dig tusen åter." Hon öppnade njutningsfullt en Marabou mjölkchoklad som vi delade på. Bit efter bit försvann in i våra munnar. Röken från den smala, vita cigarretten slingrade sig upp mot det nikotingula taket och mormors smala, brunbrända fingrar höll ett fast tag runt fästet. Det permanentade tunna mörka håret stod åt alla håll och en ensam papiljott dinglade i nackhåret. "Men jag förstår varför du tycker om Kase. Han är en trevlig ung man." Mormor skrattade åt mina blossande kinder. "Du hade kunnat förvarna mig innan du tog med honom hit bara. Jag blev lite förvånad när du inte låg ensam den där gången." Hon tittade på klockan på den vita väggen. "Snart kommer Alice och permanentar mig. När går din buss?"

Jag hoppade upp från stolen och den tippade med ett brak. 
"Oj. Den åker om tio minuter, jag måste springa." 
Jag kramade om min älskade mormor och sprang ned till busstationen för att ta mig hemåt. 
Mitt långa mörka hår slog mot ryggen i takt med löpstegen, och under armarna bildades två mörka ringar.

Den röda bussen drog precis igen dörrarna när jag anlände till den, och öppnades med ett suckande när jag knackade på dörren. 
"Jag...skall...till...Mysskje " flämtade jag och lade fram pengarna det kostade.

Chauffören skrattade: "Ta det lugnt du, det är ingen brådska. Vi har flera minuter på oss."
 


Efter tjugo minuters färd stod jag hemma på gården igen där det var full fart. 

"Skynda dig och byt om", sa mamma."Vi skall hämta ett lass till om en liten stund och behöver din hjälp." Hon knöt en färggrann skarf runt håret och manade på mig med en handrörelse. "Seså, skynda dig. Har du ätit någonting idag? Ta en macka innan du kommer ut så orkar du några timmar till. Vi äter när vi kommer hem. Förresten kan du väl ta med bananerna som ligger i fruktskålen." Munnen gick i ett på henne och under tiden hon pratade tittade hon mot ladugården där en traktor kom körande. "Nu kommer pappa. Skynda dig!"

Jag slängde i mig en av bananerna och lade resten i en plastpåse som jag rev fram från städskåpet.
Vi satte oss på flaket och åkte till ladan där höet låg. Det var precis så stickigt och kvalmigt som jag mindes det. 
Svetten rann både från ansikte och rygg innan vi blev klar.

Det var på två sätt att jobba med jordbruket. Känslan att jobba med kroppen var jätteskön och euforin när man såg det man odlat gro var stor, men det var slitigt och mycket tungt. En jordbrukare är aldrig ledig från sitt jobb för en ko kan rymma mitt i natten eller bli sjuk. Min pappa jobbade heltid på elverket och kvällar, nätter och helger med jordbruket. Han var en så kallad månskensbonde som älskade det han gjorde även om det innebar ständig rörelse.


När vi kom tillbaka ringde jag på några annonser om rum, men lyckades inte få fatt något. 

Mamma stod och lyssnade på samtalen med sammanbitna läppar. 
Min vackra mamma, tänkte jag och undrade i mitt inre om jag skulle bli lika välbevarad som henne. Det kantiga ansiktet med höga kindknotor och två blåa klarseende ögon hade knappt en rynka. Kroppen hade fått sina törnar och det syntes, men hon var inte kraftig som andra mammor jag mött, och leendet som ofta glimmade till kunde säkert snärja karlar fortfarande. 
"Du är vacker", sa jag. "Det vet du va? Jag hoppas att jag kommer att se ut som dig när jag blir äldre." 
Mamma rodnade och smekte mig över håret. "Tack gumman. Det beror nog på goda gener för din mormor har inte många rynkor. Strunta i det där för idag. Nu har du försökt på flera ställen. Vi tittar på Barnen från frostmofjället istället. Den är urgammal och jag har sett den massor av gånger, men gråter lika mycket varje gång. Kom nu."

Jag tittade på tidningarna med annons på annons om boende och suckade. "Det skulle vara rätt skönt att bara slöa en stund, men..."

Mamma greppade min hand och drog med mig upp.
 


Det dröjde inte länge innan vi satt och grät så att det skvalade. 


Pappa skrattade överlägset och retade oss. "Det är precis detta regissören är ute efter. Att ni skall gråta. Gud vad ni är lättlurade ni kvinnor."

Jag tittade med rödsvullna ögon på pappa. "Den är sorglig", och grät ännu mer. De silverfärgade tårarna rann ned på tröjan och bildade våta, mörka fläckar. "Jag vet att det är film, men man tänker aldrig på det när man sitter framför teven. Jag blir helt inne i filmen." Jag snöt mig i en servett som låg på bordet.
 


När filmen var slut och jag tvättat av ansiktet öppnade jag min deklaration och fyllde i sidorna.
 Jag fixade det själv, tänkte jag. Jippie. Matte var inte min starka sida, men efter idogt tänkande hade polletten äntligen trillat ned. Det kanske inte är så himla svårt ändå. Nu skall jag leta upp Jesper och krypa i säng.


Jag gick ut på bron och skrek det högsta jag kunde. "JESPER!" Men inget glatt jamande hördes, och ingen katt kom rusande. Magen värkte av oro när jag tänkte på landsvägen där bilarna ibland körde som galningar. Stora timmerbilar passerade i full fart flera gånger per dag. "Hoppas att inget hänt min lilla skrutt", viskade jag för mig själv innan jag slöt ögonen och somnade.
 
 


Kapitel 4
 



Måndagen startade som alltid med att jag kastade mig upp klockan sex för att yrvaket trä på mig overallen och gå ut i ladugården.
 

Ögonen sved av trötthet, och doften av ko, häst och får trängde djupt in i näsborrarna när jag öppnade ladugårdsdörren. Jag klappade länden på Bezzie och ryktade av henne, sedan mockade jag åt kossorna som stod och mumsade i sig gröpen de fått.

En liten svart kanin uppenbarade sig på stillbordet mitt bland dem och jag lockade hukande till mig den lilla krabaten för att greppa tag i öronen och dra till mig honom. "Hörrudu min lilla vän kom så släpper jag ut dig på gården istället. Du får inte bajsa bland kornas mat. Då kan de bli sjuka."

Kaninen slutade sprattla efter bara några sekunder, fann sig i sitt öde och tryckte istället huvudet mot min hand för att bli klappad.

Jag satte mig ned på trappan till stillbordet och lade ena kinden mot den mjuka pälsen. Den lilla kaninens hjärta galopperade och nosen ryckte oroligt. "Lilla vän. Det är ingen fara. Kom får du komma ut i friheten."

Jag bar ut det lilla djuret som låg hopkrupen några sekunder i dörröppningen innan den lilla kroppen exploderade av fart och snabbt satte sig under ladan i säkerhet. Väl där stampade den varnande av ilska och rädsla.
 
 

Jag duschade och klädde på mig för att ta bussen till stan där jag besökte min arbetsförmedlare.  

Kön var lång och lokalen varm. Människorna svettades och fläktade ansiktet med en hoprullad platsjournal. 
Kul att den kan användas till något nyttigt tänkte jag och slängde ett öga i mitt exemplar. I Söderhamn fanns det bara några få jobb, och det var för det mesta inom sjukvården eller på Eriksson. Jag rullade ihop tidningen och gjorde som de andra. 

Mitt namn ropades upp av en äldre man som haltade. 
"Såååå." Arbetsförmedlaren drog på orden och bläddrade igenom min mapp. "Du tänker flytta härifrån ser jag." 

Jag såg att små tofsar av grått hår stack ur mannens öron och tänkte för mig själv att det såg roligt ut. Han liknade ett litet troll med sin stora potatisnäsa och lockiga gråsprängda hår. Med lite andra kläder skulle han få den rätta skogsmullelooken. Jag skrattade till och han vände upp blicken och föste ned glasögonen till nästippen. Jag tystnade och försökte febrilt tänka på något annat. 

"Nåja, det ser helt okej ut. Vi får hoppas att boendet löser sig. Det är inte lätt att få bostad där borta" , sa mannen, reste sig upp och lade ihop mappen, klickade på datorn och suckade. "Min son flyttade häromveckan och det är tomt hemma, men han trivs och det är väl det viktigaste." 
Den vita skrivaren rasslade och pep några gånger innan den spottade ur sig ett ljusgult papper med SJ-logga. "Varsågod här får du en rekvisition. Ja du vet ju hur det går till, så det behöver jag inte tala om. Eller hur?  Lycka till."  

Jag nickade och plockade upp väskan som låg vid fötterna. "Tack. Jag hoppas också att det skall gå bra den här gången. Ha det bra."

Jag halvsprang genom lokalen för att komma ut. Den dubbla svängdörren gungade tillbaka och var hotande nära att krocka med nästa person som skulle ut.                                         
 


På kvällen ringde Eivor från Metrobutiken och frågade hur det gått med bostadssökandet.  
"Tyvärr kan vi inte hålla platsen längre än till nästa vecka, vi måste ha hjälp nu. Det är kris." 

Jag ritade hjärtan i olika storlekar på en gammal dagstidning som låg på skrivbordet, och skrev KASE i dem med röd tuschpenna. "Jag skall åka till Stockholm imorgon för att kolla runt på lägenhetsförmedlingarna. De flesta ställena är alldeles för dyra och ligger för långt från er, men jag letar intensivt, jag lovar."
Jag fortsatte rita små avbrutna svarta pilar rätt över hjärtana och suddade slutligen över allt med en tjock svart tuschpenna. "Jag ringer dig när jag kommer hem. Håll tummarna."

Min lillasyster kom in i köket och öppnade luckan till spisen. "Hjälper du till med att tända en eld? Det är iskallt härinne. Ska vi äta någonting? Jag är hungrig!"

Jag gick ut till henne och med gemensamma krafter startade vi upp pannan. 
Efter bara några få minuter spred sig en mjuk värme i köket. 

"Idag blir det köttbullar och makaroner", sa jag och hällde ner pastan i vattnet. "Dukar du?" 

Monica nickade med huvudet utan att svara.
Vi gick tysta som två skuggor bredvid varandra. Tallrikarna plockades fram en efter en och ett lätt vemod bröt genom mig. Vill jag lämna det här, frågade jag mig själv. Tryggheten med familjen? Jag tittade på Monica och funderade på hur vår relation skulle bli om jag flyttade. Skulle vi glida ifrån varandra? Bli två främlingar.

Telefonen inne på kontoret ringde och jag skyndade mig att svara. 

Det var Ante, en gammal barndomsvän som med ett mullrande skratt efterlyste brev. "Jag kommer att ligga inne i lumpen ett tag så du har gott om tid på dig att skriva. Förresten hur går det med jobbsökandet?" 

Jag förklarade vad som hänt och Ante blev eld och lågor. 

"Vad häftigt. Då kommer jag och hälsar på."

Vi avslutade samtalet och med ögon svidande av trötthet lade jag mig på överkastet och somnade innan jag ens nått kudden.
 


På tisdagen var det full fart igen. Ladugården, duschen, frukost och iväg.


Jag sov hela tågresan, och väcktes när medpassagerarna packade ihop sina saker och ställde sig upp. Jag tittade ut och gjorde likadant. Det här börjar bli jobbigt, tänkte jag. Fram och tillbaks om och om igen. 
Människorna i vagnen gick av en efter en likt ett långt lämmeltåg.
 

Jag letade mig fram till lägenhetsförmedlaren på St:Eriksplan. Stängt för lunch stod det på en vit smal skylt med svarta handskrivna, tjocka bokstäver. Typiskt tänkte jag och svor högt. Vad skall jag nu hitta på? Framför allt hur skall jag hitta tillbaka? "Ursäkta, kan ni visa mig hur jag tar mig till T-centralen", frågade jag två killar som kom gående. Jag är totalt vilse. På kartan ser det ganska nära ut, men..." 

De två killarna visade mig på kartan hur jag skulle gå.


När tunnelbanan kom till slussen hoppade jag av och letade upp en annan bostadsagentur som var öppen. De ville ha trehundra kronor för en adress. 

Suckande betalade jag det begärda och fick titta i en vit pärm där jag hittade ett objekt som kanske passade. Till min stora lycka såg jag på kartan att den ledde till en adress strax bortanför Metrobutiken. Perfekt, tänkte jag. Äntligen har jag lite tur.


Efter lite stök hittade jag dit, och tyckte att mannen som bodde där verkade trevlig. Dessutom hade han en snäll schäfer som hette Sissi. Det verkar lovande, tänkte jag. Hon vill kanske följa med mig på mina springturer? Jag klappade tiken på huvudet när hon buffade på min arm. De bruna ögonen tiggde om kärlek. Min hand låg kvar på manken på tiken under tiden jag pratade med mannen 


"Peter ska in i lumpen, och då tänkte vi att någon kanske kunde låna rummet", sa han och lockade till sig Sissi med en knäpp med fingrarna. "Det är synd att det bara skall stå tomt. Ska vi gå och titta på det?" Han satte på sig ett par grå tofflor som hade stora märken av hundtänder på kanten av sulan. "Det är inte stort, men..." Han log ursäktande "Det räcker gott och väl till för en person." 
Mannen öppnade en dörr som hade en affisch med en rockgrupp på. "Varsågod."

En blå heltäckningsmatta täckte golvet, och två garderober stod öppna och tomma väntande på mig. En smal säng stod placerad i ena kanten av rummet. Den gröna tapeten var på vissa ställen avskavd och en del partier bortrivna. 
"Jag tar det, sa jag, vände mig mot min nya hyresvärd och hade svårt att låta bli att krama honom av tacksamhet.
"Ska vi skriva kontrakt nu eller när du flyttar in", sa han och balanserade på tröskeln, vänd med kroppen mot köket. "Förresten, när flyttar du hit?" 
 Min hals snördes ihop av rörelse och orden stockade sig i halsen. "Jag skall till Metro nu, men det blir säkert per omgående. Vi kan skriva kontrakt idag om du vill."
"Då får det bli så", sa mannen.
"Superbra. Paavo heter jag." 
"Tack så hemskt mycket", sa jag och funderade om igen på att kasta mig runt halsen på honom, men besinnade mig. "Jag ringer dig ikväll." 

Sissi kom springande med svansen högt buren och slickade min hand när jag smekte hennes ansikte. 
"Ja, hejdå", sa jag och gick till mitt nya jobb, samtidigt som jag försökte memorera vägen dit. 
Jag studerade kartan jag rivit ur en telefonkatalog och ringade noggrant in platsen med rött och skrev hans namn och nummer på kanten.


Eivor tog emot med stora famnen. "Vad glad jag blir. Välkommen i gänget."

Hon visade mig runt i lokalerna, och skrev ett anställningsbevis. "Jaha, då ses vi på måndag", sa Eivor och tog mina händer mellan sina. "Välkommen till Stockholm, hoppas du ska trivas." 


Överväldigad av lycka gick jag ut ur butiken med ett stort leende över hela ansiktet. Jag har fått jobb OCH husrum, tänkte jag. Så jäkla fantastiskt. Jag fattar det inte. Jag ville skrika rätt ut, men behärskade mig och tog istället ett glädjeskutt medan jag om och om upprepade orden. "Jag har fått jobb, jag har fått jobb."


På bussen tillbaka till stationen pratade jag med en kvinna som hade ett litet barn med sig. 
"Jag har fått jobb på Metrobutiken, och kommer ursprungligen från Hälsingland." Rösten darrade av glädje och jag rörde mig oupphörligt. Orden for som katapulter genom luften.
Kvinnan verkade mest störd och vände blicken ut genom fönstret.
Jag tystnade, lätt rodnande av förlägenhet.

Hemfärden gick i ett enda töcken. Jag satt i min fåtölj på tåget och försökte ta in att jag äntligen fått jobb och skulle flytta. Det var som om en virvelvind flyttat in i hjärnan och tankarna gjorde mig trött. 
Jag somnade till tågets dunkande. Jobb, jobb, jobb sjöng de.
 


Väl hemma ringde jag till mamma från tågstationen och nästan skrek i luren av glädjen som fyllde."Mamma, jag fick rummet, det ligger jättenära Metro och han har en hund, en jättefin som jag kanske kan springa med, och ..." 


Mamma som för övrigt heter Inger, avbröt den strida strömmen av information och frågade mig skrattande om jag ville bli hämtad eller om jag tänkte ta bussen. 
"Kan du komma", sa jag och sänkte rösten, men hade svårt att inte skutta omkring på gatan av lycka. Jag tittade upp mot himlen som var ljusblå med små ulliga vita moln . Februarisolen värmde mitt ansikte som redan hade fått några små fräknar.
Den gröna Volvon kom efter en kort stund.
"Hoppa in", ropade mamma och körde iväg innan jag hunnit sätta på mig bältet ordentligt.
"Vi kommer att sakna dig. Det vet du va", sa hon. "Men jag är glad för din skull. Tro inget annat." Mamma rattade vant bilen och tittade med jämna mellanrum på mig. Hon lade sin hand på min hand och tryckte den hårt. "När flyttar du?" Rösten var osäker och underläppen darrade. 

"Söndag förmiddag", svarade jag och tittade ut över Söderhamn när vi passerade bron över vattnet. Vi åkte längs ån och jag såg att det brungråa vattnet var fyllt av sjöfåglar som åt mat och kvackande letade nya fruar och män. Jag kommer att sakna det här, tror jag i alla fall, tänkte jag. Stan var tråkig, men ändå charmig på något sätt. Framför allt var varje hörn fyllt av minnen. Jag ruskade av mig tankarna och vände blicken mot den gamla pizzerian som det länge gått rykten om att de hade råttor i pizzan. Strax bredvid låg kebabstället som hade nattöppet och var totalt smäckfullt på helgerna. Så många gånger som jag och tjejerna samlats därinne och skrattande gått igenom nattens bravader, tänkte jag och såg vännerna framför mig och log. Kommer de någonsin att flytta efter mig som de sagt, eller ...? 
Mamma svängde upp mot sjukhuset och vidare mot Hällåsen. 
På vägen passerade vi ännu en grill där jag spenderat många nätter, och discot Berget där jag mött en av mina största kärlekar flera gånger. Jag mindes också hur jag på darrande ben sjungit med mamma och syrran inför massor av jublande människor där uppe. Sångerska, tänkte jag. Ja varför inte. I Stockholm skulle det finnas alla möjligheter att lyckas. Det kanske är meningen att jag skall flytta?
Hällåsens sportarena och bad dök upp på sidan av vägen och jag såg barackerna där hunddagiset fanns.
När vi kom ut på den stora motorvägen som ledde hem gasade mamma på och släppte min hand. Tysta satt vi sida vid sida.


När vi kom hem gick jag ut i badrummet och färgade håret skinande kastanjerött, sedan noppade jag mina tjocka, buskiga ögonbryn för att få en smäckrare fason. Jag stod länge och studerade mig själv i spegeln, vände mig för att se ansiktet i olika vinklar. Den långa pagen inramade mitt barnsligt runda ansikte, och två grönblåmelerade ögon som likt Elvis Presleys var behäftade med ögonlock som hängde. Munnen var fyllig och en svag amorbåge syntes. Kindknotorna var höga liksom mammas, men jag var ännu inte kommen till åldern där de kom till sin rätt. En liten söt uppnäsa som såg ut som en backhopparbacke gjorde så att jag fick det naturligt söta, pikanta utseendet som lockade killarna. Jag snurrade runt framför spegeln i en piruett. Det fortfarande våta håret låg klistrat mot huden. Lycklig gick jag barfota ut på bron för att ropa in mina katter.
 



På torsdagen klev jag upp tidigt för att hjälpa mamma med djuren, sedan ryktade jag Bezzie. Ställde mig framför henne och lade armarna runt den grova halsen, sniffade in den sträva, stickiga doften. Hon frustade och undrade varför matte betedde sig underligt, men gnuggade kärleksfullt sitt huvud mot mitt. Våra mörka manar gled ihop till en enda massa. Tårar rann nedför kinderna på mig utan att jag kunde stoppa dem, och jag snyftade till. 


"Är du ledsen", frågade mamma som kommit bakifrån utan att det hörts. Hon lade armen runt mig. "Du kommer väl att komma hem ibland, eller hur? Bezzie finns kvar, och ..." Hon var tyst en kort stund. "Och vi." Mamma harklade sig. "Det kommer säkert att gå jättebra."

Vi gick in i gamla ladugården och bytte kläder.

"Jag går till farmor och hämtar resväskorna", sa jag och drog av mig ladugårdsoverallen som stank av häst och ko.

"Det gör du rätt i. Då blir hon glad", svarade mamma och gick in.


Farmor bodde bara ett stenkast bort från vårt hus, och jag passade på att umgås med henne medan vi åt bullar och mjölk. Huset luktade gammalt och en obestämd doft av svett och tvål. Köket såg ut som när vi flyttade därifrån när jag var tretton år, och inom mig kände jag stor tacksamhet att ingen okänd flyttat in i mitt barndomshem. Alla minnen satt i väggarna och det var skönt att ha kvar möjligheten att gå in där jag växt upp. Jag sprang som alltid upp på övervåningen och gick en nostalgitripp där. Minnen från barndomen sköljde över mig, och när jag kikade in i skrubben som varit mitt rum gick en varm ström av igenkännande genom kroppen. Farmors säng stod i det minimala rummet och den tjocka gröna heltäckningsmattan som pappa en gång lagt in låg fortfarande kvar. 
Jag strök med handen över de färgglada, blommiga tapeterna och log när jag gick nedför trappan igen. 

"Jag älskar att du inte ändrar på rummen däruppe. Det är så mycket minnen som poppar upp. Både bra och dåliga." 

Med glad röst och lockarna i en enda röra kom farmor ut till hallen där jag stod. Med sig hade hon två stora svarta resväskor. "Lycka till nu. Skicka gärna ett kort, och glöm inte att ge Inger adressen innan du far." Hon sög på en Kungen av Danmarkkaramell och smackade lite med munnen. De pigga ögonen spelade av bus och jag lade armarna om den rynkiga halsen. 
"Hejdå farmor. Ja, jag lovar att skriva. Du får väskorna så fort jag kan få hem dem igen."
 


När jag gick tillbaka till föräldrahemmet drog jag på stegen för att hinna betrakta byn som alltid varit min. 

Där bodde Maria som varit min bästis när jag var liten, men som glidit iväg till andra vänner när vi växt upp. Håkan som bodde mittemot mitt barndomshem var ytterligare en som försvunnit med tiden. Han tillhörde samma bygäng som mig och jag hyste varmare känslor för honom än som bara vän, men när vi lite trevande fått ihop det hade jag inte vågat löpa linan ut. Istället för att låta tiden ge svar på om det skulle bli något seriöst förnekade jag mina känslor och flydde. Vi vinkade när vi passerade varandras hus, men umgicks aldrig mer. 
Mittemot Maria bodde Ossian som var alkoholist. Han kom ofta vinglande efter vägen skrålande någon visa. Jag höll mig skräckslaget på säkert avstånd då han gick förbi. Håret reste sig på armarna och långt inne i hjärnan fanns ett obehagligt minne kopplat till sprit och skrål. 

Den gamla grusvägens stenar rullade ut mot vägkanten, ned i diket och jag mindes den gången då jag efter att ha jagat en ståtlig Macaonfjäril med min håv ramlade på knäna i gruset. Det hade gjort så infernaliskt ont och blodet hade forsat från de stenfyllda såren. 
Efter det sprang jag aldrig i sandaler, vis av händelsen. 

När jag passerade det svarta fältet av jord log jag för mig själv och såg framför mig blomfröna som jag och Maria planterat för att bli rika när vi så småningom skulle sälja blommorna. Naturligtvis fanns inte tålamodet, och efter några veckor struntade vi i vattning och rensning. Några blyga ringblommor hade kommit upp lagom tills det blev okej att åka och bada.


När jag kom tillbaka hem möttes jag av min lilla kusin Stefan. 
"Kan inte du klippa mig? Snälla? Jag lovar att sitta jättestill." Han satte ihop händerna i en bedjande gest. 


"Visst", sa jag och hämtade saxen.

En timme senare gick en nöjd kille till sitt rum med en ny häftig frisyr. 
Stefan bodde hos mamma och pappa eftersom hans mamma, min faster inte kunde ta hand om honom.

"Tjusigt", visslade Monica uppskattande när hon såg Stefan. "Du och jag ska göra lappskåjs idag", sa hon till mig. 

Jag tittade på köksklockan. "Dukar du så fixar jag maten, men sedan måste jag packa. Det är mycket som skall med." 

Ett välbekant jamande hördes utanför dörren, och in slank en illaluktande Jesper som gnuggade sig mot mitt ben om och om igen. 

"Nej du min lilla älskling", sa jag och tog ett försiktigt tag i nackskinnet på honom. "Glöm det. Nu skall du bli ren." Jag satte ned honom i badkaret och vred på kranen, blandande varmt och kallt i noga doserad mängd. 

Det gillade han INTE. Fräsande och morrande rev han mina bara armar med de vassa klorna så det blev långa blodiga rivsår.
"Aj", skrek jag. "Lugna dig. Det där gör ont."

Med en handduk torkade jag av den nu mycket ynkliga katten och smekte honom frånvarande på huvudet medan jag grubblade på framtiden. Kommer jag att kunna ha djur? Kan man ha katt i lägenhet? Eller hund? 

När Jesper sedermera blev nedsläppt sprang han snabbt och gömde sig under en byrå i hallen. Han svängde morrande på svansen.

Jag gick ut och stängde för djuren, sedan lade jag mig för natten. Huvudet surrade av ord och tankar. Jesper kom smygande längs benet på mig och lade sig med ett belåtet kurrande vid huvudet. Ur munnen rann en tunn sträng av saliv medan han likt en kattunge som diar tryckte med tassarna på kudden omväxlande hårt och mjukt. Kurrandet följde mig in i drömmarnas värld.
 


Kapitel 5
 
 Det var sista helgen hemma och stor avskedsfest på G. 

På fredagsmorgonen hjälpte jag mamma i ladugården för att därefter åka med niobussen till stan. 
När deklarationen var inlämnad gick stegen vidare till tågstationen. 
Det satt grönklädda militärer både i sofforna, fönsternischerna och på golvet. Nästan allihop vände sig om när jag kom in genom den gamla dubbeldörren. Blygt noterade jag att en söt mörk kille tittade till lite extra och rodnade när han log. 
Efter att jag köpt Stockholmsbiljetterna med svetten rinnande under armarna av nervositet gick stegen till busstationen igen, och hem.


Telefonen gick varm hela kvällen när alla vänner ringde. Min väninna var olyckligt kär igen och ville prata om det, men jag var uppe i varv och kunde knappt tänka, än mindre diskutera killbekymmer. Kan inte människan lägga på någon gång tänkte jag gång på gång under samtalet. Det var väl ett jäkla ältandeVi sa hejdå och hon önskade mig en trevlig resa. 

"Vi ses väl inte på ett tag, men du får ta det lite lugnt där borta med grabbarna."
Jag undrade för mig själv hur länge det skulle dröja tills  vi sågs igen, men sa inget. Tänk om min flytt skulle sluta med ett stort pladask? Om längtan hem blev för stor, vad gjorde jag då? Flyttade tillbaka?

En liten taxvalp som mamma och pappa köpt samma dag sprang omkring i huset och pinkade lite här och där. Han tog bort en del av nervositeten inför resan.



Lördagen blev ett enda stort BLÄH!
Pappa kom in i mitt rum på morgonen och talade om att vi måste ta in ett lass hö. 
"Vi måste försöka få in det innan regnet kommer. Det är ju jättebra att du är hemma och hjälper till." Hela familjen åkte iväg och vi slet som djur för att hinna få in alltihop innan mörkret kom. Svettiga och täckta av hö åkte vi på flaket efter traktorn. Musklerna värkte och hårda valkar skavde i händerna.
"Längtar du?" skrek Monica från andra sidan flaket. 
"Naturligtvis, men det är på två vis!" ropade jag tillbaka. 
När traktorn svängde in på grusvägen till huset hoppade jag av i farten och skyndade mig in och startade upp elden för att få varmvatten. Tänk om Kase kommer? Tanken poppade upp utan att jag hann värja mig. Jag vill träffa honom för att berätta att jag flyttar, tänkte jag. Se hans min. Hjärtat sved till och ljudet av den hesa rösten ekade i mig som i en resonanslåda. "Ja älsker däj ja." Det är de fyra magiska orden jag ofta fått höra när vi träffats och hans sinne varit dimmigt av alkohol. Någon enstaka gång sade han dem dagen efter, och mitt hjärta brann troget i en stilla kärleksfull låga. "Varför trånar jag efter någon som inte vill ha mig", mumlade jag. "Å andra sidan kanske jag inte längtat så om det varit lätt att få honom." 

Tankarna avbröts av att mamma och pappa stövlade in och ville ha kvällsfika. 

När vi satt vid bordet tog jag sats och ställde frågan som jag förväntade att få ett nekande svar på. "Kan jag låna bilen ikväll? Ja, för ni ska väl bli hämtade?" 
Pappa och mamma tittade på varandra. "Jo, det är klart att du får låna den, men kör försiktigt. Vi skall till Gävle med Siv och Kurt." 
Jublande hoppade jag upp från bordet och skyndade mig in i mitt rum. "Tack, tack, tack", ropade jag över axeln, och fortsatte packa ned mina kläder till resanVad skönt att kunna ta sig hem inatt, tänkte jag,  och att slippa stressa till bussen ikväll.

Jag hjälpte syrran med ladugårdsbestyren och tog sedan ett kokhett skönt bad för att varva ned. Kikade i lådan med kläder under sängen efter något roligt att ta på mig. "Den här får duga." Plagget var ett secondhandfynd som köpts billigt och sytts om. 

Jag sminkade mig med en gnutta mascara och en ljusblå ögonskugga, innan jag gick upp till syrran som tittade på teve. 
Under tystnad tittade vi på en gammal film.
När den gamla moraklockan nere i köket startade sin dova uppräkning studsade jag upp som en gummiboll, satte på mig jackan och de vita lovikkavantarna med tanken att starta bilen för att värma upp den. 
"Hejdå", skrek jag och gick ut i kylan.
Men bilen var DÖD. 
Jag vred desperat på nyckeln flera gånger. "Förbannade, helvetes biljävel!" fräste jag med sammanbitna tänder. "Vad i helvete är det för fel?" Det osade i luften av alla svärdomar jag lärt mig och ögonen var säkert svarta av ilska. 
"Varför har du inte åkt än? Skulle inte du träffa tjejerna?" sa Monica när hon kom ut på trappan klädd i mammas jacka och ett par för stora gummistövlar.
"Den förbannade bilen startar inte. Åh vad jag hatar bilar", sa jag och slog med handen på motorhuven till den gamla Volvon. 
Monica försökte starta den, men inte ett liv hördes. 
Jag kavlade svärande upp ärmarna och dök ned i motorn. Pillade lite här och pillade lite där, men bilen var tvärdöd. Ena armen på jackan hade halkat ned och färgats svart av olja.
"Fan. Jag har inte tid med det här", skrek jag och sparkade hårt på framdäcket. "Nä, jag tar taxi istället.

Taxin rullade in på gårdsplanen efter cirka tio minuter. 

Jag lyckades komma till Söderhamn i tid för att möta mina väninnor, men var på mycket dåligt humör. 

Efter bara en liten stund på discot mötte jag en söt kille som presenterade sig som John, och när vi umgåtts en halv kväll pussades vi. 
Vilken kille, tänkte jag och studerade hans profil. Den raka näsan slutade vid mustaschen som bestod av några få fjun och knappt syntes. Ögonen såg ut som två blåa oceaner och omringades av långa, långa, mörka fransar. Han höll mig hårt om midjan när vi dansade tryckare, och verkade inte vilja släppa greppet när låten tystnade. 
"Tack för du ville dansa med mig", sa han och höll fortfarande armarna runt mig. "Du är en himla go tjej, vet du det?"
I samma sekund orden klingat av mindes jag var vi träffats förut. Det var med en av tjejerna i lottakåren från Bollnäs. Hon och John var ett par. 
Jag backade undan, drog mig snabbt ur hans famntag och höll ner hans sökande hand. 
"Nu vet jag var vi träffats. Du är tillsammans med Åsa va? Eller...är det slut mellan er?" Jag drog på orden rädd att höra sanningen, men var ändå nyfiken. Jag vill inte förstöra mellan min kurskamrat och hennes pojkvän. 
John tittade förläget i golvet. "Vi är fortfarande ihop, men det är struligt just nu. Jag vet inte om jag är kär i henne längre." Han lindade armarna runt min hals "Jag gillar dig. Mycket till och med." John lade sin panna mot min. Han luktade svett och aftershave. Inte så att det störde, bara ruskigt manligt. Jag blundade och drog mig ur hans famn med en djup suck. "Jag vill inte involvera mig i dig när du redan har tjej. Det känns värdelöst. Dessutom är Åsa min kompis. Hör av dig när du är singel. OM du nu blir det." Jag vände ryggen mot honom och tittade inte tillbaka förrän jag nått andra sidan rummet. Han stod med kutade axlar och blicken ned i golvet, drog handen genom luggen och gick med släpande steg åt motsatt håll. 

Killarna på discot nästan slogs om att dansa med mig och snart stod jag på dansgolvet igen. 
John skymtade i vimlet då och då, men jag höll avstånd, sneglade, men gick inte fram.
Utanför discot träffade jag en gammal flirt som ville prata. Han var mycket onykter och spottade på mig när han pratade. "Ursäkta, jag måste gå" sa jag och vände tvärt på klacken.
Och sprang in i John och hans bror som skrattande erbjöd mig skjuts hem. 
"Du ser ut att behöva lite hjälp att komma ifrån, eller har jag fel?" sa John och log mot mig, tog min hand och höll den hårt tills vi kom fram till bilen."Varsågod min sköna." 

När jag satte nyckeln i ytterdörren mötte mamma mig och presenterade sig för John medan hon gled med blicken över honom. 
"Ni stannar väl på nattmacka", sa hon och dukade fram.
John och hans bror tittade på varandra och nickade. "Det låter gott. Gärna."
"Har ni haft en bra kväll", frågade mamma och tittade från John till hans bror.
"Fanns det några fruntimmer som var nåt att ha", frågade pappa och plirade med ögonen.
"Jomenvisst", sa John och blev röd om öronen. 
"Någon speciell", fortsatte mamma och pekade på mig.
John blev om möjligt ännu rödare och jag tyckte synd om honom. 
"Var bor ni då", fortsatte pappa. "Är det i närheten?"
"Vi kommer från Bollnäs", sa Johns bror och skruvade på sig. "Vi måste nog åka hemåt nu vi. Jag ringer dig ja", fortsatte han och tog min hand. "Ja lovar."

Jag skrev ner mitt nummer och vinkade hejdå när grabbarna åkte iväg.
John lutade sig ut genom fönstret och ropade: "Jag hoppas verkligen att vi ses fler gånger. Kom ska jag säga dig en sak."
Jag lutade mig mot fönstret och fick en puss. "Du ska veta att jag gillar dig."
Med en kort tutsignal for de iväg. 
Suckande borstade jag tänderna och sa godnatt till mamma innan jag gick in i sovrummet och kurade ned mig i sängen med katterna. Sista dagen hemma, tänkte jag och tittade på de blåa,  hemvävda gardinerna som hängde i fönstret. 
Katternas kurrande sövde mig och jag drömde om Stockholm och Gävle.

På söndagen steg jag inte upp förrän klockan på sängbordet visade åtta. Envist lade jag huvudet på kudden och drog täcket över huvudet. Ytterdörren öppnades och stängdes. Det skallrade av porslin i köket och doften av kaffe lurade sig in genom nyckelhålet.


Efter en enkel frukost packade jag det sista. I huvudet gick jag om och om igen igenom vad som låg i väskorna. "Har jag missat något", frågade jag mig själv. "Dagboken är med, kläder i massor, hårtork, smink, pengar och p-piller." Jag kollade minnesanteckningarna igen och jämförde med innehållet i väskorna. Jo då, allt verkade finnas där. 

Jag kramade om katterna, mamma, och syrran medan pappa satt och väntade i bilen, redo att skjutsa mig till  tågstationen.

Han kramade om mig hårt, hårt när jag steg ur bilen vid stationen. 
"Ha det bra nu gumman, och ring så fort du kommit fram." 
Med tårarna stockande i halsen kånkade jag upp väskorna på tåget, och krånglade mig fram till min plats. Vilken tur att jag varit förutseende och köpt sittplats, det verkar vara tvärfullt, tänkte jag. 
Tidningarna som låg överst i väskan plockades fram och snart satt jag djupt nedsjunken i sätet. 
Städerna passerade i fönstret och emellanåt stannade tåget med ett gnisslande och fler människor klev på.

En äldre tant gick på i Gävle och stod vinglande i gången mellan sätena. 
"Varsågod. Sitt här. Jag är ung och kan stå", sa jag och reste på mig. 
Den gråhåriga stappliga kvinnan lade ihop käpparna och satte sig ned med darrande knän. "Tack det var vänligt av dig. Jag hann inte köpa någon platsbiljett och hoppades att tåget inte skulle vara fullt." 

En timme senare såg jag den välbekanta Karlbergsmuren och förväntan och nyfikenhet bredde ut sig i mitt sinne. 
Trött och svettig klev jag av vid Stockholms central. Sorlet omringade mig och tjutet från pendeltågen som bromsade ekade i gångarna.
Jag letade mig ner till tunnelbanan och tog reda på vilket håll som var det rätta, åkte till Mörby för att där ta mig upp med hjälp av rulltrappan. Väskorna var både stora och otympliga. "Det dräller inte precis av gentlemän som vill hjälpa till" muttrade jag för mig själv och tackade en gammal man som ojade sig över min packning medan han öppnade de tröga hissdörrarna. 
 Det stank av urin och något odefinierbart. Underbart, en allmän pissoar, tänkte jag, drog ett djupt andetag och höll andan hela vägen upp. När dörren öppnades andades jag ut och greppade packningen för att fortsätta till busshållplatsen. Vänta nu, vad var det för nummer på bussen till Enebyberg? 
En lång buss med dragspel på mitten kom körande. Där är den, tänkte jag och sprang så fort det nu gick med resväskan. Flåsande steg jag på, visade kortet och satte mig på en plats i mitten av bussen, nära utgången, för att lätt kunna ta mig av.

Med svetten lackande på pannan gick jag till huset jag skulle bo i och plingade på.
"Hej", sa mannen som öppnade. "Är det du som är Anitha?"
Jag nickade och tog i hand, fick hjälp att ta in packningen. Armarna kändes alldeles för långa, och de värkte efter allt bärande 
"Ni kvinnor har alltid mycket packning. Jag har aldrig förstått hur ni tänker. Det är väl bara att packa ned lite underkläder, några par byxor och ett antal tröjor?" skrattade mannen  lågt och hasade iväg på sina tofflor. Med ena handen på dörrhandtaget vände han sig om."Packa upp nu så får du lite fika sedan."
Jag tog omsorgsfullt upp plaggen ur väskan och satte dem på klädhängarna i garderoben. Hårtorken fick ligga på nattduksbordet tillsammans med plånbok och dagbok. 
När allt kommit på plats svepte jag en handduk runt mig och gick till badrummet som låg dörr i dörr. Med ett njutningsfullt stön klev jag in i duschen, men skjutsade locket till avloppet åt sidan med min fot och klev ned i hålet. "Aj. Vad i...?" Skummet från schampot rann in i ögonen och det sved till ordentligt när jag försökte se vad som hänt. Jag drog med tårna över golvet och hittade hålet. Foten sved och värkte.  Haltande med badlakanet runt min nakna, våta kropp gick jag genom hallen och hörde mannen och sonen prata framför teven. 


Jag smög in i mitt nya rum och satte på mig en flanellpyjamas, sedan fortsatte jag ut i köket och tog upp breven från mina femton brevvänner. 
Paavo kom in och såg mycket arg ut. "Jag vill inte att du använder duschen eller spisen. Sådant får du sköta på jobbet eller badet i Täby." Han kliade sig i det gråa skägget och spände ögonen i mig." Mat kan du väl äta på ditt jobb, eller på restaurangerna vid centrum?" 
Jag fick ont i magen och tanken att jag måste hitta ett nytt boende flög genom huvudet. Det låg en underlig aura av nervositet runt honom. Jag gillade inte riktigt blicken. Hans händer vred sig runt varandra, om och om igen. Alla mina sinnen riktades in på ljudet av hud som drogs mot annan hud. Paavo trampade på stället och verkade inte kunna stå stilla. Ansiktet var förvridet i en stel grimas. "Ja, god natt då. Hoppas du kommer att sova gott", nästan röt han och stängde dörren. Ljudet från de hasande stegen gick mot det andra sovrummet. Ett högt kurrande ljud ekade i köket från magen."Nä jag går och lägger mig", sa jag.  "Måste vara pigg imorgon." 
Klockan vid sängen lyste med ilsket röda siffror på 19.00 när jag slocknade


Kapitel 6


Nästa dag vaknade jag klockan halv sju, men låg tills sju. Jag smög försiktigt ut för att upptäcka att huset var tomt. En filt i soffan vittnade om att Peter sovit där, men allt var tyst. Gud, vad skönt, tänkte jag. Undrar om Paavo också åkt.  
En snabb runda i huset gav mig svaret och lättad gick jag till badrummet för att borsta tänderna och håret. Jag lutade mig mot handfatet med händerna och tittade mig själv i ögonen. ”Du måste härifrån. Nu. Den här mannen är inte ärlig. Något felas.”

Vid ankomsten till Metro stämplade jag in, fick en rock och blev hänvisad till en kassa. 
Jag fattade inte ett jota.
Istället för priser på varorna var det nummer på alla olika sorter. Det blev en hel del siffror och koder att komma ihåg, men istället för att bara stå där och glo städade jag bland tidningarna, och tog ut nytt bröd till butiken.
Personalchefen verkade snäll och trevlig. Han var i 25-30årsåldern och en begynnande flint doldes av sidohår som drogs över. 
”Hej och välkommen. Lennart heter jag. Lena kommer att visa dig hur kassan går till.” Han pekade på en ljushårig tjej som kom gående. ”Var snäll nu Lena, så hon inte går direkt.” Han skrattade åt sitt skämt och gick iväg. 
Jag fick stå vid kassan med Lena som utstrålade en aura av vänlighet. ”Du lär dig snart. När du väl kan numren sitter de där forever.” Den mjuka rösten innehöll en dialekt från en annan landända.
Dagen bestod av att testa olika saker. 
Efter en halvtimme fick jag sitta själv i kassan och träffade kunderna som oftast bodde i Enebyberg. 
"Här kommer jag säkert att trivas", sa jag till en av tjejerna på lunchen. "Det finns både trevlig personal och snygga killar. 
En av killarna som jobbade med installationen i butiken gjorde sig ärenden till min kassa om och om igen och slängde små inviter åt mitt håll som han sedan skrattade bort. ”När skall du och jag gå ut och käka då? He, he” Han plockade ihop det han köpt och gick iväg. 
Jag undrade vad han menade med sitt underliga beteende, och beslöt mig för att avvakta.
Vid lunchdags hämtade jag en yoghurt ur kylen och en fralla från konditoriet som betalades i kassan. Under tiden maten intogs grubblade jag på hur matfrågan skulle lösas. Jag får köpa hem mackor som jag äter på rummet, tänkte jag. Kex kan jag inte leva på.
Dagen slängde sig fram och innan jag visste ordet av var det tid att trycka ned min lilla pappersbit i stämpelklockan och gå hem.

Hyresvärden mötte mig i dörren:" En tjej som heter Mia ringde. Du skulle ringa upp när du kom hem. 
Se till att inte prata för länge. Telefon är dyrt.” 
Mia är urstockholmare. Hennes mamma är kusin med min mamma och vi hade brevväxlat under många år. 
"Hej gumman", sa jag och snurrade telefonsladden runt ena handen. "När ska vi ses?"
"Vad sägs om imorgon. Skitroligt att du flyttat hit, hörru."
"Syns imorgon då", sa jag och lade på luren.
Paavo tittade på klockan och rynkade ögonbrynen. "Nästa gång får du inte prata lika länge. Det blir dyrt."
Min mage knorrade till svar och jag tog sikte på mackorna jag lagt i kylskåpet, men väskan var tom. "Attan också. Dem glömde jag i omklädningsrummet."
Några ensamma kex som låg på bordet bredvid sängen fick agera kvällsmat och knaprande på dem skrev jag i dagboken. 
Ute i vardagsrummet hördes teven och Paavos snarkande.

Innan jag somnade låg jag och pratade med mig själv. ”Jag har äntligen fått fast jobb, och stormtrivs med livet. Det här fixar sig. Jag ordnar med nytt boende så fort jag bara kan.” 
Huvudvärken som kommit under påverkan av allt oväsende från ombyggnaden i butiken började ljumma i huvudet. Det och hungern var ingen bra kombination. Sticken i tinningen som alltid förebådade ett migränanfall manade mig till att snabbt peta i mig en förebyggande tablett och ryggläge med kudden över huvudet för att få det mörkt. 
Jag somnade rätt nöjd med dagen, om än hungrig. 

Nästa dag vaknade jag vid sex. Magen skrek efter mat. 
Desperat rotade jag runt i väskan och hittade några kex som ramlat ur sin förpackning, men det mättade inte speciellt mycket.
Mannens son knackade på dörren och talade om att han skulle åka till militärförläggningen. 
”Förresten, lycka till på nya jobbet. Hoppas att du kommer att trivas.” Han höjde handen till en vinkning innan dörren stängdes med ett klick. 

Jag hörde ytterdörren stängas och smög ut till badrummet, satte på duschen efter att noga kollat att ingen var hemma och klev in i den efterlängtade värmen. 
Huvudvärken hade gett med sig en aning och jag kände mig mycket fräschare än innan.
En kvart senare gick jag med glada steg till jobbet. 

Dagen gick fort på grund av allt nytt jag lärde mig och klockan var över åtta när jag stämplade ut och gick till busshållplatsen.
En kille i en stor lastbil bromsade in framför mig och frågade efter vägen till Mörby. 
Skrattande svarade jag att jag flyttat dit dagen före och inte hittade alls.  ”Jag ska själv försöka ta mig till Helenelund, och det lär bli en pärs. Det är många byten hit och dit.”
Han klappade på sätet bredvid sig. ”Jag kan skjutsa dig dit om du vill, men då får du lotsa mig till Mörby först.” Jag sträckte fram handen och tog hans hand till hjälp när jag drog mig upp i lastbilen.”Jag har kört från Haparanda. Det är lite drygt att köra 16 timmar” sa killen. ”Jag börjar faktiskt få grus i ögonen nu. Förresten, du får inte hoppa in i bilar med okända män så här. Det är livsfarligt fattar du väl? Jag kunde varit en våldtäktsman.” Han placerade solglasögonen på huvudet och tog min hand. ”Vet du inte att det är livsfarligt att lifta? Framförallt här. Herregud jänta, gör inte om det här. Lova mig det.” 
Jag vred mig av obehag och fick samma känsla som när jag blev uppläxad av mamma. ”Lugn, jag har liftat massor av gånger. Både till Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Visst har det hänt konstiga saker, men peppar, peppar har jag klarat mig hittills. Det är både kul och spännande för man träffar så mycket olika sorters människor.” Jag studerade honom med öppen nyfikenhet ”Du då, vem är du? Jag tror inte att du är mycket äldre än mig.” 
Han skrattade till och slog med handen på ratten. ”Vilken tjej, bara rätt på sådär. Det gillar jag, och ja, vi är nog ungefär lika gamla.” Han tittade noga åt höger och vänster innan den stora lastbilen rattades ut på vägen som ledde mot Mörby. ”Jag fyller tjugo om en månad. Charlie heter jag förresten.” 
Jag tittade ned på bilarna vi passerade och njöt av att sitta så långt ovanför de andra. 
”Anitha heter jag och fyller tjugo om några månader jag med, närmare bestämt tolv dagar innan jul. Tji planering av mamma och pappa där vet du.” Det hisnade i maggropen när han svängde det stora vidundret. ”Där skall vi in.” Jag pekade på vägen som vek av från den vi åkte på och han vred på ratten nästan utan att röra den. ”Det måste vara en mäktig känsla att köra en sådan här?” 
Han flinade igen och tittade snabbt på mig innan blicken åter riktades mot trafiken. ”Jo, det är rätt häftigt. Det är ingen som jäklas med en i trafiken.” Charlie gapskrattade och växlade upp lastbilen så att den accelerade.
Vi åkte in i Mörby och lastade av ett jättepaket, sedan ställde han sig utanför och frågade om jag kunde ta fram kartboken som låg i sidan på dörren. ”Kika efter om du hittar Helenelund så krånglar vi oss dit.” Jag bläddrade fram Stockholm och letade upp adressen. 
”Hit skall jag. Stupvägen 17.” 
Charlie drog sig upp i hytten och startade lastbilen. ”Får jag se? Äh, lätt som en plätt", sa han och drog med fingret över kartan. "Vi kör dit, och sedan tar vi av där.” Hans händer var brunbrända och armarna muskulösa. Den rutiga skjortan hade vikts upp flera gånger och slutade vid armbågen.

En halvtimme senare plingade jag på hos Mia. 
”Hej. Gud vad kul att träffas. Var det svårt att hitta hit”, frågade hon och vi kramades både hårt och länge. 
”Nä, jag liftade med en kille som stannade vid busshållplatsen och plockade upp mig. Han var jättetrevlig.” 
Mia slog handen för munnen och spärrade upp ögonen. "Du är fan i mig inte klok. Det är livsfarligt.” Hon drog med sin hand genom den korta pagen och spände de mörkbruna, glittrande ögonen i mig. ”Äh, jag är inte din morsa, men tänk dig för. Nu fikar vi.” 
Vi käkade semla och pratade hela kvällen.
Vid tio tog jag tåget tillbaka mot Enebyberg. Det är inte lätt att hitta bland alla linjer tänkte jag och studerade en karta inne i tåget som någon rivit av hälften på. Jag vinklade huvudet omväxlande åt höger och vänster för att följa de olikfärgade linjerna som gick härs och tvärs, och blev mest förvirrad. 
Två killar som stått och tittat på mig en stund frågade om de kunde hjälpa till.
"Jag ska till centralen, men hittar inte vägen", sa jag och följde ett av spåren med fingret. "Vet ni hur jag gör det?"
”Ingen aning, vi skall ut på krogen i city.Vi kommer från Öland och söker efter ett disco som är öppet."
”Jag vet ärligt talat inte. Jag flyttade hit igår” sa jag. ”Tyvärr.” 
Vid centralen skiljdes våra vägar och jag önskade dem lycka till. 
”Detsamma. Tack för sällskapet”, hojtade de innan rulltrappan åkte ner i underjorden. 
Många söta killar passerade och jag vände mig omväxlande åt höger och vänster. 

När jag äntligen gick in genom dörren var jag stelfrusen och kröp till kojs utan att borsta tänderna.
John blund jobbade inte speciellt hårt för att få mig att sova. 

På onsdagen klädde jag på mig och tog bussen till Mörby för att byta buss och åka vidare till Täby där närmaste arbetsförmedling låg. 
När jag efter en halvtimmes, nästan timmes väntan äntligen kom in berättade de att mina fyratusen kronor var skickade per REK till posten vid Enebytorg. 
Svärande lånade jag telefonen för att ringa dit och tala om att jag var på väg. 
När pengarna låg säkert i plånboken stämplade jag in på jobbet. 
”Det var en dam in och frågade efter dig igår. Hon skulle komma idag igen” , log Lennart och lade till: ”Det var angående bostad.” 
Jag höll upp min ena tumme. "Tack, hoppas innerligt det är något vettigt den här gången."
 I samma ögonblick ropade Eivor att jag hade besök och jag skyndade mig dit. 
”Hej", sa kvinnan och räckte fram en med naglar i exat samam storlek och form. "Jag heter Monika. Du söker visst bostad?”
”Hej. Det stämmer. Jag letar någonstans att bo." Jag pekade åt Paavos håll. "Just nu bor jag några kvarter ditåt hos en underlig gubbe som jag inte riktigt gillar. Han tillåter mig inte att duscha eller använda spisen.” 
Monika pekade åt helt andra hållet. ”Jag äger huset precis bredvid centrumet och har ett rum över. Jag lovar att du både får duscha och använda köket hur mycket du vill. Min son bor i det andra rummet. Du får gärna komma och titta på det. Hyran är på femhundra kronor.” 
En varm spiral av glädje och lättnad strömmade genom mig och jag hade svårt att ta in allt vad kvinnan sa. 
”Gärna. Jag jobbar sena kvällar hela veckan. Kan du på lördag?”
När Monika lämnat butiken rusade jag in till personalrummet och ropade glädjestrålande att jag eventuellt fått bostad. 
”Hoppas, hoppas att det är okej nu", sa Mia som jobbade i charken. 
"Det måste vara bra", sa jag och såg framför mig hur jag fick återvända till Söderhamn med svansen mellan benen. "Nej, nu måste jag gå ut och jobba", sa jag och satte mig i kassan igen.

Vid hemkomsten på kvällen betalade jag sjuhundra kronor till Paavo i hyra för rummet februari ut. 
”Jag flyttar antagligen efter det, men det var gulligt att jag fick bo här. Kan jag ringa mamma och berätta", frågade jag.
 Han nickade surmulet och mumlade något om att det är dyrt, och att han minsann snålade. 
Efter första signalen lyftes luren i andra ändan och jag berättade vad som hänt. 
”Men vart tar du vägen nu då? Måste du verkligen flytta? Lilla gumman.” Mamma lät orolig och en massa känslor virvlade upp i mig. 
”Det är okey. Det löser sig. Jag ska eventuellt flytta närmare jobbet. Ska dit imorgon för att prata med henne. Jag ringer senare. Kram.” 
Jag lade på luren innan jag fick något svar. 
Paavo gick runt, runt i hallen som en hungrig tiger. Munnen liknade ett rakt streck och jag rös av obehag. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar