Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



Skriva för barn

“Skriva barnbok? Jag? Men…”
Orden är mina när en skrivarvän säger åt mig att skriva en barnbok.
“Jag har läst några av dina tidigare sagor, och…jag tror du har talangen”, fortsätter hon.
Så nu studerar jag hur man tillverkar ett barnboksmanus.
Jag har bland annat införskaffat boken Att skriva för barn:
Att skriva för barn (inbunden)
På Tradera hittade jag Barnboksvärldar:
Den finns också på Bokus och handlar om hur en bok kommer till.
Birgitta Fransson har intervjuat ett stort antal barnboksförfattare och fått massor av tips som hon delar med sig av i boken. En skattkista alltså.
Barnboksvärldar (inbunden)
Jag googlade vidare och hittade ännu en bok, Barnbokens byggklossar
Den hittade jag på Tradera, men läste om på Bokus.
I boken undersöker Maria Nikolajeva barnböckers uppbyggnad, något som intresserar mig väldigt mycket.
Barnbokens byggklossar (häftad)
Under tiden som jag googlar ser jag en bok som står på mitt skrivbord, som en vän till mig skrivit. Att skriva med glädje av underbara Kim Kimselius.
Att skriva med glädje
Lena Kjerse´n Edman har skrivit flera böcker om läsande och den här tycker jag om. I  Barn-och ungdomsböcker genom tiderna ger hon dig en total uppvisning och inblick i vilka barnböcker som kommit ut under alla dessa år. Hon berättar på ett enkelt sätt hur författarna byggt upp sina böcker. Läs och lär.
IMG_2397
Den här boken tryckt 1980 hittade jag på Tradera. Den berättar ingående om hur sagorna är uppbyggda och om föräldrars oro över att sagorna är “lögner” och att de ljuger för barnen då de läser dem som om det verkligen hänt.
Bruno Bettelheim är välkänd över hela världen som en av våra största barnpsykologer. Han var professor i psykologi och psykiatri och avled 1990
På baksidan står det så här:
“En fantasieggande och viktig bok om sagans förtrollning.”
IMG_2396
Som du säkert förstått av tidigare inlägg är jag grundlig i det mesta jag tar mig för, så och denna gång.
Istället för att köra igång pang bom, läser jag ännu mer på nätet. Samlar…och så småningom kanske det mynnar ut i en bok.
P.s Om du har fler tips på böcker  om barnböcker vill jag gärna ha dem.
Klicka in på kategorin Att skriva för barn, så hittar du info från alla kurstillfällen jag gått.
Kurstillfälle 1 med Ylva Carlsdotter Wallin ATT SKRIVA FÖR BARN
Hon är barnboksförfattare och ska lära ut de hemliga knepen att skriva för barn.
Vi är sju tjejer och en kille som har blandade bakgrunder. Ett trevligt gäng som alla har skrivardrömmar och drivs av olika anledningar till närvaron vid bord
   Innan Ylva kommer in i rummet sitter jag och några tjejer och pratar om varför vi är där, vad vi gjort tidigare och vem vi är. Det är alltid kul att träffa nya skrivintresserade människor. De förstår mig på ett sätt som en “vanlig” människa inte gör. De fattar varför jag sitter nedhukad över datorn och skriver på manus som kanske aldrig ges ut. De förstår att jag kan tillbringa en hel dag med att bara skriva och glömmer att äta och dricka.
Idag den 15 mars har jag träffat henne flera gånger och insett att hon kan det här med att skriva, och kan dessutom lära ut det effektivt.
När Ylva kommer presenterar hon sig och sitt skrivande för att därefter be oss intervjua varandra.
Det är ett annorlunda sätt att lära känna en annan och naturligtvis pratar jag om mina böcker och barn.
Det blir tjockt i halsen då jag pratar om mina svårigheter att få barn och anledningen till att jag gav ut min bok, men Virve som intervjuar mig får mig att känna mig bekväm i situationen. Det blev många mig där.
Nu kör vi:
Ylva pratar om att skriva för barn och vi granskar texter för att lära oss skriva utifrån barnperspektiv, men framför allt skriva böcker som riktar sig till barn.
Hon pratar också om vikten av att gestalta bra. Det gäller att gestalta så att läsaren ser bilden.
Ofta när man skriver för barn besjälar man djur eller saker. Det är grävlingen eller synålen som är huvudkaraktär.
Ylva kommer ut med en bok som heter Så skriver du för unga i höst.
Vad anser du vara barnlitteratur?
Skrivprocessen är likadan som vid “vanligt” skrivande, men det är kortare texter. Den stora skillnaden ärvem som läser och hur det är skrivet.
Man lämnar utrymme för hoppet och skonar läsaren(barnet)
En barndomsskildring för barn skrivs ur barnets perspektiv, inte den vuxne som berättar om sin barndom. Orden blir annorlunda.
Martin Widmark skriver deckare för barn. Han skriver enklare än för vuxna, men lika spännande.
Vad är ett barn då? undrar Ylva och tittar på oss.
Enligt FN är ett barn en människa mellan 0-18 år, men 0-åringar läser inte så mycket så Ylva lägger strecken 1-18 år vilket låter helt logiskt i mina öron.
Visste du förresten att ett barn inte förstår ironi förrän det är tolv. Det betyder att många barn mår dåligt eller struntar i när föräldrarna ironiserar det de gör. De förstår helt enkelt inte ordens mening.
Måste jag skriva enklare för att tilltala barn?
Nä, inte alls. Barn vill lära sig nya ord, men det får inte bli för många, och måste befinna sig inom rimliga svårighetsgränser.
Man klassar in böckerna i:
3-6 år
6-9 år
9-12 år
12+
Detta för att förlagen och biblioteken ska kunna sätta in dem på olika platser i systemet. De vill hålla reda på till vilken grupp boken vänder sig. Därmed inte sagt att en vuxen kan läsa och få behållning av en bok riktad mot barn. Hur många har inte läst Pippi eller Emil och skrattat gott?
Den hemliga nyckeln att skriva för barn är att hämta från sin egen barndom. Det vill säga tänka tillbaka på hur du kände det och vad du tänkte då du var liten. Gå ned till grodperspektiv (du var ju kortare då) och titta på dig själv.
KURSTILLFÄLLE 2
Veckan har gått som ett jehu och jag har knappt hunnit sätta mig vid datorn för alla måsten.
Men nu äntligen fick jag en liten stund över och hann knappa ned några ord.
I torsdags gick jag på kurstillfälle två, och som vanligt lärde jag mig massor av vår lärare.
Till exempel det här:
Ett av de bästa sätten att lära sig skriva för barn är att kolla i barnböcker hur andra skrivit.
Det mesta jag skriver om nu hittar du i bokenBarnbokens byggklossar skriven av Maria Nikolajeva
Vi pratade också om det här med att fånga idéer och skriva ned dem. Nu är det ju så praktiskt att vi har mobiler som liknar små datorer i våra fickor. Jag använder Iphones röstmemo för att prata in orden jag hittar. Ibland är det förenat med livsfara att göra så. Många gånger joxar jag med luren mitt på motorvägen.
Är du bra på gestaltning? Det är nämligen det viktigaste i konsten att skriva. Därmed inte sagt att du måste gestalta allt du skriver. Lagom är bäst.
För att få läsaren att reagera bör du vara duktig på att gestalta känslor.
Tex
Skriv inte “han var snäll”
Skriv istället så här: “Jag gick till skolan där Totte gav mig alla sina karameller.”
Läsaren ska tänka “Han var snäll”
VISA ISTÄLLET FÖR BESKRIV
Vilka karaktärer finns?
Klassisk folksagohjälte:
Ett barn eller människa som blir utsatt
Ett barn av okänt ursprung
Mycket fantasy
På slutet erövrar hjälten allt: “Så levde de lyckliga…”
Det övergivna barnet:
Det övergivna barnet, de föräldralösa barnen
Tex Nils Karlsson Pyssling som har en syster som dött och lämnas hemma av sina föräldrar.
Emotionellt frånvarande:
Mamma är cancersjuk, alkoholist, psyksjuk
Om barnet blir ensamt blir det fritt till äventyr
 
Busungen=trixtern
Tex Anderssonskans Kalle, Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Katten Snurran
Något som är vanligt i barnlitteraturen är de kollektiva huvudrollsinnehavarna
Det vill säga flera barn samtidigt.
Fördelen är att man kan vända sig till flera åldrar.
Ett exempel är femböckerna där varje karaktär enskild är platt, men tillsammans är de komplexa.
En smart, ful tjej med glasögon, en korkad kille, en snygg tjej
Scoobydoo passar också in på det här.(Korkade Shaggy, smarta Welma osv
Barnen från Frostmofjället passar också in
Och Mumintrollen
Fördelen med det här sättet att skriva är att karaktärerna kan prata med varandra. (Barn gillar dialog för att det blir en bättre, mer levande bok.)
Karaktärerna kan bestå av både människor, djur och leksaker.
Lotta på Bråkmakargatan pratar tex med sin “Bamse”
Talande djur är ofta förklädda barn.
Titta till exempel på underbara katten Findus, Nalle Puh, Lilla spöket Laban och Mumintrollet.
Det är ett berättartekniskt grepp för författaren att distansera sig från problemet.
Barnen får hjälp att prata om saker
Fablernas värld är ett bra exempel på det. Djuren talar om moral i varje avsnitt.
Det finns naturligtvis vuxenlitteratur med djur som pratar, men då är det ofta satir det handlar om.
När man skriver gäller det att tänka på att ju mindre barn desto färre karaktärer. En tvååring har svårt att ta till sig berättelsen om det blir för många karaktärer.
Äventyr eller Fantasy kräver många karaktärer.
Hur gestaltar man en karaktär?
Man får skriva att karaktären var snäll, men blanda det med gestaltning.
Håll inne på lite information (ungdomsbok), säg inte egenskaper rätt ut. Visa istället för påstå.
Läs Anne på Grönkulla(hon liknar för övrigt Pippi i mycket)
Anne är rödhårig, busig mm
I början av boken Anne på Grönkulla beskrivs hon bara, men när hon börjar prata bekräftar hon att hon är sådan.
Några egenskaper som användes förr:
Hög panna=extra intelligent
Det används inte längre
I Ronja Rövardotter blandar Astrid Lindgren beskrivning och gestaltning.
Vi gjorde naturligtvis flera skrivövningar
Och jag misslyckades kapitalt med en. Meningen var att jag skulle ändra perspektiv under textens gång…men jag fastnade så mycket i min karaktär att jag inte ändrade något. Detta var helt omedvetet.
Ha, ha…så jag fick i läxa att göra om texten och göra rätt.
Nästa skrivövning gick bättre.
Min lärare bad oss ta fram en karaktär och använda det magiska numret tre.
Alltså skulle jag hitta en karaktär, placera något på hens huvud och fötter, samt ge henne ett attribut.
Under tiden Ylva pratar växer en bild på en flicka i sjuårsåldern fram och jag ser att hon har en krans på huvudet och att hon är barfota. I handen bär hon en vitbeige nalle.
Efter att vi fikat fortsatte den tre timmar långa lektionen.
Nu pratade vi om dialog.
Har du svårt att skriva dialog i dina manus?
Eller, är du som mig? Jag blandar friskt i mina manus och har aldrig svårt med dialog eftersom jag “hör” texten i mina öron.
Nåväl. Det här lärde Ylva oss:
Man ska tänka på tre mycket viktiga saker:
1: Det är sällan karaktärerna får exakt samma utrymme i dialogen.
2: Dialog ger liv åt scenerna. Läsaren kommer närmare karaktären.
Dialog kan också visa inbördes hierarki.
Mamma-barn
Man-fru
Fröken-barn
Genom dialog kan man visa ålder, humör, socialgrupp.
Dialog visar hur relationerna är och hur de interagerar med varandra.
Man får informera läsaren via dialog, men inte så att det märks.
Tex
“Kusin Lisa fyller 10 år”    DÅLIG
“Imorgon ska vi till Lisa. Slår du in tröjan?”   BRA
Man kan också lägga in reaktioner i dialog
“Imorgon ska ju vi till Lisa”
“Jag vet”
“Slår du in presenten?”
“Om du vill så”
“Vill och vill”
“Vill du eller vill du inte?”
Nästa skrivövning var så här:
Två karaktärer som ej är överens om vad som hände förra gången de träffades.
Det oväntade är intressant tex rosa pumps på en manlig spärrvakt.
Berättarperspektiv:
 
Det finns två stora byggstenar du använder när du skriver för barn (naturligtvis också när du skriver för vuxna)
De två huvuddelarna är:
HISTORIEN
Ide´-handling
Personer
Miljö(skolan, hemma, sjukhuset)
BERÄTTELSEN
Berättarperspektiv
Stil-språk(deckare, kärleksroman, ungdomsbok)
Kronologi (Ordning du berättar, tillbakablickar)
En femåring har inte koll på allt och missuppfattar flera saker.
Måste det finnas en berättare? Lek med tanken
Resan till Kejsaren är en fantasybok av Ylva Karlsson
Hon leker med berättarrösten och har ett direkttilltal i flera böcker och låter som en gammal sagotant.
Visste du att idee´n till Emil kommer från Astrid Lindgrens pappas berättelser? Hennes pappa är karaktären Emil.
Astrid läste in sina böcker och har direkt tilltal i många av sina böcker.
Hon valde att ha den speciella tonen.
Det finns tre olika berättarperspektiv:
TREDJE PERSON (han eller hon)
ANDRA PERSON (du)
FÖRSTA PERSON (jag)
I litteraturen förekommer det sällan texter skrivna i andra person, men det finns.
Nalle Puh är skriven så
Barnen i Bullerbyn berättas av Lisa i du-form
Petter Lidbeck med pseudonymen Hans Koppel har bland annat skrivit en bok som heter Vi i villa.
Läs den så förstår du vad jag menar.
Skrivövningen till nästa torsdag är denna:
Använd två karaktärer du har eller använd två nya.
Skriv en text om hur de möter varandra.
Arbeta med gestaltning
Lägg till en konflikt



KURSTILLFÄLLE 3
Att få sin text dissekerad av ett gäng andra skrivare är inte lätt. Jag lovar.
I torsdags gjorde vi bara en enda sak i tre timmar: Gick igenom alla texter som vi lämnat in. Helt enkelt gav textrespons på varandras alster.
Man lär sig så otroligt mycket på att höra andras åsikter och framför allt Ylvas åsikter. Hon ger många tips och reder ut frågorna vi har utan att ens blinka.
Snart kommer hennes bok om att skriva för unga, och jag vet minst en som kommer att köpa den. Det börjar bli en rätt hög stapel av faktaböcker som ligger på mitt skrivbord. Jag kan inte låta bli att köpa dem. Det är så fantastiskt att läsa alla tips som de delar med sig, och sakta men säkert har jag en egen faktabok som passar bara mig.
Nu ska jag berätta några hemligheter med att skriva för barn:
  •  Ylva påpekar att man visst kan använda 1:a perspektiv i sitt skrivande för barn.
  • Tänk på orden du skriver i manuset. De får inte vara så vuxna. Tänk också på att ge karaktären ”rätta” orden. En blyg kille är försynt och säger inte hårda ord.
  • När det är spännande i manus ska du tänka på att inte skriva för mycket monologer eller beskrivningar. Korta meningar används för att få fokus på det som händer/öka spänningen.
  • Gestaltning, gestaltning, gestaltning krävs jämt. Glöm inte det.
  • För att visa barnets ålder gör man små påpekande i texten via dialog eller gestaltning
  • Tänk på att små/yngre barn inte har mogna tankar.
  •  Bra gestaltning: Författaren planterar ett tvivel hos läsaren
  • Ha ett tydligt berättarperspektiv. När det är 1.a skriv inte pappan gjorde si och så, utan skriv pappa gjorde si och så. Viktigt, viktigt
  • Barn förstår inte alltid innebörden i ord. Skriv direkt istället.
  • Tänk också på att stanna i karaktären du valt, flyt inte över till någon annan. Det kan förta en del av hens personlighet.
  •  Se också till att förstärka när någon är rädd, uttråkad, sprallig. Tänj känslorna så mycket du kan. Skriv inte lite rädd, lite arg. Skriv arg, rädd osv
 Det var några sekvenser från torsdagens härliga kursmöte.
Nästa torsdag är det sportlov och ingen kurs, men under tiden vi inte ses ska jag författa ihop en text med två karaktärer som träffas och blir osams om något.
Det ska även finnas ett attribut med i det hela. Och som vanligt är det gestaltning som gäller.
Jag har två böcker att tacka för min kunnighet i det :
Litterär gestaltning av Leif Eriksson och Christer Lundfall
Skapande skrivande av Anders Linnard & Svante Skoglund
Om du vet fler böcker som hjälper till med sådant får du gärna skriva namnet i kommentaren. Jag letar alltid fler medhjälpare.
Jag köper ofta mina från Tradera och Bokbörsen, två bra ställen om man inte vill betala en massa pengar för att lära sig något.
Vet du fler ställen får du gärna rekommendera dem.
Igår fick jag hem en bok som jag genom rekommendationer vet är fantastiskt bra:
Den heter Att skriva Tv-manus och har skrivits av Johann Zollitsch. En man som skrivit många manus och fått dem antagna. Återkommer när jag läst den.
Efter att mina skrivarvänner gått igenom min text med lupp ändrade jag min ursprungliga text. 
Här nedanför ser du hur den såg ut före och efter responsen.
Så här såg min ut före responsen:
Att skriva för barn
Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.
Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”
Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”
Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.
Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.
Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.
”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.
”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”
Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”
”Äh, kom igen nu. Det går över.”
”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”
Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”
”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”
”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”
”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”
Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”
Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.
Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.
”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.
 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.
Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.
Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.
Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.
”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”
”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.
Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.
”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.
Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.
Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.
Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.
Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.
”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.
Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.
”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.
Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”
Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.
Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.
Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.
På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.
Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.
Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”
Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”
Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”
Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”
Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?
Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”
Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”
”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.
”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”
Maja nickade.
När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.
Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.
 Så här ser den ut efter att jag pillat och bytt ut vissa ord och meningar:
Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.
Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”
Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”
Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.
Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.
Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.
”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.
”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”
Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”
”Äh, kom igen nu. Det går över.”
”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”
Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”
”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”
”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”
”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”
Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”
Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.
Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.
”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.
 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.
Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.
Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.
Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.
”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”
”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.
Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.
”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.
Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.
Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.
Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.
Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.
”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.
Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.
”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.
Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”
Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.
Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.
Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.
På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.
Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.
Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”
Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”
Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”
Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”
Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?
Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”
Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”
”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.
”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”
Maja nickade.
När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.
Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.
 Förbättring? Ja, men som alltid kan man göra ännu mer i texten. Det kan man alltid göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar