Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



24 februari 2019

Add, Adhd och trigeminusnueralgi..

Det har varit en tuff tid i vårt liv. Vår älskade häst Tritill blev så illa sparkad att han fick opereras och förvandlades efter sommaren till ett hår av hin som inte alls ville samarbeta.
Nu har jag jobbat satan med honom och sakta men säkert kommer den fina, underbara hästen tillbaka som jag en gång köpte.
Det är som sagt var inte hans fel att det blev så här, mera veterinärernas, de som krånglade till det istället för att lösa problemet på stört. Hela sommaren gick.
Nåväl, operationen gick bra och vi är på banan igen. Han har som tur var inte tappat gångarterna, är bara lite obalanserad men mer än villig att jobba med mig.
Zabine vår lilla ängel har fått diagnosen ADD och vi jobbar febrilt på att hitta rätt medicin och få hjälp i skolan. Just nu är det mesta i kaos och lilla hjärtat tycker nog livet suger. Ändå kämpar hon som en lejoninna och visar på alla sätt att hon inte ger upp. Hon har testat olika mediciner men nu återvänt till den första efter att biverkningarna på de andra visat sig vara hemska. Concertan har också sådana, men inte lika starka, och underliga. Medicinen är dock hennes livflotte i skolan.
Razmus har rett ut det mesta i skolan och får fortfarande stöd, men har återgått till att äta vanlig skolmat. Vikten pendlar, ibland lite för dålig men oftast precis över ytan. Hans adhd är sämre och jag hatar det här taggiga som dyker upp när tabletten gått ur. Känner mig utsatt och tar ibland djupa andetag för att inte gå sönder när det är kaos i huset.
Hampuz kämpar på i skolan och har problem med matten, men en bra lärare som hjälper honom. Han studsar mellan golv och tak och är oroväckande lik mig som ung, har svårt att sitta stilla och pratar i ett. Ett energiknippe som inte har något stopp.
Mitt skrivande ligger fortfarande på paus eftersom vi just nu försöker få ihop vårt kök till ett fungerande sådant och snart slipper ha köket i biblioteket där det står en mikrougn, en tvåplattors spis  som knappt fungerar trots att den är nyköpt, och ett stort matbord som står mitt i rummet. Totalt kaos alltså, totalt kaos. Suck. Längtar tills allt är klart.
Vi har haft herr Cancer på besök, flera gånger till och med. Han högg hårt och brutalt, och avslutade med att i triumf på kort tid ta med sig två släktingar. Fuck cancer. Otroligt läskig sjukdom som holkar ur människor på många sätt, inte bara synligt.
Jag har eventuellt drabbats av sjukdomen TN (=Trigeminusnueralgi), men har ännu inte fått det bekräftat. Även det en aggressiv sak som gör att jag kvider av smärta. Det underliga är att jag ibland kan känna den flytta sig från ena sidan av ansiktet till den andra. Ibland ilar det i översta delen av tänderna, och ett hårt, intensivt tryck känns i käken. Jag googlar fortfarande för att lära mig om sjukdomen och har inte riktigt insett vad det är jag tampas med. Det finns tydligen medicin, men....och jag säger men med eftertryck, det är massor med biverkningar. Just nu funderar jag på att testa akupunktur hos min duktiga kines, och om inte det löser problemet går jag vidare till botox. Något jag redan använder mot min migrän. Hatar sprutorna bara.
Underligt hur kroppen förfaller när man åldras. Jag vill så mycket mer än kroppen orkar, och faktiskt fasar jag för när den säger upp sig, vilket den säkert lär göra. 
Tills vidare passar jag på att röra mig på alla vis, promenerar för att slippa blodtrycksfall, och rider nästan varje dag. Pga värken i käken äter jag mindre och har trillat i vikt, väger just nu 48 kg mot de ca 60 kg jag startade på som nybliven hästägare. Känns dock som om runt 50 kg är min trivselvikt.
Dagens träning med Tritill gjorde mig spralligt glad och jag har haft ett stort leende på läpparna sedan passet. visserligen frös jag som sjutton efteråt, men ett hett bad och varma kläder löste problemet pronto.
Klockan passerar just nu 1.00 och det är dags att krypa till sängs. Imorgon ska Zabine ta bussen mot Hälsingland och jag rida ut på Tritill en sväng. Spännande.
Må gott
Kram




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar