24 juni 2019

En början 1013

Lisa svepte bak sitt långa mörka hår i en tofs hon hittade på handfatskanten och drog fram makeupspegeln som satt på väggen vid badrumsskåpet. Nog borde medlet verka fortare än så här, tänkte hon och gnuggade med fingrarna på fräknarna som envist höll sig fast i det brunbrända skinnet. Vänta 20 minuter, stod det på förpackningen, sedan skulle de vara väck. Men inte då. jag kommer att se ut som en prickig korv ikväll, med röda stråk fyllda av torkat blod. Kärringjäveln lovade mig på heder och samvete att det skulle fungera. Inget en prick skulle återstå. Inte-en-fucking-prick.
David tittade in i badrummet, men drog snabbt bort huvudet när handduken kom farande mot honom. 
"Försvinn. Du får gå själv ikväll. Jag följer INTE med. Inte så här."


Sommarlov och medicinstopp en tid

För en tid sedan började sommarlovet för barnen och i Razmus fall slutet på en era, och förhoppningsvis början på att bli vuxen det vill säga gymnasiet. Han har sökt till handels och vi har hittat en liten skola med bara 200 elever med superdupertrevliga lärare.
Zabine ska börja åttan till hösten och för henne blir sommarlovet som en välkommen tung suck. Hon är trött i både själ och hjärna, sover mycket och återhämtar sig sakta men säkert genom att träffa vänner, chilla i hängstolen med en bok eller lyssna på podcaster, rida sin älskade Erro och hjälpa till i stallet.
Hampuz gör som alltid, studsar mellan tak och golv, pratar i ett om allt och inget, och retar gallfeber på mest Razmus, men även systeryster Zabine får sina duster.
Jag och Peter jobbar, varje dag, men får/ måste ta semester från och med den 16 juli ungefär när en ny medlen kommer till familjen i form av ett svart moln av päls och två bruna, pigga ögon fulla av upptäckarglädje. Hon har inget namn ännu men blir Hampuz älskling. En mycket, mycket efterlängtad vän till honom. rasen är Doodle och vi har noga läst på för att kunna möta henne på samma mark.

Det var länge sedan jag skrev här och ännu längre tid sedan jag skrev på mitt manus. Tid är numera en bristvara och jag försöker, men får den inte att räcka till hur mycket jag än vill. Saknar känslan att producera text och använda hjärnan till det jag anser vara en mycket viktig del av en människas liv, fantasi. Men, jag får väl rationalisera och göra några omvärderingar och återgå till skapandet så fort som möjligt. Mindre teve - mera text helt enkelt, eller....är det surfandet som snor min tid? Hm...
Det finns ju så mycket att läsa på nätet, saker att lära mig som jag inte kunde förut. Väldigt, väldigt mycket har cirkulerat kring Tritill eftersom han varit skadad och jag behövt lära mig allt om det. Böcker i all ära, men att se en instruktör livefilmas slår nog lite mer eftersom jag är så trögtänkt kan jag se den tio gånger utan att skämmas, och ibland...händer det.
Tritill ska nu vara återställd, men...han har tappat oerhört mycket och har en lång väg tillbaka till tiptop. Tur att det är sommar och ljusa, långa kvällar. Dock fyllda med blodsugande bestar i form av mygg och broms. ha, ha...är det inte det6 ena så är det det andra.

Livet gjort en saltomortal och gett oss en riktig klackspark upp till himlen som innebär lycka och välfärd. Samtidigt har våra kroppar påmint oss att de börjar bli till åren. Undviker numera stora speglar och min kropp som antagit formen smal planka med diverse krökar och har ynkevikten 50 kg gör ont...typ överallt. Vad var det som hände liksom? Peters knän krånglar efter åratals knäsättande på tak och mina händer som ändå varit ganska schysta värker ihärdigt trots daglig massage och massageolja med diverse bra-för-värk-innehåll. Jag har nog testat det mesta i hälsoväg. Har dessutom fått något som heter TN i käften som ungefär känns som ihärdig, illande tandvärk, men med underligheten att den flyttar sig...hela tiden. Tydligen en nerv som finns på båda sidor om ansiktet. Att medicinera ger biverkningar och operation kan fungera, men inte alltid. Underligt är det, och jag har inte en susning varifrån det kommer....och apropå susning så har jag fått tinnitus. Peter har också det så vi brukar skoja om hur det blir när vi blir ännu äldre - ingen hör vad den andra säger.
Nåja, jag kan gå och stå och framförallt rida ännu. Höftvärken jag haft i många år är mycket , mycket bättre nu när jag rider, framför allt efter ett barbackapass, och jag kan fortfarande hålla tyglarna trots trasiga fingrar och leder. Lyckan att sitta på hästryggen överglänser mycket, ibland t.o.m smärta.

Nu ska jag krypa till kojs och njuta av mörkret som söver mig.
Godnatt

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...