30 oktober 2009

TEMA mellanmål

Tea tittade nöjt ut över barnen hon på några få år spottat ur sig. Tänk om alla kvinnor skulle ha det lika lätt att få barn, då skulle världen snabbt vara överbefolkad och sjukdomar skulle säkert få sitt fäste i och med trängseln.
”Yes!” Magnus hoppade omkring som en kalv på grönbete och slog upp med handen i en segergest med jämna mellanrum. ”Bra gjort Eva!” skrek han högt så att öronen hotade att trilla av på Tea. ”Kom igen nu älskling, visa vad du kan!” Han hoppade på bänken så att den bågnade och de som stod bakom hade irriterade miner och pratade sinsemellan. ”Magnus! Kliv ner från bänken, den går ju av.” Hon pekade på sprickan som bildats och tog tag i hans hand för att dra ner honom. Barnen tittade storögt på sin pappa som betedde sig väldigt underligt tyckte de. Minstingen Malcolm tänkte kliva upp till honom, men stoppades av sin storasyster.

På planen dribblade äldsta dottern bollen vindlande lätt förbi sina motståndare, passade den till sin lagkamrat som sedan kickade den vidare till en annan och därefter sparkade nästa person bollen i mål. Eller…?
”Faan, faan, faan det där kunde våran lilltruls gjort bättre” sade Magnus och sparkade till en ölburk som stod vid hans fot. ”Lugna ner dig lite, tänk på att barnen ser dig:” sade Tea och lade en hand på hans under arm.
”Men det var ju så nära.” klagade Magnus och höll sig för huvudet. ”Herregud så spännande det här är.”

Lilla Malin 5 år drog sin pappa i byxan gång på gång och försökte febrilt få kontakt med honom. ”Pappa! Blev det mellanmål nu?”
Magnus kom helt utav sig och lyfte skrattande upp sin lilla tös som för dagen var iklädd en av sin systers matchtröjor som var alldeles för stor, och hade håret uppsatt i två käcka tofsar. ”Ja, lilla gumman, nu blev det mellanmål.”
Han tittade ut över planen och kände fadersstoltheten i sitt bröst, hans älskade dotter minst lika skicklig som en kille fick spela i killarnas lag, och visade verkligen sina framfötter.

29 oktober 2009

TEMA ett skrubbsår

”Sover de?” viskade Adam och makade åt sig i soffan. ”Mm, äntligen har de kommit till ro. Lea ville inte alls sova och försökte hela tiden kliva upp, men till slut somnade hon också. Är det något bra på tv.n ikväll? Har du kollat?” Eva tryckte ner sig i den trånga, slitna tresitssoffan och lade handen på hans lår. ”Mysigt va? Bara du och jag.” Adam sneglade på sin fru och mumlade ”Mm, det är ju inte alltför vanligt. Oftast brukar du ju somna med barnen.” Eva tänkte först börja tala om för honom att hon inte alltid behövde vara den som tog barnen, men kände att kvällen kunde användas till något roligare än att bråka.

Hon tittade på sin man som fortfarande trots alla rynkor och veck var väldigt attraktiv. Det fortfarande tjocka håret var nästan svart och hade bara några få stråk av grått i sig, och hans mage hade bara bullat till sig en aning.
Flera av hennes väninnor hade sagt att de tyckte han var en stilig och mycket sexig man, och att hon skulle säga till om hon tröttnade på honom. Hon skrattade för sig själv och tänkte för sig själv på alla fel hon efter ett tag hittat på honom, men villigt accepterat i kärlekens rus.

Tänk om någon visste hur det egentligen stod till i familjen Janssons hus. Då skulle de nog inte haft så bråttom in i Adams famn. Han hade lurat i alla sina vänner att han minsann var jämlik och hjälpte till i hushållet, men allt var en stor lögn, och emellanåt kände Eva sig som en oavlönad städerska.
Han lekte med barnen på helgerna och fasaden utåt brast aldrig. De hade villa och vovve, och barn…många barn.

Den första som anlänt var den lilla svarthåriga busen Caleb som vände helt upp och ner på Evas tidigare lugna värld, och de sprang ofta hos BUP för att reda ut vad som felades. Efter några år fick han en diagnos, och tabletterna han åt lugnade ner hans blixtrande humör.
Nästa barn var lilla Tea som var helt annorlunda än brorsan. Med sitt blida utseende och sitt lugn var hon som balsam på stackars Evas själ. Tea var en flicka som gärna lyssnade på musik och läste böcker. Tvärtemot hennes natur hade hon ett yvigt mörkt hår som stod åt alla håll.
Efter några år med blöjbyten och sovterror kom då lilla Yvette som med sitt röda hår och mörkblå ögon totalt accentuerade de andra. Hon kunde sitta långa stunder och drömma sig bort med fingrarna tvinnandes det lockiga håret. Dessutom var Yvette en stor begåvning när det gällde teckning, och när den lilla passerat sju var väggarna i hennes rum och i deras kök täckta av målningar som lätt kunde tävla med kända konstnärers.
Precis när de lagt barnalstrandet på hyllan och Eva sålt iväg alla babykläder fick hon ett chockartat besked på sin årliga gynundersökning. ”Du är gravid i 12:e veckan.” Sade läkaren och log.
Då förstod Eva varför magen varit så konstig, och alla blödningar som hon trott berodde på ett begynnande klimakterium. ”Ojdå!” sade hon och satte handen för munnen.

När hon med darrande händer ringde till Adam tryckte hon först av luren flera gånger, innan hon efter ett djupt andetag väntade tills signalerna gått fram och gav honom beskedet.
”Men hur i helvete har det gått till? Vi har ju knappt sex längre. Jag tycker att det är jättekul och hoppas att du med vill ha barnet. Fyrabarnsfar, gud vad härligt!” Inom sig kände Eva bara ett tomt vakuum och tänkte för sig själv att han slapp ju ansvaret så tacka faan för att han kunde ha många barn. Samtidigt gladde hon sig för att ha ännu en liten i sin famn, och undrade hur beskedet skulle tas emot av barnen.

Barnen blev jätteglada och började direkt tala om namn och var han eller hon skulle bo. ”Hon kan ta mitt rum, så bygger vi till ett nytt till mig.” Sade Tea lugnt och drog med fingrarna genom sitt hår. ”En bebis kan bo i det lilla rummet, men jag har snart sprängt det med alla mina saker.” Eva skrattade när hon tänkte på hur fullt rummet var av bokhyllor som var fyllda av diverse böcker och garderoben som trots allt bara var en babygarderob som de tagit bort en stång i. Hon rufsade om i Teas hår och sade skrattande att de skulle tänka på saken.

En stor fest planerades och med glatt humör for Eva iväg med lilla Tea i släptåg, men utanför affären snubblade hon till och ett stort skrubbsår uppenbarade sig på hela hennes underarm. ”Faan, faan, faan.”svor Eva när hon försiktigt rattade hemåt. Tea härmade hennes ord och mitt i alla smärta fnissade Eva till.

Vid huset stannade hon till med en mjuk inbromsning, och med en grimas av smärta låste hon upp ytterdörren och klev in.

Inne i köket hittade Eva snart på ett stort plåster och efter en snabb avtvättning klistrade hon på det och tänkte lämna huset.
Då hörde hon plötsligt ett konstigt ljud, och tassande på tå följde hon det och hamnade utanför gästrummet de tänkte tapetsera om och ge till Tea. Innanför dörren gnisslade det och låga stönanden som hon kände igen som sin mans.

Plötsligt öppnades dörren och ut kom en blond mycket smal kvinna på gränsen till utmärglad. Hon gick med bestämda steg mot badrummet, och efter henne kom Adam spritt språngandes naken. Under stort fniss och stoj satte de igång duschen och tvålade in varandra. Eva stod som förstenad. Hennes muskler hade låst sig och hon var totalt oförmögen att röra sig eller säga något. Stora tårar började rinna över hennes kinder och hennes mage voltade.
Genom glasdörren såg hon Adam trycka kvinnan mot väggen och slickande utforska hennes kropp, sedan som i en dimma såg hon dem smälta samman till en sammanhängande kropp. Skakande och gråtande fick hon plötsligt liv och rusade fram till handfatet för att spy.

Adam släppte kvinnan och hoppade ur duschen, svepte ett badlakan runt sina höfter och tog sedan om Eva bakifrån för att stötta hennes huvud. ”Lilla gumman, hur mår du? Är det graviditeten som spökar?”
Med ett avgrundsvrål kastade hon honom ifrån sig och skrek ”HUR FAAN KAN DU? VARFÖR! JAG HAR JU INTE GJORT DIG NÅGONTING!” Tårarna nästan förblindade henne och med snoret hängande ur näsan tog hon tag i papperskorgen gjord av stål som stod vid handfatet. ”Nu får du aldrig mer träffa dina barn! ALDRIG! Din jävla idiot! VARFÖR!” Eva slog in korgen i Adams bröst och kunde höra någonting knäckas, men ilskan och frustrationen hon hade i kroppen ville ut, och han stod närmast. Vrålande slog hon honom gång på gång tills han av en händelse hamnade i badkaret och dubbelvikt till slut svimmade av smärtan.

”Är, är han död?” sade kvinnan i duschen stammande och räckte skräckslagen fram sin hand som för att blidka furien hon hade framför sig. ”Jag heter Anna Persson och bor i stan. Vi …” hon tittade på mannen som låg avsvimmad i badkaret. ”Ja…Adam och jag har träffats ett tag, men han berättade aldrig att han var gift.”
Eva tittade med lågande ögon på kvinnan och väste mellan tänderna.” Din lögnaktiga hynda, du kan väl för faan läsa vad som står på ytterdörren. Försvinn härifrån!”

När kvinnan under tystnad plockat ihop sina kläder och försvunnit genom ytterdörren satte sig Eva på sängen.
Vad skulle hon göra nu? Ensam med tre, snart fyra ungar. Hon tittade in i badrummet och såg att Adam låg som förut. Eva böjde upp hans ansikte för att kolla skadorna på det, men fann att det var oskadat. Däremot såg hon att ögonen tittade på henne som två fiskögon…kalla och döda.

Panikslaget funderade hon på vad som var bäst. Skulle hon gömma kroppen och säga att han förlupit hemmet? Eller…ringa ambulansen och säga att han ramlat i badkaret? Eller…låta någon av döttrarna hitta honom?
Nej, det förslaget förkastade hon direkt. Det var elakt att göra så. Eva skyndade sig nerför trappan.

Plötsligt ringde det på dörren och en barsk röst talade om att han kom från polisen och bad henne att öppna omedelbart. Eva förstod att slaget var förlorat och gick med släpande fötter de få stegen till ytterdörren och öppnade.
In störtade flera poliser med dragna vapen och de ber henne att lägga sig ner med händerna bakom ryggen.
”Var är offret?” säger de sedan, och Eva pekar uppåt och säger "Däruppe, han ligger däruppe, men…hur…?”
”Hur vi kan veta? Hm, låt oss säga så här. En liten fågel som haft lite mysigt med er man , men blivit avbruten ringde oss utan att säga sitt namn.”
En bastant kvinna med mörk hy kom klivande och greppade tag i hennes arm. ”Kom stumpan, vi vill prata lite med dig nere på stationen. Jag förstår varför du gjorde som du gjort, men lagen är som den är, och ditt lilla pyre (hon nickade mot magen) kommer nog att födas i ett fängelse.

28 oktober 2009

TEMA monstret under sängen

”Nähä!” Ett prasslande av täcken hörs inne i barnrummet där 6-åriga Ella och 4-åriga Molly huserar. ”Jamen fråga mamma då!” hörs en klar och stark röst säga som tillhör den äldsta flickan. ”Hon har faktiskt sagt så, pilutta dig!” Mamma Inger skrattar när hon känner igen sin egen väl använda fras som hon själv en gång lärde sig av Astrid Lindgrens underbara bok Madicken.

Inne i barnrummet sitter barnen på varsin säng och lipar åt varandra. Ljuset är släckt och barnen syns bara som två mörka skuggor. Månen sprider sitt silversken utanför fönstret och grenarna på äppelträdet utanför slår då och då till fönstret när det rör sig i vinden. I uttaget sitter en så kallad nattlampa och ger ett svagt, svagt sken som förtas lite grand av en stol som hamnat framför.

”Jaha, och hur var det här då? Inger skjuter upp dörren in till rummet som stått på glänt och tittar in i det dunkla rummet. ”Vad är det för tjafsande? NI skall sova för länge sedan.” En plötslig dunk av något som trillar i golvet drar till sig hennes uppmärksamhet och hon går fram till Ellas säng. ”Hm, har du läst nu igen? Gumman du blir ju bara rädd när du läser den här, och ännu värre är att du skrämmer upp lillstumpan.” Hon plockar upp den blåa vältummade boken och slår ihop den med en smäll. På framsidan är det en bild på två monster, och en stor tjock text talar om att den heter MONSTER INC. Inger sätter tillbaka den i bokhyllan och sätter sig sedan på Mollys säng som är en gammaldags hopklämd växasäng. ”Jag har ett monster under sängen och han skrämmer mig.” säger hon med darrande läppar och lutar sig in i mammans famn. Mamma, jag är rädd!”

Inger känner att den lilla skakar och vänder upp hennes ansikte mot sig. ”Lilla gumman, vad har vi sagt om monster?” Hon ropar till sig den äldre av flickorna och de trycker ner sig i Mollys säng. ”Nå Ella, vad säger vi om monster?”
Flickan sätter sig upp med rak rygg och säger med viktig min medan hon tittar på sin lillasyster. ”Monster finns ju inte. Det var en gubbe som ville skrämma barn som hittade på dem och ritade sådana för att göra böcker och film av dem. De är ju bara på låtsas. Förresten kommer namnet monster från hans son som hette Måns.”
De satt en stund tätt intill varandra innan mamma Inger lyfte över sin halvsovande flicka till sängen. Som ett mantra mumlade Molly orden. ”Det finns inga monster, det finns inga monster:” i sömnen och kröp ihop som en boll innan hon tystnade och föll in i djup drömlös sömn.
Inger smög på lätta fötter ut från rummet, men lade sig ner på magen och kikade under barnens sängar innan hon lämnade rummet. ”Bara för säkerhets skull.” sade hon lågt för sig själv.

När hon gått och rummet bara var fyllt av barnens lugna andhämtning kikade en kraftig lurvig figur fram ur garderoben. Med ett fnysande tog han sig med stort besvär ut ur garderoben och in till sin vanliga sovplats under sängen där han rullade ihop sig. ”Inte finnas, jag skall minsann visa dem att jag finns.”

27 oktober 2009

Vaccinera mot svininfluensa eller ej?

Jag har surfat på internet, läst artiklar i läkartidningar och kvällstidningar, men blir inte klokare.
Thalidomid-preparaten neurosedyn beskrivs 1959 i reklamen som det närmast perfekta lugnande och sömngivande läkemedlet, nära nog fritt från biverkningar.
Är detta en ny sådan historia? Kan man lita på att vaccinet är ofarligt?
Mina barn är små och kommer förhoppningsvis att leva mycket länge till, men är det då okey att spruta in något som kanske är livsfarligt i deras små kroppar?
Vem ersätter dem när de sitter handikappade eller kanske t.o.m döda? Vem ersätter mig? Sanningen är att jag skulle gå under om mitt beslut skulle leda till att de skadades.

Under hösten 1961 börjar starka misstankar om Thalidomid-preparatens fosterskadande effekter att inrapporteras från flera håll i världen. I Australien finner en förlossningsläkare vid namn Mc Bride att mödrarna till tre extremitetsskadade barn som han förlöst, ätit Thalidomid-tabletter och inga andra mediciner under graviditeten. Han informerar skriftligen Grünenthal om detta, men får inget svar. Sedan ytterligare tre barn med liknande skador fötts vid samma sjukhus, publicerar Mc Bride sina erfarenheter i den internationella medicinska tidskriften "The Lancet".

Thalidomid är en storsäljare för Grünenthal. Under 1961 omsätter Grünenthal thalidomid till ett försäljningsvärde av totalt 12,4 miljoner DM. Till detta ska läggas värdet av exporten, som uppgår till åtminstonde en fjärdedel av den kvantitet som säljs i Västtyskland. Förbrukningen det året uppskattas till 1,3 ton per månad.

En kort tid efter det att Thalidomid börjar säljas i Västtyskland noterade barnläkare en oroväckande ökning av antalet nyfödda med missbildade armar och ben, ibland tillsammans med hjärtmissbildningar och missbildningar av andra inre organ. Ungefär samtidigt som Mc Bride, i september 1961, uppmärksammar den tyske läkaren Wiedeman det nya och till synes epidemiskt spridda syndrom som börjat uppträda på många håll. Antalet barn som fötts med svåra extremitetsmissbildningar har ökat till en nivå långt utöver det som tidigare varit genomsnittligt.

Diskussionerna går heta i alla media och läkarna avlöser varandra i rutan, en del positiva en del skeptiska.
Hur skall då vi ställa oss, vi små människor som inte sitter med fina utbildningar och har möjligheten att få ett ärligt svar?

TEMA att lära sig räkna

”En, två, tre…” efter en lång stunds betänketid fortsätter Ada som nyss är fyllda 6 år och sitter uppflugen på vedbodens svarta tak. ”Tre och en halv, fyra, fem, nämen…” Hon böjer sig ned över knockkanten och skriker på sin far som klyver ved inne i boden. ”Pappa, hur räknar jag en gubbe som är enbent? Han kan ju inte räknas som en hel gubbe ju?” Adas ljusa långa hår faller ned över huvudet och hennes pappa ser det ljusa håret glänsa i solskenet.” Men gumman det är klart att han räknas som en hel gubbe. Förresten var försiktig därute så du inte ramlar ner.” Han går ut i solskenet och motar upp sin lilla tös som med lysande ögon fulla av bus iakttar alla män som återvänder efter kriget. Hon tittar ner på sin pappa som återvände för bara några dagar sedan och känner sitt hjärta bli varmt av kärlek till honom. ”Pappa, jag är glad att du är hel, och du…jag älskar dig massor!” Pappa Erik tittar med ögonen fulla av kärlek på sitt enda barn och ler. ”Jag älskar dig med. Du må tro att jag saknade dig och mamma när jag låg därute ensam och kall utan att veta om jag skulle överleva natten. Det var ni som gav mig kraft och mod när allting såg nattsvart ut.” Han tittade ut mot de hemvändande männen och lyfte på kepsen för att rätta till den, sedan gick han in och fortsatte det dryga jobbet med att klyva vinterns ved. Det svarta håret lockade sig i nacken, och en envis slinga av luggen föll gång på gång ner i hans ansikte för att irriterat strykas undan, innan han till slut pillade in den under kepskanten. ”Så där ja.” muttrade han och drog med baksidan av handen över sitt svettiga ansikte. ”Nu börjar det likna någonting.” Erik såg stolt över den höga högen med ved som han fått ihop. Vilken skillnad det var på att ligga i en jordhög och spana i mörker efter fiender som man inte ens kände och att stå här på hemmaplan och jobba till sig själv.” Nä, nu struntar vi i det här:” sade han för sig själv och gick ut till sin dotter som fortfarande räknade, om än med lite konstiga tal. ”Pappa, vad kommer efter tjugofjorton?” sade Ada med allvarlig röst och såg fundersam ut.

26 oktober 2009

TEMA Låtsaskompis

Efter några år med dotterns låtsaskompis Anna i vår närhet har vi landat någorlunda med faktumet att hon kanske faktiskt är en av alla andar som inte riktigt fattat att de är döda.
Anna berikar vår dotters liv med små berättelser om livet som det var då på hennes tid, och berättar då och då att hon inte alls vill vara död.
Igår såg jag på tv4 fakta att det skulle handla om barn som är speciellt mottagliga för de osynliga, och satte mig framför tv:n för att ca 2 timmar senare gå därifrån med massor av frågor.
Zabine som hela tiden satt bredvid mig tillsammans med sin bror och såg på programmet talade om för oss att ”Mamma, Anna har dött på riktigt nu. Jag kan inte se henne mer.” Kalla kårar gick efter min ryggrad och håret reste sig över hela kroppen. ”Förlåt, vad sade du?” sade jag och vände hela min uppmärksamhet till dottern. Hon skakade på sitt guldlockiga ostyriga hår och tittade på mig med sina grå kloka ögon ”ja, Anna finns inte mer. Hon har dött på riktigt nu och lever nu med oss, men jag ser henne inte längre.”

Ja, vad säger man? Buffel och båg? Fantasier? Ett barns lek?
Allvarligt talat kan jag inte gå ed på att det inte är en liten ande som gästat vårt hus. Dottern vet så mycket, och pratar så konstigt ibland om olika länder och levnadssätt.
Eftersom jag själv alltid ”sett” och känt konstiga saker är det ju inte underligt om arvet finns.

Nåväl, vi lade barnen och fortsatte titta på dokumentären som visade hur dessa barn blev hjälpta av andra medier och en psykolog som hade väldigt öppen attityd för det okända.
Vem vet egentligen vem som kan vad? Om du aldrig provat på att heala någon till exempel kan du ju omöjligt veta att du inte kan. I vår värld är allting så svart och vitt. Min teori är att det finns en gråzon däremellan som alla kan nå om vi bara vågar tro på det vi hör och ser. Att vi tar oss tid att känna in.

24 oktober 2009

TEMA önskelista

Min lista till jultomten är inte avancerad alls
Till att börja med skulle jag bli vansinnigt glad om min bok slog stort och att jag snabbt kunde översätta den till engelska.
Den andra önskningen är rätt enkel för jultomten att fixa…mina värkande händer skulle jag väldigt gärna vilja byta ut mot ett par snälla som inte tappar allt de håller i och som inte värker natt och dag.
Sedan finns det ju små andra önskningar…min sons hemangiom i kinderna skulle jag bli mycket glad om tomten kunde ta väck, och hans storasysters elaka hjärta som vägrar att läka ihop, det kan du väl snabbt byta ut över en natt eller sådär. Hon har inga besvär, men kan få i framtiden…så…för säkerhets skull.
Nu har jag bara några små, små önskningar kvar som jultomten säkert enkelt kan fixa
Kan tomten möjligen skicka till mig någon redaktör som vill ha mig som skrivare på sin tidning? Jag har ju jobbat stenhårt för att synas i media, men nu kan jag nog inte göra mer själv. Ett annat alternativ är att hitta någon som sponsrar mig så att jag kan skriva på heltid. Ideer finns i massor, jag lovar! Ge mig bara ett tema så löser jag det.
Jag lever ett underbart liv med mina barn och min karl, och skulle så väldigt, väldigt gärna vilja ha möjlighet att vara hemma minst halvtid medan de är små. Tiden går ju så fort, och snart är de borta. Går det kanske att ordna?
Fred på jord hoppas jag att alla skriver på sina önskelistor, och kärlek till alla, även de som inte riktigt förtjänar det. Ingen människa kan väl vara i grunden ond?
Nu har jag bara en liten, liten önskan till, och du anar nog vad. Mina snart 5-åriga besvär ger inte med sig och urlakar både mig och mitt sexliv, så snälla tomten hjälp läkarna att hitta bot. Blodbristen gör mig emellanåt blek och svag, och väntan tär på mitt förhållande. Så snälla du, hjälp mig så lovar jag att vara snäll hela nästa år!
GOD JUL tomten och hälsa tanten

23 oktober 2009

TEMA att vara vuxen

Med bestämda steg gick Erik stigen fram och svepte med jämna mellanrum macheten från sida till sida för att röja väg. Området de just nu befann sig på var ökänt för sina exceptionellt stora ormar och att indianerna smög omkring ute i buskarna gjorde inte alls saken bättre. ”Åh, varför stannade jag inte hemma istället?” klagade Tea nyss fyllda femton. ”Ha du skulle mått då va?” sade hennes storebror hånfullt innan han snabbt tillade.” Du skulle riva huset på en halv dag om du skulle vara ensam hemma. Du och dina kompisar är inte vuxna nog för ett sådant ansvar.” Erik smålog när han hörde barnens käbblande och kände igen sina egna ord som han för knappt en vecka stått och sagt till sin son Alfred. Allt hade egentligen bottnat i att Alfred frågat om han kunde få ha en fest. Först tänkte Erik säga ja, men när han tänkt efter och pratat med sin närmaste granne hade svaret blivit nej.

Med ungdomlig frenesi tjatade Erik dag efter dag på sin pappa så mycket att han till slut bestämde sig för att göra ett test. Monica protesterade våldsamt och ansåg att det var vansinne att göra något sådant, men blev snabbt övertalad av barnen som hoppade omkring på golvet som två galningar när pappan berättade vad de skulle göra.

Nu gick de här blöta från topp till tå, och då och då anföll en ilsken moskit. Håret låg som klistrat efter kinderna och en lång svettrand gick från nacken och ner till svanken. Macheten som de fått sig tilldelad i lägret var slö och de blev tvungna att vika de stora bladen åt sidan ett och ett för att ta sig fram.

På några sekunder hade testet förvandlats från ett simpelt vuxenprov till att handla om liv och död när Erik som var tyngst och gick först snubblat på lianen som slingrade sig över backen för att sedan med ett vrål halka nedför berget och hamna i den lilla dalsänkan.
Barnen hade snabbt tagit sig efter och hittat honom medvetslös nästan oigenkännlig av all lera som låg som ett tjockt tjok runt hans kropp. När de försiktigt väckt honom insåg de att han var oskadad, men att de var helt vilse i den stora djungeln.

Efter bara några sekunder hade de letat upp GPS:n som han lagt nederst i ryggsäcken ifall att, och snart påbörjade de sin återfärd till lägret.

”Jaha ungar, det var nog ingen bra ide det här. Jag är nog inte erfaren nog att guida er genom djungeln.” Erik sträckte på sin värkande rygg och kände de smärtande blåsorna som kom en efter en i hans direktörshänder. ”Det var längesedan jag gjorde sådant här, och kroppen har glömt hur det var. Nu har jag ont överallt! Hur är det med er? ” Alfred ruskade på sitt huvud som hade fullt av grenar och smuts i det rödlockiga håret. ”Jag är okey, men har lite värk i vaderna av stigningen.” Han drog bort en myra som förvirrat sig till hans axel och kastade den ut bland de stora bladen. ”Du då Tea, är du okey?” Hon stannade och vände sig mot sin pappa som liknade en lergubbe hon i barndomen läst om. ”Jag är okey, lite omtumlad bara. Hittar du tillbaka nu?” Tea drog med sina händer genom det skitiga guldlockiga håret som hade flätats i två flätor som prytts med knallcerise gummiband. Skrattande plockade hon upp en vacker blomma som satt fast i en stubbe de passerade och satte den över sitt ena öra. ”Vad tycker ni? Ser jag ut som en skogsälva nu?” Erik skrattade så att tänderna blixtrade och lade sin ena hand på hennes huvud. ”Min lilla ängel, så liten, men ändå stor. Förlåt att jag inte ansåg dig vuxen nog.” Han vände sig till sin son ”Och du Alfred skall visst få ha fest, men…” han hötte med fingret och lutade sig lite framåt. ”Jag kommer att vara med och övervaka festen:” Han tog upp en tjock pinne som låg på stigen och vände sig framåt ”Kom igen nu ungar, nu går vi hem!”

När det trötta och genomskitiga ekipaget anlände till överlevnadslägret blev de totalt utskrattade, och med tårarna rinnande på sina kinder gick ledaren skrattande dem till mötes. ”Herregud vad ni skrämde oss. Vi trodde aldrig att vi skulle få se er mer. Vad i all världen har ni råkat ut för, och du Erik, vad har du gjort? Du liknar en lerpöl.”
Efter en snabb förklaring skyndade sig Erik till sjön som låg jämte lägret och slängde av sig alla kläderna på stranden innan han med ett elegant hopp hoppade i, och bara en kort stund senare kom barnen springande och ville vara med.

När allihop fått på sig nya kläder och skor satte sig hela lägret runt elden och lyssnade på historien om hur familjen Swanson överlevt tack vare GPS:n och sunt förnuft.

22 oktober 2009

TEMA att fuska

TEMA att fuska

”Nå!” David tittade uppfodrande på Maja och log. Hon knyckte till med huvudet för att slänga bak det långa mörka håret och rev upp brevet med den välkända loggan med sina långa, vassa naglar. David rös till av välbehag när han såg de blodröda skapelserna och tänkte på natten som varit. Fortfarande sved det i revorna som gick från axlarna ner till rumpan.

Maja rullade fram till bordet som var ännu en av relikerna som hennes pappa nosat upp på någon av alla dessa auktioner han gick på. Det var mahognyfärgat och hade skråmor både här och där, orsakade av någon som varit lite oförsiktig med något vasst. Hon älskade möbler som hade själ och var av hållbara material.
När Maja sakta drog upp det vitgula papperet hade hon andan i halsen, skulle de bli påkomna i år, eller hade de turen med sig ytterligare ett år? David satte sig bredvid och de tittade på varandra utan att säga ett ord. Till slut klarade han inte av spänningen längre och försökte ta brevet ifrån henne.

”Nehej du! Glöm det. Det här är mitt brev.” Maja tryckte in de vassa naglarna i hans tunna hud när hon greppade tag i det vitgula arket, och David vägrade först släppa greppet, men blev tvungen när hennes grepp hårdnade och en rännil av blod kom från översidan av handen. ”Vad gör du?” Han drog till sig sin skadade hand och slickade bort blodet. ”Gör det någonting om jag först får veta?” Maja vände sig bort från David och nästan lade sig över papperet som hon nu hade lagt i knät. Egentligen spelade det ingen roll om han öppnade, men hon hade tröttnat på hans hunsande och kände att det kanske var dags att börja säga ifrån.

När hon läst raderna som stod vände Maja sig glädjestrålande mot David och lade sina händer på hans axlar. ”Det är lugnt, de vet ingenting. Jag står som nolltaxerad och utförsäkrad fortfarande.” Han suckade djupt och grävde ner sina händer djupt i fickorna eftersom han annars hade tagit Majas ansikte mellan dem och kysst henne, och det hade varit en katastrof, för hon hatade beröring och deras samvaro baserades på ord.
När de någon enstaka gång hade sex var det med inslag av läder och piskor och orden fick agera retning.

”Tvivlade du?” frågade han försiktigt och lade sin hand på hennes lår utan att tänka sig för. Maja nästan studsade ifrån honom och fräste till. ”Rör mig inte. Vad du än gör, rör mig inte.” David drog till sig handen som om han bränt sig och tittade ner i golvet när han pratade. ”Varför får dem, men inte jag?” Maja skrattade lite rått innan hon svarade. ”För helvete de är torskar, och de är bara ett sätt att få pengar. Var glad för att skattemyndigheterna inte nosat upp mitt sätt att få inkomst istället. Troligen kommer de att hitta mig någon gång, men i år klarade jag mig.” Maja knölade ihop det vitgula deklarationspapperet och reste sig ur rullstolen för att halta iväg och kasta det i papperskorgen.

David tittade på sin vackra tjej som hade haft den grymma oturen att råka ut för en bildrulle som inte fattade att man inte kör med sprit i kroppen. Han tänkte på när de skickat in bilderna på Maja till internet och alla svar de fått från kåta män som sökte en handikappad att ha sex med. Sjukt, javisst, men de fick chansen att öka på sin inkomst utan att Maja behövde slita ut sig.

Innerst inne kände han en tagg av avundsjuka över att de fick krama och röra vid henne utan att hon bad dem sluta, men samtidigt förstod han hennes bottenlösa sorg och accepterade det. Den en gång vackra kvinnan hade djupa ärr som förstörde hennes utseende, och en kropp som var krum av smärta och yttre påverkan.

21 oktober 2009

TEMA en ovanlig dag

Med fundersam min startade han bilen efter att han noga knäppt fast sin son, och åkte sakta ut från den stora tomten som omringade huset han nyss varit in i. Kunde han tagit fel? Var det inte en doft av parfym som han känt när han gått in i huset, och log hon inte på ett väldigt speciellt sätt? Magnus tittade på sin son och kunde spåra delar av sin sambos utseende i hans. Tyvärr hade hans känslor för henne minskat succesivt och i dagens läge var de mer som syskon. Sex var bara ett ord som fanns i hans vokabulär och det närmaste han kom det var en handtralla i nattens mörker.

Han tänkte på kvinnan han nyss lämnat. En pulserande, attraktiv madam i sin bästa ålder. Trebarnsmor och förlovad med en trevlig karl som blivit hans vän. Ibland kunde han fastna i timmar hos henne bara för att få prata och insupa hennes doft. Dessutom hade hon en energi som räckte för två, och väckte med sin sprudlande röst något som länge legat och sovit inuti honom. Med en bestämd växling svängde han in på vägen till sitt hem, och känslostormen som gått igenom honom lade sig stilla till ro.

”Tjena gumman! Hur har dagen varit? Jag hämtade Olof på vägen hem. När jag ringde Lina i eftermiddags berättade hon att han var där. Han smakade på namnet som smugit sig in i hans sinne och något i hans hjärna gav en reflex av hennes figur. Med en suck klädde han av sig kläderna utan att titta på sin sambo som gav honom ett fundersamt ögonkast. Till slut ställde hon sig med benen brett isär och händerna på höfterna. ”Varför ringde du till Lina? Ni känner ju knappt varandra.” Hela hennes figur vittnade om anfall och Magnus förbannade sig själv.
”Vi pratade om föräldramötet.” sade han utan att blinka, och hoppades att hon skulle släppa ämnet. ”Vad blir det för käk?” sade Magnus plötsligt för att avleda henne. ”Inte köttbullar igen hoppas jag:” Ella vände sig mot spisen och fortsatte med det hon gjort innan han kom medan hon muttrade något om ”man är som en slav…” och ”bara komma här…” Med hårda dunkar ställde hon fram kastrullerna med mat och ropade på sonen.

Magnus tittade begrundande på sin sambo och sin son innan han plötsligt reste sig upp och gick till ytterdörren där han utan ett ord till förklaring klädde på sig och gick ut.
Ella släppte det hon hade i handen och sprang efter. ”Vart skall du? Vi skall ju äta nu? Skärp dig nu!” Magnus vände sig om och drog in henne i famnen. ”Ella, du och jag älskar inte varandra länge, vi bara söndrar varandra. Är det inte bättre att vi skiljs åt som vänner?”
Han såg hennes svar i ögonen och vände sig om igen för att sedan kliva in i bilen och börja sitt nya liv, och kanske, kanske ville Lina vara en del av det, men det återstod att se.

20 oktober 2009

TEMA superhjälteegenskaper

Som liten läste jag Fantomen och Tarzan, och kastade väl något öga åt spindelmannen utan att ta någon större notis om den pyjamasklädde, maskerade hjälten som hoppade runt på husen för att rädda människor och slåss med skurkar.
Idag har jag en liten sexåring som älskar denna figur och allt, precis allt han har på sig skall vara med spindelmannen. Suckande är det bara att inse mig besegrad och leta bland klädbutikerna efter strumpor, kalsonger, tröjor, ja allt man nu kan behöva ha till sina små.

Playstationspelet går stadigt inne i grabbens rum och jag får ofta förevisningar om Spindelmannens förträfflighet och allt han har kapacitet till.
Tänk om man för en enda dag skulle ha alla dessa färdigheter och därmed ha möjlighet att stoppa alla skurkar som polisen frenetiskt jagar utan möjlighet att ta, och vilken frihetskänsla att svinga sig från hus till hus medan man kastar ut spindelnät som tryggt håller en i luften. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk på den rödklädde lille mannen.

Okey , Tarzan är ju stark, men några superkrafter hade han ju inte, och Fantomen, hm…han var ju egentligen mest smart. Dagens superhjältar har ett helt menageri av tillbehör som de tar hjälp av.
Dessvärre tycker jag att skurkarna ser mycket elakare och hemskare ut, och ibland flimrar tanken förbi att det kanske inte är så nyttigt för nattsömnen att se och läsa om dessa monster.

Ibland brukar jag fråga mina barn om de inte blir skrämda, men då rycker de skrattande på axlarna medan de säger. ”Det är ju bara på låtsas mamma.”
Men då och då när nattens mörker kryper inpå stugan och ljuset släcks, så kommer en liten pojke vandrandes över golvet och vill krypa ner till oss. ”Jag drömde en mardröm om monster:” säger han och tittar med sitt änglaansikte på oss.

19 oktober 2009

TEMA att växa

Fortsättn. på gårdagens puff

Lisa talade om för sina föräldrar att hon träffat grannen och de log lite överseende och tittade på varandra innan de tog hennes hand och bar in det lilla pyret de införskaffat.

Sotiz kom glatt springande för att möta sina ägare när han plötsligt såg den lilla valpen komma i full fart mot sig. Med ett fräsande tvärvände han på stället och hoppade snabbt upp på en byrå som stod i hallen. Därifrån kunde han sedan i lugn och ro kolla in nyförvärvet som vilt bjäbbande snabbt tagit upp jakten på sin nya kamrat.
Pappa Erik skrattade så att han nästan kiknade när han såg Sotiz uppsyn. ”Stackars misse, nu är det slut på friden:” Han drog sakta med handen över den svarta kattens rygg och Sotiz sköt upp ryggen medan han jamade till. Lisa släppte valpen hon hållit i famnen och pussade Sotiz på nosen ”Jag älskar dig gubben, det vet du va, men nu måste du vara snäll mot Alladin. Lova mig det!” Hon vände om igen uppmärksamheten mot sin nya vän och med små höga bjäbbanden försvann de mot köket.

”Jag hoppas att vi gjorde rätt nu?” Mamma Elin tittade frågande på sin man och drog med sin hand bort lite osynligt damm från byrån. ”Hon är så ensam, och det kanske blir lättare för henne att skaffa vänner om hon har Alladin med sig?” Erik hummade bara och medan han drog med handen genom sitt tjocka hår som var uppsatt i en svans gick han upp på övervåningen. Han trivdes inte alls i de trånga kostymerna som hans jobb tvingade honom att bära, och ville snabbt byta om till jeans och t-shirt när han kom innanför husets väggar. Jobbet som arkitekt var vansinnigt roligt, men allt minglande och alla telefonsamtal han var tvungen att göra gjorde att han ibland funderade på om det verkligen var hans drömyrke.

Patrik hade hört Aladdins skvappanden och kom ut från sitt rum med håret på ända. ”Vad är det som händer? Och vems hund är det där?” han pekade på hundvalpen som sprang omkring i full fart mellan rummen i jakt på den svarta varelsen han skymtat när han kom in. Lisa log glädjestrålande och tog upp sin nya vän i famnen ”Han är min! jag har fått honom i present! Är han inte söt?” Hon lade sin ena kind mot valpens huvud och han försökte lekfullt att nafsa på hennes näsa. ”Nej! Fy skäms! Så där får du inte göra. Det gjorde ju ont!” Lisa drog med fingret över näsan där en rispa skapats av valpens vassa tänder.

Samma dag träffade hon på grannen när hon var ute i trädgården och lekte med valpen. ”Nej men vad är det där? Vilken sötnos! Kom då lillen, kom si ,kom si…” Ella satte sig ner på huk och lockade på Alladin som nyfiket närmade sig, men plötsligt hoppade tillbaka. ”Han är nog bara lite blyg.” sade Lisa och satte sig bredvid Ella.
”Kom då pojken min, kom nu.” Men valpen såg något som skrämde honom och satte sig på säkert avstånd från faran.
Ellas ögon lågade och fascinerat såg Lisa att de liksom ändrade form och färg för att slutligen likna den lilla hundens. Han tog några tveksamma steg mot människorna och var helt uppslukad av de där ögonen som han på något sätt kände igen. De gav honom visioner om trygghet och mat. Gnällande makade han sig tätt intill henne och slickade handen hon räckte ut. Ella skrattade och klappade det lilla djuret medan hennes ögon sakta återgick till det vanliga. ”Vet du hur stor han kommer att bli?” frågade hon och puffade iväg bollen Lisa haft med sig. Lisa skakade på huvudet och sade skrattande ”Mamma säger att han är en bastard och att han nog kan växa hur mycket som helst. Ingen vet var han kommer ifrån och zoo:t som sålde Alladin hade hittat honom i en kartong utanför dörren en morgon. Pappa säger att han kommer att äta oss ur huset.”
Ella tittade på den lille och blundade några sekunder innan hon viskande sade ”Jag tror din pappa har rätt, men säg inget till honom om det ännu.”
Plötsligt hörde Lisa sin mamma ropa, och sade snabbt hejdå till tanten med de färgglada kläderna och rusade iväg in.

”Vem pratade du med?” Elin klappade sin lilla flicka på huvudet, och tittade ut mot trädgården. ”Det var Ella vår granne som jag pratade om, hon säger att Alladin kommer att…” Hon satte handen för munnen och mindes vad tanten sagt. ”Äh, det var inget.” sade Lisa och började prata om något annat. Mamman som knappt hört vad dottern sagt ryckte på axlarna och föste in sin älskade unge. ”Kom nu så äter vi. Aladdin kom så skall du få smaka på något gott.”

18 oktober 2009

TEMA att snubbla

”Oj förlåt!” Lisa tittade på damen hon sprungit in i och rodnade.
”Det är ingen fara, jag blev lite förvånad bara att någon kom utrusande från den här tomten. Bor du här?” Den
gamla damen tittade över häcken för att få en glimt av det gröna huset med vita knutar som stått tomt i årtionden.
”Ja, vi flyttade in igår. Såg du inte flyttbilen? Det var snudd på att den tog med sig björkallén på vägen härifrån.”
”Nej, jag missade den alldeles, men det var nog för att jag vilade då.”
”Jag har precis fyllt 6 år och igår tappade jag en tand. Vill du se?” Lisa gapade stort och visade den lilla gluggen som blivit framtill. ”Mamma säger att jag läspar nu när tanden lossnat, men att det kommer att försvinna när jag blir äldre. Patrik retade mig imorse när vi åt frukost.”
”Jaha du, jag heter Ella och bor granne med dig. Och jag har faktiskt inte sett att ni skall komma.”
”Sett?” Lisa tittade med frågande blick på tanten som hon snubblat in i, och förundrade sig över kläderna som strålade i alla olika färger. Den långa kjolen i röd/orange kontrasterade vackert emot den knallröda blusen som fladdrade runt hennes späda kropp, och håret som för dagen var uppsatt i enkel knut gnistrade i mörkröda toner, och några slingor hade slitit sig för att rama in det hjärtformade ansiktet som pryddes av några rynkor i pannan.
Mest fascinerad blev nog flickan av den gamla damens ögon…De liksom strålade av ett inre ljus och färgen var som att titta in i en eld. Den mörka pupillen var inte rund som hon vanliga människor utan lite avlång.
”Ja, jag kan se sådant som skall hända i framtiden. Som om jag tittar på en film. Förstår du vad jag menar?” Ella tittade sig runtomkring innan hon böjde sig ner till flickan och viskade något i hennes öra
”Ha, ha” skrattade Lisa och tyckte mer och mer om den här tanten som var lite underlig. ”Mamma brukar läsa sagor om häxor för mig, och hon säger att de inte finns på riktigt. Jag måste gå hem nu innan mina föräldrar undrar var jag är. Hejdå!” Lisa sprang snabbt hem och in genom den dubbla ytterdörren som stod vidöppen.
”Mamma! Pappa! Var är ni? Jag har träffat vår granne. Hon är jättemystisk”

Det var dödstyst i huset och den enda som svarade på ropet var deras katt Sotiz som legat och myst i köksfönstret som ännu var tomt eftersom allt inte hunnit packas upp.

Den svarta katten hade från första stund i det nya huset känt att här skulle han trivas. En aura av något odefinierbart susade omkring i luften, och vid midnatt varje natt började huset att fyllas av oknytt och andar. Visserligen snälla sådana, men katten tryckte sig tätt intill sin husmor och låg sedan stilla där tills det stillnat av vid gryningen igen.

När hon hörde sin älskade matte svarade hon med ett långt ” Mjaou” och rusade henne till mötes.
”Hejsan Sotiz var är allihop? Patrik sitter väl uppe med datorn som vanligt.” Hon log när hon tänkte på sin nördiga bror som tillbringade nästan all vaken tid framför datorn, antingen spelandes eller chattandes.
Trots föräldrarnas ihärdiga försök att bryta vanan så trillade han alltid tillbaka dit. Genom spelen kunde han bli den han ville vara och flera av hans spelkompisar som han förvisso aldrig träffat i verkligheten tyckte att han var en ball och häftig kille.

Lisa letade runt en stund till i huset innan hon förstod att de lämnat henne och Patrik för att åka något ärende. Hon kikade in på hans rum för att kolla vad han gjorde och lämnade rummet när hon såg att han spelade det där äckliga spelet som handlade om onda varelser och krig.

Samtidigt utspelade sig en scen nere i köket som det kanske var tur att inte Lisa såg. De bastanta gamla köksskåpen öppnades ett efter ett för att sedan stängas, och vattenkranen sattes igång för att strax därefter stängas av.

Plötsligt hör Lisa deras bil komma uppför allén och springer ut på gården för att möta dem. ”Mamma, mamma, vet du vad jag har gjort?” Hon tystnar tvärt när hon ser vad de har med sig.
I en korg mellan föräldrarna sitter det allra sötaste hund hon har sett, ett litet lurvigt troll med pigga pepparkaksbruna ögon och en rosa tunga som hänger ut. ”Är, är …” Stammande av förvåning försöker hon prata, men får istället tårar av glädje i ögonen och kastar sig om halsen på sin mamma och pappa. Mamma Elin pussar sin dotter i pannan och räcker fram korgen till henne. ”Varsågod älskling! Lovade jag inte dig en valp om vi fick ett hus? Nu har du ju faktiskt fyllt 6 år och borde klara av en sådan här, annars…(Hon tittade på sin man) får vi väl hjälpa till.” Hon satte ner korgen på backen och valpen skuttade ur och in i Lisas utsträckta armar. ”Han verkar gilla dig!” Mamman rättade till den snäva kjolen som stramade över rumpan och sträckte fram handen mot den lilla sötnosen. ”Vad skall han heta tycker du?” Lisa funderade bara några sekunder innan hon tvärsäkert sade ”Alladin skall han heta.”

Och här börjar historien om lilla Lisa som träffar på en sierska som kan förutsäga saker, och en lång vänskap som innehåller massor av äventyr börjar.
Lisa blir tyvärr till slut helt beroende av Ella och som vuxen blir hon guidad genom kärlek och jobb.
Att ta egna beslut finns inte längre i Lisas värld och när den gamla damen plötsligt en dag försvinner står hon famlande i livet, men är Ella verkligen försvunnen? Eller?

Och ja, huset är fyllt av andra och spöken som trilskas med familjen på olika sätt.

17 oktober 2009

TEMA respekt

Du vänder ditt vackra ansikte mot mig och väser med hopknipna läppar orden som smärtar.
"Jävla mamma, jag hatar dig!"
Så mycket känsla i ord som du inte ens vet vad de innebär.
Mitt hjärta värker av kärlek till dig mitt barn, och jag vill sudda ut ditt hatfyllda uttryck för att ersätta det med ditt kärleksfulla, så oskyldigt barnsliga.
Med trevande steg närmar du dig de stora pojkarna och som ett eko säger du det de lärt dig.
Leksakerna flyger och hela din kropp skakar av gråt.
"Jävla mamma! Jag hatar dig!" säger du med hackande röst.
Orsaken till bråket är nästan glömd och nu handlar det istället o bristen på respekt.
Jag går ner på knä och håller dina smala axlar för att få dig att titta mig i ögonen.
”Älskade vän, man säger inte så. Du vet ju inte ens vad det betyder. Hat är stort och svart, något man kan döda för. Vill du döda mig?” Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag sväljer om och om igen.
Han tittar mig djupt i ögonen och sträcker ut sina armar. ”Förlåt mamma, jag älskar dig! Förlåt! Jag menade det inte, det bara slant ur.”
Ilskan har släppt sitt grepp och ersatts av djup ånger och skam.
Vi står där mor och barn gråtandes och med värme i våra hjärtan.
Är det så här världen skall bli? De första orden som kommer till barnen när de inträder på skolgårdens heliga mark är svärord och föräldrar och lärare får noll respekt.
Vad kan vi göra som människor? Är det så enkelt att problemet skapas av brist på tid?
Tid att lyssna, tid att hjälpa och stötta. Att bara finnas där när vi behövs.
När jag var liten respekterade vi äldre och att slå en lärare fanns inte ens i vår tanke. Vår mamma var helig och trots att vi bråkade fanns aldrig orden jag hatar dig i vår tanke.
Vad är det som gått fel?

16 oktober 2009

TEMA att slå

Temperaturen i bilen hade för länge sedan överstigit det behagliga och tvillingarna Matton ville att resan skulle vara slut. ”Snälla Adam, bara en liten stund till sedan är vi framme.” Mamma Elise vände sig bakåt och såg bedjande ut medan hon inuti skummade av vrede. Den här trippen hade varit ett levande helvete från timme ett.
Barnen hade spytt och gråtit under hela den 20 mil långa resan och själv hade hon inte heller mått så himla bra.

Barnens styvfar satt rak i ryggen och tittade rakt fram utan att säga ett ord. Hans grova händer trummade oavbrutet mot ratten och de långa benen som i nittiogradig vinkel pressats in under ratten rörde sig i otåliga rörelser. Då och då drog han med ett snörvlande handen över den snoriga näsan.

Evian som han hette var vanligtvis en vänlig man i sina bästa år, men livet med tvillingarna och den nya frun hade tacklat ur honom och fått honom trött och vresig. Den här resan var hans sista knep för att försöka rädda den sista spillran av kärlek.

”Låt bli mig!” Leo ropade till och från förarsätet hörde Evian en klatsch och förstod att ungarna slogs igen. ”Lugna ner er nu!” ropade han bakåt och försökte se i backspegeln vad som hände, men såg bara ett rött huvud som hoppade. ”Förbannelse!” sade han högt och tvärstannade bilen. De som kom efter var nära att köra in i honom, och tutade med sina signalhorn om och om igen för att sedan med sitt finger visa vad de tyckte.
”Jävla idioter!” skrek han och visade fingret han med.
Elise tittade på mannen bredvid sig och insåg att hon nog inte kände honom. Visst kunde tvillingarna vara jobbiga, och resan hade varit för jäklig på ren svenska, men det här…Hon rörde lätt vid hans axel och harklade sig ”Evian, Så farligt är det väl inte? Skall jag köra istället?” Hon tog suckande av sig bilbältet och öppnade dörren för att kliva ur. Då vaknade han plötsligt till ”Nej för faan, sätt dig igen. Jag kör. Kärringar hör inte hemma bakom ratten.” Hon fnös till utan att svara och knäppte fast sig med ett hårt klick.

Han vände sig bakåt mot barnen som satt knäpptysta och väntade på vad som skulle ske…De hade snabbt lärt sig att när Evian exploderade var det bäst att vara långt ifrån. ”NU håller ni er lugna. Förstått!” han pekade med hela handen mot dem och ansiktet var hårt hopknipet. ”Vi är snart framme och då skall ni få bada. Det blir väl skoj?” Utan att vänta på svar vände han sig snabbt runt för att starta bilen och med en rivstart dra iväg.

Under tiden som bilen for fram på ringlande vägar och Elise slogs emot illamåendet som bubblade i hennes mage funderade hon på varför Evian envisats med att fara till sina föräldrars sommarstuga bara hux flux sådär.
Han hade kommit på morgonen och bett dem packa för en veckotripp, men ville först inte säga vart. ” Det får bli en överraskning!” hade han sagt och lett mot henne.
Efter 20 mil struntade Elise i att det var en överraskning och ville ha besked, och han berättade.

”Du måste stanna! NU!” Hon kastade sig ut genom dörren när han snabbt körde in mot vägkanten och med handen för munnen rusade hon ner i diket och spydde. ”Faan, Faan, faan!” Hon torkade sig om munnen med en servett, men äcklades av smaken som stannat kvar i munnen. ”Har du något tuggummi?” frågade hon honom när hon knäppt fast sig igen. Evian skakade sakta på sitt huvud och tittade bekymrat med sina gröna ögon på henne. ”Kan du åka vidare nu? Ja , utan att spy alltså?” Hon skakade på huvudet väl medveten om att illamåendet skulle fortsätta resten av resan. ”Hur mår ni då? Vill ni fortsätta?” De två barnen skakade på huvudet samtidigt som de sade ”NEJ!”

”Jaha, då får vi väl stanna här. Jag skall bara köra in på vägen därborta. Eftersom tältet är med så kan vi väl använda det? Ellerhur?” Evian vände sig till Elise och knäppte loss hennes bälte, sedan gick han över till hennes sida och öppnade dörren. ”Kom igen gumman, ut med dig. Vi skall bygga tält.” Skrattande lämnade han Elise som med gapande mun såg honom öppna bakluckan och släpa ut deras tält. Tvillingarna hade under stort stojande hoppat ur bilen och stod redan vid hans sida redo att hjälpa till. Med stigande förvåning såg hon dem bygga upp schabraket och sedan tända en eld som de släpat ihop kvistar till.
Illamåendet släppte sitt grepp och lite vingligt steg hon ur bilen för att fråga om hon kunde hjälpa till med något.

Evian hade nu släppt all ilska och for skrattande omkring på backen busande med barnen. När hon närmade sig tittade han upp och sträckte ut sin hand. ” Vill du vara med? Vi tänkte gå och bada sedan.” Barnen mörkblå ögon glittrade av bus och svettiga reste de sig upp för att ge henne en kram. ”Jag älskar dig mamma, det vet du va?” Adam slingrade sina brunbrända och smutsiga armar runt hennes hals och lade sitt huvud mot hennes axel. Tvillingbrodern kom springande och gjorde likadant, och hon kände en stor, stor varm lycka i sitt hjärta.” Mina små älsklingar” viskade hon med tårarna bakom ögonlocken.

Evian kom bakifrån och slog henne lätt på rumpan. ”Nå vad tycker du? Var det inte en bra ide? Vi struntar i resten av resan och stannar här istället. Det är inte meningen att ni skall lida. Jag älskar ju er! Nä ungar nu går vi och badar innan det blir för mörkt.” Barnen sprang iväg med Evian och Elise satte sig för att skriva i sin dagbok.

Lördagen den 16 oktober
Idag åkte vi på tur med Evian, och tro det eller ej. Han var snäll mot barnen. Mitt tidigare beslut är ändrat så jag måste komma ihåg att avboka flyttbilen som skulle komma på måndag och ringa Maja som vi skulle flyttat in hos. Evian har visat sig vara en bättre man än jag trott.

14 oktober 2009

TEMA Slå av på takten

Som singel levde jag ett mycket hektiskt liv med styrketräning 6 ggr i veckan, disco var och varannan dag och ett jobb som ansvarig för en butik, eller butikschef som det står i mina papper.
När jag en natt trettiosex år gammal mötte min tillkommande snurrade mitt liv på i en rasande snabb spiral och han blev en del av den.

Som 38-åring hade jag gått igenom tre missfall och totalt gett upp barn som vägrade komma trots att vi båda var friska. Jag sade upp mig från mitt stressiga jobb för att pröva att gå som plattsättarlärling, men…det var tungt så tungt och orsakade att min hand och arm helt domnade bort.
Efter operation blev jag ännu sämre och fick avsluta min karriär inom det yrket.

Jag hade tröttnat på krogen, och styrketräningen lades på hyllan eftersom jag inte kunde träna.

En månadslång tur till Thailands underbara människor gjorde att jag kom i harmoni och DÅ blev jag gravid med vår älskade son. Vi brukar skoja om att vi skall tatuera in MADE IN THAILAND på hans rygg, för han är tillverkad första dagen vi var där.

När han efter mycket strul och tårar ramlade ner alldeles för tidigt i vårt liv blev mitt liv totalt inriktat på denna lilla vansinnigt efterlängtade krabat, och 1,5 år senare hade han fått en lillasyster som blev hans lekkamrat och slagpåse.

Nu hade mitt liv lugnat ner sig totalt, och gick ut på att finnas till hands för det som är meningen med livet.
Vi flyttade runt lite innan vi slutligen hittade vårt paradis ute i Grödinge.
När vår förstfödde fyllt fem år och vi lagt barnalstrandet på hyllan får vi chockbeskedet att i min mage ligger barn nummer tre. Lycklig hoppar jag omkring och skrattar när jag per telefon får beskedet.
En signal till försäkringskassan bekräftar att jag har rätt till full föräldrapenning och sedan börjar resan igen.

I november 2007 forsar vårt sistfödda mirakel ut alldeles för tidigt och om igen hamnar vi på prematuren.
Jag håller på att hamna i himlen (eller var man nu hamnar) och fick omigen gå igenom upplevelsen att överleva.
När jag några dagar senare sitter med lillen i famnen känns det som ett dejavu.

I dagens läge är jag en av dem som slagit av på takten och lever för dagen. Barnen går 15 timmar i veckan på skola resp dagis, minstingen skall börja nu.
Jag skriver massor och hoppas så småningom kunna försörja mig på det, men söker just nu ett ”vanligt” jobb.
Tanken är ett halvtidsjobb för att barnen skall ”slippa” vara jämt på dagis.

Mina älskade ungar är små nu, och jag vill vara den som ser deras framsteg, inte bara höra om dem.

13 oktober 2009

TEMA slå ifrån sig

”Nej, nej det kommer inte på fråga.” Eva ruskade både på huvudet och slog ifrån sig med händerna när hennes kompis kom med förslaget. Kompisen som hette Laban hade länge hört sin väns sköna stämma som dag ut och dag in förgyllde hans dagar med sånger som aldrig var skrivna.
”Du måste söka, det är ju sådana som dig som de letar. ” Han gick fram till hennes skrivbord och letade fram skivan som gjordes när hon fyllde år. ”Sätt på den här och blunda.” Motvilligt öppnade hon cd.n och satte in den blanka skivan i den, tryckte på play och satte sig ner. När hennes egen stämma strömmade ur spelaren kunde hon inte låta bli att vara stolt över inspelningen.
Hon hade fått tid i en studio i födelsedagspresent, och hade förvaltat den väl. Resultatet var skivan som nu spelades. Det var svängig jazz och den lite hesa rösten som var hennes kännetecken gjorde att man kunde ta henne för negress. Eva tittade på Laban och kände att garden hon hållit uppe hade sjunkit lite. Kunde det vara så att hon hade talang? Hon sjöng med i sången som spelades och fick t.o.m med sin vän i musiken.

När musiken tystnat låg den kvar i luften som en osynlig dimma och hon fortsatte nynna på den.
”Nå!” sade Laban uppfodrande och räckte fram bläckpennan som han hållit i. ”Skriv nu på, och börja öva.”
Med sirliga bokstäver skrev hon under och slickade sedan igen brevet som hade texten MELODIFESTIVALEN 2010 skrivet med stora tjocka bokstäver utanpå.
Nu var det bara att vänta och få domen.

12 oktober 2009

TEMA att slå till

Kön utanför butiken nådde ända till nästa gata, och polisen hade full sjå att stoppa människorna när de försökte smita förbi varandra. Ett kacklande utan dess like utbröt när vakten med skramlande nycklar öppnade dörrarna och med chockad min såg dem.
”Men kom igen! Dra upp dörrarna någon gång!” sade Madeleine irriterat och försökte febrilt att undvika att trampa sina kökompisar på fötterna med sina skarpa klackar.
”Välkommen!” Sade mannen och bugade sig.

Ute i kön pågick olika dispyter eftersom sockerhalten började dala hos kvinnorna efter den långa väntan som varit. Nu ville de snabbt in för att handla det de på förhand kollat in.

”Flytta på dig!” Fräste Madeleine och sköt honom åt sidan för att sedan skynda sig in mot centrum av butiken där de eftertraktade jackorna låg på ett bord.
Hon anländer till bordet samtidigt som Lena, men båda möts av ett tomt bord, för i provrummet står Emma som i smyg tillbringat natten i provrummet, bara för att få köpa det absolut vackraste plagg hon sett.
Hon smeker den mjuka ytan och lägger den mot sin kind. ”Min, bara min!” säger hon högt och kikar ut mellan gardinerna.

Vid bordet står Lena och Madeleine inbegripna i en vild diskussion.
”Jag var ju här först, så vem kan ha tagit den?” säger Madeleine besviket. Hon spanade runt i lokalen som snabbt fyllts till bristningsgränsen av fyndtokiga kvinnor. Lena kände att besvikelsen satt som en stor klump i magen och ville egentligen bara snabbt hem, men såg fortfarande sin chans att få den eftertraktade jackan och började även hon titta sig runt. Madeleine kände sig iakttagen och när hon tittade mot provrummet såg hon att en gardin snabbt dragits igen. Den rörde sig fortfarande och hon förstod att personen stod kvar.
Nyfiken och arg banade hon sig väg genom människorna som febrilt grävde bland lådor och galgar för att fynda.
Med ett ryck drog Madeleine isär de beigevita gardinerna och fann Emma ståendes med jackan i sin famn.
”Hur kunde du komma in snabbare än mig? Jag var ju först.” Hon känner ilskan och besvikelsen som genomströmmar henne och funderar en kort stund på att helt enkelt slå ner personen som förstört hennes lycka, men tänker att det inte är okey att göra så.
”Jag sov här!” sade Emma och log lite skuldmedvetet men samtidigt överlägset mot den okända kvinnan som plötsligt dykt upp.” Hon försökte komma ut från rummet, men blev stoppad av den andra som satte en bestämd hand mot hennes bröst för att stoppa henne. ”Nu är jag hungrig och trött och vill hem, så släpp förbi mig är du snäll.” Om igen blev hon stoppad av den andra och kände sig trängd. ”Hör du dåligt? Låt mig gå nu!”

Madeleine visste att hon gjorde fel, men hon hade längtat så länge efter den där jackan, och morgonen hade varit full av strul och tjafs eftersom hon fått lämna in barnen tidigare för att hinna till affären. Innan Emma hunnit förstå vad som var på gång slog Madeleine till henne med knytnäven och Emma ramlade ihop med ett stönande.

Med ett stort leende på sina läppar tog Madeleine upp den limegröna jackan som hade en fyrsiffrig prislapp på sig och svepte in den i sin famn för att sedan snabbt ta sig till kassan som ännu var någotsånär tom.

”Vilket fynd du gjort! Grattis!” sade kassabiträdet och log stort. ”Jag vet att vi bara hade det här exet eftersom jag själv varit där och spanat. Grattis igen!” Madeleine betalar och lämnar snabbt butiken för att fara hem.

11 oktober 2009

TEMA Skriv om ett yrke du aldrig utövat som om du kunde det.

Jag börjar med att gå ut på internet för att kolla exakt var de bor, sedan när jag printat in det på min gps tar jag bilen till den lilla staden jag bor bredvid och köper ett rep, en tejp och en svart plastsäck.
Naturligtvis betalar jag kontant, annars är det ju lätt att efteråt nysta upp trådarna.
Jag tar upp fotot från det bruna kuvertet och kollar det noga innan rekvisitan sätts på. Det är alltid jobbigast med den varma masken jag måste använda, men det är ju bra betalt…så…det får gå. Mina svarta tajts klämmer över rumpan och är lite svara att få på, och tröjan som matchar får min kroppsform att framträda och kliar lite.
Repet måste kollas innan jag lägger in det i bilen och det är alltid lite klurigt att få bort nummerplåtarna och byta till de jag fått mig tillsänd.
Dagens är en man i 40-årsåldern som tydligen varit otrogen och hon vill ha honom undanröjd för att ärva honom.
Alla dessa rika kvinnor tycker att de har rätten att ända någons liv utan att ha en gnutta samvete bara för att skrapa ihop ännu mera pengar eller få hämnd.

När jag ser honom köra in på tomten för att parkera sin bil slår tanken mig att jag skulle göra det där., mitt på infarten till hans hus som en evig påminnelse om att hålla sin heliga i styr. Otrohet är något jag verkligen hatar.
Som tur är träder mitt smarta jag in och säger ifrån, och sakta smyger jag in genom fönstret hon lovat skulle vara öppet och tar honom när han står alldeles oförstående vad som pågår. Med en lätt knuff tar jag omkull honom och han faller av sin egen vikt precis som jag lärde mig på kursen.
Linan jag stryper honom med är tunn och går nästan genom skinnet, men med perfekt precision drar jag precis så mycket som behövs, och han andas snart sitt sista andetag. Några varv med tejp pryder hans mun och med repet binder jag både hans händer och fötter.
Efteråt kollar jag noga att jag inte gett några fingeravtryck, och stökar till i huset som om det varit inbrott.

Bilen som jag parkerat utanför startar snällt eftersom jag sköter den ordentligt och det korta samtalet jag några sekunder senare ringer från en telefonkiosk ger mig pengar på banken dagen därpå. När alla kläder tagits av och ersatts av andra startar jag den och åker hem till min familj.

Dödslängtan

Efter frukosten som bestod av filmjölk med bettat bröd klädde hon på sig och skulle just passera hallspegeln när något fick henne att stanna till. Den gråsprängda kvinnan med djupa veck mellan de grågröna ögonen, var det hon? Kvinnan lutade sig närmare spegeln för att bättre se stråken i sitt ansikte.

Långa veck banade sig väg från ögonvrån till den näpna hakan. Hon kammade en lång bena genom håret som en gång glänst i rödsvarta toner, men nu tappat sin färg och lyster, och sedan flyttades håret uppe på huvudet till höger och vänster och hon fann att det gråsprängda snart skulle ta över. Den sista färgningens knappt synliga rand drogs ut för att skådas och hymlas.

Den ljusröda munnen som fortfarande hade sin spänst försökte sig på ett litet leende, men det dog snabbt bort. Var det vad hon blivit? En oansenlig , grå spillra ensam i livet utan stöd.

Mitt i livet, och fast i en kropp som inte ville finnas mer. Energin hon alltid haft hade förvandlats och mosats till intet av människors ord och naturens krafter.
Med smärtande länder började hon haltande ta sig utför trappan med tankar om död och vilja till hopp.

Stegen gjorde att benen var tvungna att röras och med hopknipna läppar fick hon sin lekamen att göra efter hennes vilja trots att den inte ens velat gå upp på morgonen. När nacken rördes gick kårar mot rumpan och axlarna fick även de sin dust.
Ålder och klagan, hör de ihop tänkte hon och fick huvudvärk av stenar på gatan som störde hennes framsläpande fötter. Skulle livet aldrig bli bättre än så här? På en sekund hade olyckan blivit gjord och efteråt hade koman släckt hennes liv för några korta dagar för att sedan med förnyade krafter ge styrka och mod

Sömnen hon längtat efter så länge, när skulle den komma? När var hennes lycka gjord?

10 oktober 2009

TEMA något spanskt



När det stora kraftiga djuret om igen sänkte ner hornen för att ge sig på sin fiende blundade Sanna hårt och tog sin pappas hand i ett hårt grepp. ”Jag vill inte se mer!” kved hon och nästan grät. ”Hur kan ni tycka om sådant här? Det är ju djurplågeri.” Hennes mörkögda pappa log och hyssjade ner henne, och hennes mamma som hade blå ögon och ljust lockigt hår tog hennes hand i sin.

Ute på arenan svepte matadoren med sitt röda skynke i graciösa rörelser och mot sin vilja blev Sanna fascinerad över djurets muskelspel och parets dans.
Matadoren blickade ut mot folkhavet och letade efter tecken på att det var dags. En kvinna klädd i rött vinkade exalterad när hon såg hans blick och skickade en slängkyss. Han log och riktade åter uppmärksamheten mot tjuren som frustande sparkade med klövarna i dammet och laddade för att anfalla det förhatliga som rörde sig framför honom. Picadoren hade i säkerhet från hästryggen hetsat honom med sin lans för att sedan sätta den i tjurens kraftiga nackmuskel för att få honom att sänka huvudet och banderillos hade sprungit framför tjuren och ruskat det röda skynket för att reta upp honom. Käppar som var som skarpa spjut hade tryckts igenom den tunna huden och blodet flöt över ryggen som en sadel.
I andra akten var det banderolleros tur att gå ut på arenan. Med två kraftiga tryck satte han två smala käppar bakom nackmuskeln på djuret och lämnade sedan platsen nöjd med sin insats.

Sanna satt fortfarande med händerna för ansiktet och väntade spänt på djurets rörelse. Hon kunde inte annat än beundra den lille mannen som i sina tights och alldeles för korta jacka vågade stå framför den skrämmande åsynen av en rasande tjur utan att ens darra på benen. Någonstans hade hon läst att det hänt att matadorer blivit spetsade på hornen och dött en plågsam död.

Hennes farfar som var en stolt spanjor hade berättat för henne att tjurfäktning var en tradition i Spanien från 1200-talet, då det var riddare som kämpade mot tjurar med en lans från en hästrygg.
Den moderna tjurfäktningen hade börjat i slutet av 1700-talet och startats av en man som hette Pedro Romero. Från början var det en underhållning som endast visades för rika, men blev sedermera även de fattigas nöje.

Tjuren sänkte långsamt huvudet tills han hade mannen i blickfånget, och kände om igen irritationen växa till en svart vrede som gjorde att han kände sig oövervinnerlig. Han hörde folkets jubel när han som en levande orkan rusade i full fart mot den färggranna figuren. ”JA!” skrek allihop och reste sig upp nyfikna på om tjuren skulle bli dräpt eller kanske döda sin motståndare.

På några få minuter var allt över, och värjan hade med beslutsam kraft körts in mellan tjurens skuldror för att stoppa den väldige kämpens galopperande hjärta.
Efteråt bugade matadoren och log stort med en mun som liknade en grodas.
Kvinnan i rött kastade in den röda rosen hon haft i sitt långa mörka hår och ropade ”Bravo!” med hög röst.
Sanna kände sig mycket illa berörd och ville snabbt från stället.

När tjuren tagits bort från arenan och medhjälpare noga tagit bort allt blod var stillheten total, men om man lyssnade riktigt, riktigt noga kunde man höra brölandet från hundratals döende tjurar. Sårade och oförstående över människans grymma lek.

9 oktober 2009

Tema skriv om ett konstverk



”Mamma, mamma kom får du se vad jag gjort!” Lilla Zabine 4 år ropar på sin mamma som skyndar sig dit. ”Den var fin, men du…ni skulle ju måla på papperet inte bordet.” Med skuldmedveten min tittar lilltjejen ner i bordet medan hon drar med fingret i den kletiga massan som hamnat fel. ”Ja mamma.” Hon drar ut smeten ännu lite mer och tittar på sin storebror på andra sidan bordet och ler.
Mamman lyfter upp teckningen som nästan flyter bort av allt vatten som tillförts och lägger den på diskbänken för att torka. ”Den är jättefin hjärtat, men snälla du” Hon gör en kort paus ”Inget mer målande på bordet.” Mamman rufsar om i den lillas lockar och smeker henne på kinden. ”Vår lilla konstnär, undrar vad det skall bli av dig min sköna?”
Hon går till diskbänken för att studera den färggranna målningen som dottern gjort och förvånas ännu en gång över hennes färgkompositioner.

Plötsligt kommer lilleman 2 år ångande över golvet i full fart. ”Ja me!” skriker han och viftar med sina händer för att han vill komma upp i sin stol. ”Ja me!” Han lyfts upp och ett vitt papper och en färgpalett sätts framför honom på bordet, och snart är ännu en konstnär igång.
Små högar av fingerfärg sprids glatt ut över papperet och med en liten pensel gör han sista touchen. Resultatet är bedårande och kunde lika väl varit en tavla som man köper ute på stan. Han ber på sitt egna språk att mamman skall skriva hans namn på kanten av det, sedan kommer det så typiska uttrycket som han alltid säger om allting som är klart. ”Så” sedan lyfter den lille upp konstverket och räcker det till sin förstummade mamma.

Efter att det torkat sätts målningen upp för allmän beskådan på köksväggen bland syskonens, och med stolta steg går han efter att noga tvättat händerna in i barnrummet och leker med sina bilar.
Mamman visar pappan vad sonen åstadkommit under dagen och tillsammans beundrar de bilden av ett sammelsurium av klara vackra färger med lite större fläckar här och var.

8 oktober 2009

TEMA Att göra en lista åt en kändis




”Anitha! Skynda dig in! Du har fått brev!” Min lillasyster Monica stod på trappan och ropade när jag kom tillbaka från ladugården där jag hjälpt min mamma med morgonstöket. Jag luktade på tröjan jag hade på mig och kände den fräna doften av ko och häst. ”Vänta lite, jag måste byta om annars blir morsan skogstokig:”
Jag gick ner till gammelladugården och blev som vanligt mött i dörren av vårt sura husspöke som tydligen var farmors elaka pappa.
Idag gav han i alla fall fasiken i att dänga igen dörren som han brukade, och stod istället i hörnet och sände ut sin motvilja. En lång rad rysningar etablerade sig längs min ryggrad och jag längtade tills jag skulle slippa honom.

I smyg hade jag skickat ett långt brev till landet over there och väntade nu otåligt på svar. Egentligen fanns det ju ingen anledning för dem att svara, men jag ville i alla fall försöka. Han var min mammas stora idol och hade med tiden blivit min med. Rösten som fick mitt inre att vibrera tillhörde en stor artist som nu började bli gammal, men som fortfarande var lika stor om inte större än han varit som ung. Jag hörde att en skiva med honom stod och gick inne på kontoret och gissade att min mor var strax intill.

Lillsyrran stod fortfarande i dörren och väntade på mig. I handen höll hon ett brev som var täckt av en massa frimärken. ”Du har fått brev! Skynda dig att öppna! Gud vad jag är nyfiken.” Hon stod barfota på träverandan som min pappa hjälpligt snickrat ihop nu i sommar. Hennes guldlockiga hår stod åt alla håll och jag såg att hon fortfarande hade morgongucka i ögonen och det rosa nattlinnet hade en stor brun fläck mitt på magen av oboyen hon envisades med att hälla i sig varje morgon. Jag rufsade om i hennes hår och tog emot det stora bruna kuvertet som någon med bred svart tuschpenna hade skrivit mitt namn på. Jag skrattade när jag såg att de skrivit Ostlund istället för Östlund, men visste ju att Ö inte existerade i deras alfabet.

Inne i vårt stora furukök satte jag mig vid vårt urgamla bord som härstammade från husets början för en sisådär 400 år sedan. Lillasyster kom rusande med en kniv och satte sig sedan jämte mig med lysande ögon. ”Öppna det nu då!” Jag tittade på henne och slet upp kuvertet, livrädd att innehållet skulle kullkasta mina planer.
För jag hade sedan koltåldern planerat att när jag blev stor, då skulle jag antingen bli journalist och resa över hela världen eller bli sångerska.
Jag följde noga alla nyhetsreportage på teven och noterade ibland saker som jag ansåg vara speciellt viktiga.
Mina vänner började tröttna på mitt ständiga tjatande om att jag minsann skulle göra reportage hos kändisar, men lät mig hållas eftersom jag samtidigt var något av en klassens clown, och ständigt roade folk.
På fritiden sjöng jag ofta på små scener där folk samlats på grund av någon marknad eller så.

När jag skurit upp brevet vågade jag inte titta vad som stod och ropade på min mamma som hittills stått borta vid diskbänken. ”Snälla, kan inte du läsa? Jag är alldeles för nervös. Tänk om de inte vill ha mig dit? Jag vill ju så gärna.” Med en 17-årings positiva tänkande inbillade jag mig att allting var möjligt, och att min dröm skulle uppfyllas utan problem. Korrespondenskursen jag tagit hade gett mig mera kött på benen och i tanken var jag redan journalist. Min mamma skakade på huvudet och gav tillbaks brevet med orden. ”Var är min positiva tös nu? Klart du kommer dit älskade vän, inget är omöjligt.”

Jag tog ett djupt andetag och drog ut det vita hopvikta papperet, vecklade upp det och läste på knagglig engelska:
”Thank´s for your reuqest you are very welcome next month. We can talk about the date by phone.
Assistent Foley Mc geer phonenumber 00034 987987656
P.s My boss is looking forward to meet you.
Best regard

Helt oförmögen att ta in vad som stod läste jag brevet flera gånger, men varje gång kom jag fram till samma sak, jag skulle få åka till Amerika och bo hos min stora idol. ”JIPPI! Morsan jag skall åka till USA! Han sade okey!”
Min kära mor kramade mig hårt, hårt och grät en skvätt innan hon började prata. ”Du måste lova att knäppa massor av kort. Du anar inte vad jag är stolt över dig.”

Dagen efter ringde jag och bokade tid och biljett för min stora resa. Blocket för mina anteckningar och min lilla laptop lade jag i handbagaget ifall att jag skulle träffa någon kändis på min flygresa. Min mamma och pappa grät båda två när de sade adjö vid terminalen, och jag hann knappt hoppa in i planet innan jag träffade mitt första intervjuoffer. Kvinnan var en stor celebritet och visade sig vara en underbar människa som villigt hjälpte mig med att hitta på terminalen när vi ankom till det stora landet jag hört så mycket om.

När jag installerat mig och klätt om kom en vitklädd man in i mitt rum och bad mig att följa med.
Rummet vi gick in i var enormt och mörkröda, nästan svarta gardiner hade dragits för fönstren så det var mörkt därinne. På golvet låg vita heltäckningsmattor, och så fort mina ögon vant sig vid mörkret såg jag att någon satt i en stor svart skinnfåtölj som stod framför den öppna spisen som inte var tänd.
Innan någon sagt något förstod jag vem jag hade framför mig. Han var kraftigare än jag föreställt mig, och ansiktet var plufsigt, men hans ögon var detsamma. Jag kände igen dem när han tog av sig glasögonen han bar.
”Hey Anitha! Nice to have you here. Did the trip go well? Come and sit here beside me so i can see you.”
Rummet fylldes av hans härligt varma röst som jag så många gånger lyssnat till. De vita tänderna gnistrade till i mörkret och jag log tillbaka innan jag på darrig engelska började berätta om resan, och kvinnan jag träffat.
Vi satt där sida vid sida, två människor från olika delar av världen, men med samma stora kärlek. Sången och musiken. Efter några timmar ville han att jag skulle gå för han behövde vila.

När Elvis sagt hejdå med en kram och en smekning på kinden pratade han snabbt med sin assistent som sade något på bred amerikanska. Han stängde noga dörrarna och ledde mig till köket som var fullt av folk som jobbade med att tillaga mat. Jag fick skriva en lista med en massa konstiga namn och han hojtade till sig en ung kille som bar en käck mössa typ sjökapten och kostym. ”This is George, he is your driver.” sedan gick han iväg.

George ledde mig genom rummen till trädgården som omgärdades med ett högt staket och öppnade där dörren till en stor svart bil som hade svarttonade rutor.
Med nästan tyst motor gled vi ut genom grindarna som bevakades av tre vakter, även de klädda i kostym och fortsatte in till den pulserande staden.
Det var som att köra in i ett gigantiskt tivoli. På gatorna stod folk som sjöng eller jonglerade. Människorna var klädda i kläder som jag hittills bara sett i modemagasin. Sättet kvinnorna gick på var annorlunda än därhemma, och männen hade olika hudfärger. En mörkhyad man satt vid en vägg med en hund och tiggde pengar.

Plötsligt tvärbromsade George och pekade på en byggnad som var gigantisk. Texten som stod på huset visade att det var dit vi skulle. Med tveksamma steg gick jag ur den trygga bilen och drog noga ner klänningen jag valt för dagen. Luften var fylld av avgaser och jag hostade till, men efter ett tag hade jag vant mig något sånär.
Trappan upp till huset var vackert dekorerad med två lejon som låg vakande på varsin sida, och dörrarna dit in var gigantiska.
Jag sträckte på mig och gick in för att mötas av lugn musik som strömmade ur några högtalare som var placerade högt uppe i luften ovanför mig. Det var inte svårt att hitta rätt, och när det var min tur och jag berättade vem som var min uppdragsgivare log kvinnan i luckan stort och berättade att hon älskade hans musik.
Eftersom hon var så trevlig föll samtalet snart in på vem jag var, och varifrån jag kom. Flera ur personalen kom fram och ville höra om den stores hus, och när jag äntligen kom tillbaka till George hade han svårt att dölja sitt missnöje.

Tillbaka i huset dukade jag upp mina inköp och förstod snart att innehållet i påsen mest var olika sorts droger som Elvis tydligen behövde. En sorgsen tår letade sig ner för min ena kind, och vetskapen om min stora idols drogberoende gav mig rysningar. Tänk om hans fans skulle veta det här? Skulle de då se upp till honom lika mycket? Den stora frågan var varför han låtit mig som skulle intervjua honom åka och köpa dem? Var det ett test?

Precis när jag tänkt tanken kom han in genom dörren och fyllde rummet med sin person. Han ville att jag skulle följa med honom till studion eftersom jag skrivit att jag älskade att sjunga. På darrande ben gick jag in i det absolut heligaste och hittade en massa medhjälpare som stod väntandes på oss. ”Okey baby, sing.”
Med ett brett snett leende inte helt olikt min fars räckte han över mikrofonen till mig, och tillsammans sjöng vi hans sånger som jag och miljontals andra älskade. Efter några timmar var vi båda svettiga och hesa och han smekte min kind medan han sade ”Baby, you are very, very good, I will help you in your carrier.”

När jag lite senare glädjestrålande ringde min familj och talade om vad som hänt började min mamma att grina och syrran bara skrek av glädje.

Idag är jag en stor sångerska som ibland har en förmåga att alltför ingående förhöra mina vänner och pojkvänner.
Elvis och hans härligt spralliga dotter Liza-Marie är några av mina bästa vänner och vi brukar jamma varje fredag i hans hus. Priscilla har jag ännu bara pratat i telefon med, men vi skall ses snart.

6 oktober 2009

TEMA Ett ödestigert möte

Det här är ett utdrag ur min bok Livet, ingen enkel historia.
Petra är nyinflyttad och söker nya vänner i gula tidningen. Lill svarar och de skall ses för absolut första gången.


Fredagen kom och efter ännu en dag i kassan var det dags för hemgång. Ikväll skulle Petra och Lill träffas för första gången ,och gå ut på krogen tillsammans. Hon duschade och fixade till sig på jobbet för att ta bussen till stan. Klockan var redan 22 när de äntligen sågs. De träffades på T-centralen vid bögringen som den kallades. Hon var en söt tjej som såg lite utländsk ut. De gick till ett grekiskt ställe som hette Miklagård. Kvällen blev mycket trevligare än hon föreställt sig. De träffade Lills grekiska killkompisar (en var en fd till henne), och de fortsatte till Solna för att gå på ett annat grekiskt ställe. MEN om Petra bara vetat vad som väntat hade hon aldrig gått vidare……

Petra märkte att Lill flirtade med en utav killarna, och tänkte för sig själv att det var underligt eftersom hon var tillsammans med den killens kompis (hennes pojkvän var inte där). De satt i baren och pratade med de grekiska killarna hela kvällen, och när stället stängde klockan tre for de hem till en dem.
Lill försvann ganska snabbt in i ett sovrum med honom hon flirtat med, och Petra hade full sjå att freda sig för de andra som mest flinade när hon sade ”Nej, låt bli mig!! Jag är inte intresserad!!” Jannus som var den som hela kvällen lagt ut sina krokar för Petra började smeka henne på låret. Hon tog bestämt bort hans hand, och började resa sig. Han tryckte ner henne i soffan igen, och sade att han inte skulle röra henne om hon inte ville och frågade om hon var rädd.
Petra började känna ett obehag sprida sig i kroppen. Kände med varje por att hon var livrädd!! Ville bara ta sig därifrån…NU!!!! Svetten började rinna i hennes panna, och magen började göra volter.
Efter en stund öppnades dörren till sovrummet, och ut kom en halvnaken Lill med håret på ända. Hon frågade vad som hände, och tittade runt i rummet på grabbarna. På en sekund hade hon förstått vad som hände, och sade åt dem att lägga av. ( Hon hade inte förstått allvaret i det hela ännu, trodde att de bara höll på att larva sig).Petra tog tillfället i akt och reste sig upp från soffan med ett ryck. Jannus hann inte med, men de andra reste sig också upp. Lill började klä på sig, och försökte styra till sitt hår så gott det gick utan kam. Hon kunde se att Petra var upprörd, men förstod inte riktigt varför. De tre killarna började gå mot ytterdörren och pratade sinsemellan på grekiska medan de då och då skrattade.(Petra tyckte de skrattade lite rått, och undrade vad som sades). Nu hade hon tröttnat och ville därifrån!! Hon plockade upp sin jacka från hallgolvet och tänkte gå ut när plötsligt en av grekerna tar tag i henne bakifrån. De andra sluter upp runt henne ,och tar även de tag i henne. Petra hör Lills röst ute i vardagsrummet, den är gäll, och frågande. ”Vad faan gör ni?? Släpp henne!! Låt henne gå!!” De tre vännerna tittar på varandra och Jannus som håller hennes ena arm säger ” Jag vet att hon vill ha sex med mig. Svenska tjejer är sådana, det vet väl alla!! Vem vill missa ett ligg med mig??” Han skrattar och tittar på Lill.
” Förresten var du själv inte så svårflirtad heller!! Du har ju för faan kille!! Jävla horor…det är ni allihop. Bara ute efter kuk!! Flirtar och jävlas.” Han började ta av sig jeansen. Petra hörde att han spände upp sin livrem, och började få totalpanik. (NEJ!!!! Inte jag !!! NEJ! NEJ! NEJ!).

Plötsligt kände hon att greppet de haft om henne lossat lite, och passade på att slita sig loss för att sedan i vild panik kasta sig mot dörren” gode gud låt den vara olåst”. Dörren kastades upp med en smäll, och Petra slängde igen den för att sedan springa fort, fort nedför trappan under tiden som hon skrek högt.” HJÄLP!!! Jag blir våldtagen!!!” Ingen kom efter henne, ingen granne öppnade för att kolla vad som hände, och när hon till slut flämtande kom ner till tågspärrarna insåg hon att det var över. Gråtande bad hon om en biljett till Edsberg, och klev sedan på tåget fortfarande med andan i halsen. Så jävla nära, så fucking jävla nära. Hon förbannade sig själv för att hon varit så idiotisk och följt med tre främmande killar till en lägenhet. Lill kände hon ju inte, men hade ändå trott att det var en bra tjej. De hade träffats idag för första gången, och hon verkade ju schysst. Sååå jävla blåögd hon varit.
Hela vägen hem satt hon och darrade med sceneriet över det som hänt körandes om och om igen i hjärnan som en film. Lägenheten var tyst, och det enda som hördes var Olas snarkanden. Hon klarade inte av ytterligare en konfrontation ikväll så hon gled snabbt ner mellan lakanen ,och sov snart. Utmattad och rädd!!

5 oktober 2009

TEMA att ha en långsiktig strategi

”Ja hejdå vi syns väl ikväll!” Lasse stängde ytterdörren och gick ut till sin firmabil som stod utanför. Han tände en cigarrett innan han klev in och startade sedan upp den gamla bilen som egentligen mest hörde hemma på en skrot. ”Kom igen nu då, starta ditt jäkla vrak!” Han slog med näven i ratten och råkade komma åt tutan som gav ifrån sig ett högt ljud. Till slut startade bilen och med smällande avgasrör lämnade Lasse sitt och sin sambos hus.

Inne i huset stod Ella och tittade ut på scenen utanför och skrattade lite hånfullt åt Lasses besvär med att få igång gamla Bettan. ”Det skall han ha, den idioten.” sade hon för sig själv och släppte tillbaka den vita spetsgardinen.
Så fort bilen var utom syn och hörhåll klickade Ella in sig på datorn som vanligt och gick in på olika sajter.

När klockan slog tolv i den gamla kyrkan som fanns i byn tryckte hon på stäng och slog ihop datorn när bilden tonat bort för att ersättas av mörker.
”Han skall få den jäkeln, efter alla påhopp och elaka gliringar är han inte värd annat.” Ella pratade med deras lilla katt Maja som keligt strök sig mot sin matmors ben i jakt på en godbit. ”Varsågod min lilla ängel:” sade hon och gav sin ögonsten en blodpuddingsbit som torkats i ugnen.
Efter att Ella ätit lite flingor och mjölk hämtade hon bilnycklarna i skåpet, satte på sig sin jacka och gick ut till sin lilla bil.

Egentligen hade Lasse och Ella haft alla förutsättningar för att få ett lyckat förhållande, men bristen på ord sinsemellan och ren ram lathet gjorde att de istället för att berika varandras liv raserade det. Ella hade för länge sedan fått nog och hade länge i hemlighet letat efter ett annat boende för att snabbt och effektivt komma ur rävsaxen som deras relation innebar medan Lasse dag för dag gjorde hennes kvällar till ett rent helvete med gliringar och kommentarer om hennes utseende eller hennes vänner.

När Lasses dagliga signal kom på mobilen orkade Ella inte svara och tryckte bort honom. Han ringde inga fler gånger och Ella drog en lättnadens suck. Tänk vad hon längtat efter hans samtal i början av deras förhållande, och ofta hade han skickat ett gulligt SMS innan hon hann innanför dörren till sin lägenhet. Hon längtade så efter känslan att vara älskad och efterlängtad. ”Ursäkta fröken?” En mörk röst tog henne snabbt tillbaka till verkligheten. ”Ja, kan jag hjälpa till med någonting?” Ella skärpte sina sinnen och hjälpte kunden med att hitta en speciell ring till sin fru.

När Lasse inte fick något svar från Ella suckade han lättad. ”Vilken tur att hon inte svarade, för vad faan skall jag prata med henne om? Hittills har våra samtal bara handlat om pengar, pengar och pengar.” Han vände sig till den som stod bredvid honom i matkön ”Ursäkta? Är du gift?” Den okände mannen nickade ivrigt och visade fram sin hand som pryddes av en tjock guldring som var rispad och lite matt. ”10 år om några veckor. Jag har köpt en resa till Maldiverna till oss som vi skall iväg på dagen efter. Det var lite klurigt att få semester av hennes chef, men han gav med sig när jag berättade vad som skulle ske, och varför:” Han plirade med ögonen och log ”Jag tänkte vi skulle förnya våra äktenskapslöften där. De var lite speciella förra gången och är nog kittet i vårt äktenskap. Bland annat lovade vi varandra att aldrig somna osams, och att vi skulle leva tillsammans förevigt i både mot och medgång.” Han lade några smörgåsar och ställde en öl på sin bricka innan han fortsatte. ”Du då? Är du gift?” Lasse böjde nacken och tittade på det svartvitrutiga golvet medan han skakade på huvudet. ”Nej, bara sambo, men hon älskar nog inte mig längre, och delvis kan jag förstå henne. Han plockade till sig en macka och tänkte först ta en öl, men ändrade sig och tog en läsk. ”Jag vet inte vad som felas egentligen, men vi kanske är för olika.” Lasse drog med sig brickan fram till kassan ”en stroganoff tack!” sade han och betalade det beställda. ”Skall vi dela bord?” frågade han mannen och började gå mot ett av de små fyrkantiga, välslitna borden. ”Visst! Bestäm du.”

De två männen i jämförbar ålder tog sina brickor och satte sig sedan ner mittemot varandra. Båda lika nyfiken på den andre. ”Vad har du gjort för att behålla gnistan i ditt äktenskap? Vad är din hemlighet?” Den lätt gråhårige mannen vände sig upp mot Lasse och tittade honom i ögonen. ”Vi kommunicerar som det så vackert heter. Pratar alltså, om allt! När något känns fel vänder jag mig inte till andra för att få svar utan till henne min själs älskade.”
Lasse böjde sig lite närmare och viskade ”Men sexet då? Blir det inte tråkigt att alltid älska med samma?” Mannen skrattade och pekade med sitt pekfinger på sin panna. ”Alltihop sitter här. Älskog med samma är tryggt och skönt, medan man bara blir frustrerad över den andras klumpighet om man byter partner ofta. Dessutom kan man ju leka rollspel och hitta på lite nytt då och då.”
Lasse tänkte på sista gången han och Ella hade haft sex, ja för det hade inte varit älskog. Efter att helt enkelt frågat om de inte kunde ha sex och hon gett sig medgivande trängde han in i henne bakifrån och tömde av sig för att sedan somna. Det han hade missat var att Ella gråtit och krupit ihop till en ensam liten boll längst ut på sängkanten och legat och tittat på honom hela natten utan att kunna somna.

När lunchen var över kändes det som om de var två kära vänner som inte träffats på ett tag och nu knutit ihop banden igen. ”Vi synes!” sade Lasse och slängde på sig sin jacka som hängt med ett bra tag. Han tittade på sin sorgliga figur i spegeln vid garderoben och såg en tunnhårig, gubbmageförsedd kille med kläder som för länge sedan sett sista datum. ”Jag börjar med att köpa lite nytt och fräscht, så får jag fortsätta med resten sedan.” sade Lasse för sig själv och gick ut genom svängdörrarna. Han kanske till och med skulle hitta något vackert till Ella.
Vad var det nu mannen på restaurangen sade? ”Man måste ta ansvar för sitt eget beteende och om något är fel skall man prata med den det berör och ingen annan.” Lasse skämdes när han tänkte på hur han behandlat si n sambo det senaste året och bestämde sig för att försöka lappa ihop deras förhållande.

Ella låg hemma på soffan och tittade på film när Lasse kom in genom dörren. Hon tittade lite snabbt på honom för att sedan snabbt vända blicken till teven igen. ”Tjena! Vad gör du hemma så tidigt? Maten är inte klar förrän om cirka en timme, det är ju då du brukar dyka upp. Om jag har tur vill säga.” Det sista lade hon till med ett suckande. Inom sig tänkte hon ”Vad var det med honom nu då? Bara stå som ett fån i hallen.” Hon reste sig halvvägs upp och ropade till honom. ”Stäng dörren för faan! Det är ju iskallt ute. Vad håller du på med?” Ella muttrade för sig själv när hon lade sig ner igen. ”Jäkla idiot, men snart skulle det vara över, snart skulle hon slippa hans idiottilltag.”

Lasse var tvungen att räkna tyst till tio för att lugna ned sig innan han med hög röst ropade på Ella. ”Gumman, kom hit ett tag. Jag har en överraskning till dig.” Hon tryckte av teven och satte på sig tofflorna innan hon med hasande steg gick ut i hallen till honom.
I sin famn har Lasse en jättebukett med blommor i olika röda nyanser och Ella känner att hjärtat bankar på lite extra. ”Åh tack! Men varför?” Plötsligt förstår hon och slänger buketten i golvet medan hon med gäll röst skriker åt honom. ”Kunde du inte skött det snyggare? Blommor när du är otrogen, jävla skitstövel. Jag hatar dig, jag hatar dig din, din, din…” Lasse gick fram till henne och lade armarna runt henne. ”Ella, du, förlåt att jag varit en sådan skitstövel och förlåt att jag inte lyssnat på dina ord, men från och med nu skall allt bli annorlunda. Jag lovar! Snälla du lyssna på mig! Förresten har jag aldrig någonsin varit otrogen mot dig, inte ens i tanken.”
Han lade huvudet på sned och spände blicken i henne, och när hon tittade åt ett annat håll tog han med varsamma händer hennes ansikte och vände det mot sig. ”Ella? Älskar du mig?” Hon skakade med sorgsen blick på huvudet så gott det gick mellan hans händer och började försiktigt förklara vad hennes planer varit.

”Så du tänkte bara dra? Utan att säga något? Bara lämna alltihop? Fy faan vad du är elak.
Han lyfte upp den något tilltufsade buketten med tårarna rinnande och lade den framför henne. ”Jag älskar dig Ella, men något har gått fasansfullt fel. Vi tappade bort varandra på vägen, och jag vågade inte ställa dig mot väggen för att få några svar. Buketten du fick idag har jag noga valt för att visa dig min kärlek. Jag kanske inte varit så schysst mot dig alla gånger, men aldrig att jag skulle bara sticka.”

Ella tittade på Lasse och undrade stilla när kärleken egentligen försvann, kunde det ha varit när han inte hörde av sig efter att ha varit ute på krogen en natt och hållit henne vaken av oro över att något hänt, eller kunde det ha varit när han ett helt dygn vägrade att ens prata med henne bara på grund av att hans skjorta inte var struken? Eller var det samma dag som han kallade henne fitta efter att ha hittat sina älskade cigg i fel låda?
Lasse var en perfektionist och pedant med allt som rörde honom själv, men i hushållet hade det varit hennes uppgift att sköta all disk och tvätt. Hon hade gjort några försök att få honom att ta sin del, men bemötts av ironi och elaka kommentarer över sin brist på att kunna reparera en bil. ”Jag sköter bilen och du det inne” hade han sagt med överlägsen min medan han blossade på en cigarrett. Hon hade funnit sig i sitt eget öde och ännu en gång förbannat dagen de träffades. Det var inte långt därefter som hon började söka febrilt i alla annonser efter ett boende ute på landet där hon och katten skulle kunna få lugn och ro.

Lasse tittade på kvinnan framför sig och mindes tiden då de inte kunde få nog av varandras närhet. Ella hade med ett skutt hoppat upp i hans famn och det hade ofta slutat med härligt sex som ackompanjerades av deras skratt. Ella var fortfarande en mycket vacker kvinna och han hade sett att många män vände sig efter henne då de gick på stan. De höll ju sällan i varandras händer så alla karlar antog att de bara var vänner och flirtade friskt.
När de var på krogen sista gången hade en man kommit fram till Lasse och knackat honom på axeln. ”Ursäkta mig, men varför i hela friden behandlar du din kvinna så kallt. Hon verkar vara en livfull varelse och behöver din kärlek.” Några sekunder senare var han uppslukad av folket som var inne på krogen, och Lasse hade bara sett en svag glimt av någon som kunde varit mannen innan de gick.
Ellas hår glänste i rödsvarta toner och han mindes hennes glädje när hon hittat toningen hon sökt i så många år. En frisör hjälpte henne senare att hitta samma färg och hjälpte till med att täcka de grå stråna som började titta fram.

”Jag går nu!” Ella drog med vana händer ihop sitt hår till en tofs och satte sedan på sig sin jacka och drog på sig sina stövlar. ”Jag vet inte vart jag skall ta vägen, men det löser sig nog. Mina saker hämtar jag senare om det är okey för dig? ” Hon drog med sin hand genom den tjocka luggen och han såg att ögonen fått en ny lyster. ”Jag hade planerat att stanna tills jag hittat något, men det här fungerar inte. Du är som ett 5-årigt barn som inte får som det vill, och jag är inte din mamma. Du får söka någon som kan tampas med dina fel eller ännu bättre. Gå i terapi och bli en hel människa som förstår att andra har känslor.” Hennes ögon fylldes med tårar och hon såg knappt fötterna framför sig hon tog stegen utför den gamla trätrappan. Ella smekte träräcket och tittade upp mot huset som hon levat i under lång tid. ”Gör jag rätt nu?” tänkte hon och vände sig om för att gå de få stegen till sin bil.
När hon startade tänkte hon för sig själv ”Äntligen är flera års helvete förbi och jag är fri. Fattig som en lus, men fri. Nu börjar mitt nya liv, på mina egna premisser. Aldrig mer en karl, aldrig mer.”

Lasse lyfte på gardinen inne i huset och tittade ut på sin kvinna som plötsligt blivit onåbar efter att i flera år varit hans egen privata egendom. Eller var det så enkelt att han aldrig ägt henne? Hon kanske alltid varit sin egen, men låtit honom ta del av sitt liv? Han suckade och lovade sig själv att aldrig mer försöka styra någon.
”Nästa kvinna skall jag behandla som om hon var min jämlike och vi skall prata med varandra för att skapa en sund och ärlig relation.” Han skakade av sig olusten och satte sig framför teven medan han tände en cigarrett.

4 oktober 2009

TEMA dygd



Tålmodigt lade sig pantern ner på stenen igen efter att ha sträckt på sin smidiga ebenholtsfärgade kropp.
Några meter framför henne stod några människor som höll på med något på backen.
Nyfiket smög hon närmare och sniffade i vinden, men kunde inte känna något eftersom den blåste från henne.


Människorna satt först i en rund ring och höll varandra i händerna under tiden som de sjöng med höga röster, sedan reste de sig plötsligt för att hoppande och skuttande gå runt, runt i en stor cirkel.

Pantern lade sitt huvud på sned nyfiket och samtidigt skräckslaget. Hon lade sig bekvämt tillrätta och väntade…

De var fem stycken idag såg Kalle, och tittade nyfiket, men försiktigt sig runt bland ibland dem. Orden de sjöng virvlade uppåt i luften och svetten lackade på många av dem. Deras bara fötter stampade till det långa savanngräset och rösterna var stundtals gälla. Han tittade på sin närmsta granne och flinade till. I extas lyfte kvinnan plötsligt sina händer över huvudet under tiden som hon lät. Tungan smällde mot gommen i ett underligt klapprande ljud. En tunn salivsträng hängde på ena sidan om den välformade munnen och de klarblå ögonen hade uppspärrade stora svarta pupiller. Hennes konstfullt flätade hår hade lossat ur sina fästen och den lavendelblå klänningen hade en svettrand från nacken och neråt. Någonstans inuti sig hade han en svag aning om att hon hette Leila eller något sådant. När de presenterade sig hade svampen redan börjat verka.

Pantern reste sig upp och sträckte på sitt graciösa huvud för att se bättre, men hukade sig när hon såg att en utav människorna tittade åt hennes håll. Suckande lade hon sig ner med huvudet vilande på de kraftiga kloförsedda tassarna.

Helen kände det som om hon flög och när hon tittade på de andra såg det ut som de var en enda enhet, flygande i en cirkel utav gemenskap. Hennes tunga rörde sig och ur munnen strömmade ord och ljud som hon aldrig någonsin hört förut. Värmen gjorde att hon längtade efter vatten, men Helen ville inte bryta cirkeln för något så trivialt. Hennes röda klänning hade rivits sönder vid kjolfållen och hennes fötter hade fått rivsår av något på marken. Det röda, lockiga håret flög runt hennes kropp och trasslade in sig i sig själv. De andras röster steg till ett unisont högt ljud som kom ur urtiders diafragmamuskler. Hon skrattade lyckligt till och föll in i skriket.

Pantern rörde otåligt på sig, och reste sig upp för att ta några tveksamma kliv närmare samlingen. Stående på alla fyra med svansen högt som en flagga, svepande från den ena sidan till den andra sträckte hon sig om igen för att försöka se vad som pågick, men misslyckades och lade sig ner igen.

Alva som var yngst av dem och den som hittat svamparna gjorde stora svepande rörelser medan hon studsade som en förvirrad groda på det solvarma gräset som då och då skar små snitt i de bara fötterna. Hon snurrade runt, runt med de andra och log mot solen som nu stigit högt upp på himlen. Ett glädjeskri for igenom hela hennes kropp och färgerna som dallrade i luften runt henne var som såpbubblor som aldrig brast. Hennes gröna klänning hade stora mörka fläckar under armarna och det vackra halsbandet som hon på morgonen tagit på sig låg nu i en hög på backen. Deras stampande tryckte det längre och längre ner i backen för att slutligen dölja det helt.

Den svarta skuggan som närmade sig hade inte sin partners tålamod och närmade sig med bestämda steg samlingen som lät som skränande, galna fåglar. De stora tassarna tryckte beslutsamt ner gräset som vajade.

Drogen började lämna deras kroppar och med det kom förlägenheten. Pinsamhetens röda rosor prydde deras kinder och dansen stannade av. Med sina händer försökte de rätta till sina kläder och blickarna sökte efter skorna som i extas kastats iväg.
Kalle drog ihop sin skjorta och sneglade på kvinnan intill vars hår stod som en gloria runt hennes söta ansikte. ”Ursäkta, men har du sett ett par röda sandaler?” sade hon och drog med sin ena hand genom den obefintliga frisyren. ”Förresten, är det inte du som är min dotters lärare?” Hon böjde sig fram mot honom och räckte fram sin smala hand som pryddes av ett olikfärgat band. ”Jo, det kan nog stämma, Kalle heter jag. Kalle Nyström. Jag bor här sedan några år tillbaka. Kul att ses! Jag har inte sett några sandaler, men jag hojtar till isådanafall.” Han gick iväg för att söka sin skor och gick med ansiktet riktat mot marken.

Skuggan låg tätt tryckt mot marken när den ljushåriga människan kom mot hans gömställe. Redo för anfall spände han alla sin muskler och fällde ut sina skarpa klor. Ett dovt morrande strömmade ut från hans mun som innehöll massor av rakbladsvassa tänder.

”Hörru, du där borta!” En man ropade mot Kalle och han vände upp sitt huvud för att se vem det var. ”Ja, vad är det?” Den andre pekade på två svarta tofsar en bit bort. ”Jag skulle inte gå ditåt om jag vore du.” Mannen gick fram mot Kalle och tog tag i hans arm för att visa vad som fanns bara några meter ifrån dem. ”Det ligger en panter och lurar i gräset, och jag tror inte att han bara är nyfiken.” Kalle räckte fram sin hand och presenterade sig ”Tack! Jag är lite rudis på det här med savanner, har bara bott här några månader. Förresten skall jag väl presentera mig. Kalle är mitt namn.” Den andre räckte fram en grov hand som var täckt av valkar. ”Rudi heter jag, Rudi Heinz, forskare till yrket, och jägare när så krävs.” Han skrattade till och gick bort till sin väska som var avlång och hade formen av ett gevär. ”Nåde den som vågar ge sig på Rudi, eller hans vänner:”

Pantern backade sakta medan han tittade på det välkända föremålet människan hade i sin hand. Av erfarenhet visste han att det innebar fara att vara i närheten av människor som bar sådana där. Den mörka skuggan tog sig ända bak till sin partner som lojt låg i solen på den stekheta stenen med alla benen i vädret. Morrande och med små korta ljud manade maken på henne och med ett skutt hoppade de ner från klippan.

Allihop var pinsamt medveten om vad de gjort och ville så fort som möjligt från platsen, så på bara några minuter var alla försvunna. En del fick gå barfota eftersom de inte kunde hitta sina skor.

#ÖstergårnMyskje Renovering av stallkammare och stall

Stallkammaren är viktig för en hästmänniska, ja för hästen med förstås. Allt som behövs ska finnas där. Peter fick min gamla stallkammare fö...