28 februari 2013

Sportlovsaktiviteter-klicheer-gestaltning

Barnen har sportlov den här veckan.
Det har varit och är toppenväder ute. Solen skiner och man riktigt ser hur snön smälter. Kan det vara våren?
I förrgår åkte vi skridskor och festade på Mac Donalds efteråt.
Zabine slog knäna om och om igen stackarn och grät så mycket att jag ett tag trodde att något allvarligt hade hänt. Men det var bara några blåmärken som fått en omgång igen.

Zabines kompis har åkt hem igen och de stora barnen är hos sin farmor och hälsar på. 
Peter och jag skriver offerter och fakturor.
På fredag fyller Zabine åtta år och ska få välja ut sin present på leksaksaffären. Då ska hennes väninnan Estrid med och vår älskade barnflicka Rita.
Kikar i min almanacka och ser att mars blir en härligt tuff informationsmånad.
Den 6 mars börjar webbdagarna som jag inte ska delta i, men noga iakttar bloggarna till de som ska dit.
Den 8 mars ska Zabine på teater med sin faster
Den 12-13 mars har jag förmånen att få lyssna på Johann Zolltisch och lära mig skriva tv-manus.
Den 18 mars ska jag till Natur & kultur för att prata om bokmarknaden tillsammans med flera andra förläggare och författare.
Den 27 mars ska jag jobba extra med städning
Som sagt...en tuff månad.
Utanpå det ska jag redigera manus, har påbörjat min novellkurs för Jenny Bäfving och avsluta kursen med Leffe Delo.
Jag älskar varenda minut. Det är så kul att lära sig nya saker. Använda hjärnan till annat än att fundera på dagens mat, vad ungarna ska ha med till skolan och vad jag ska ha på mig.

Idag lyser solen igen
Hampuz tittar på filmen Trolltyg i tomteskogen. Minns du den? Den är så söt.
Gissa om jag ska jobba hårt nu när barnen är borta?
Men först ska jag ut och mocka skit i hundgården. Snön har dolt det tidigare, men nu tittar skiten upp ur vit snö. Ha, ha...

Till slut ett gestaltningstips tagen ur boken Skapande skrivande:

"En kliche´eller klyscha är en bild eller ett uttryck som använts alltför mycket och därmed blivit sliten och intetsägande. Vanliga klichee´r är exempelvis den orakade hjälten, den sexiga vampen och den omhändertagande modern.
Klichéer är inte nödvändigtvis felaktiga, men de är ofta alldeles för förenklade för att vara intressanta.
OM du använder dig av klichee´r måste du vara medveten om dem och helst bryta mot dem lagom mycket. De allra flesta av oss blir intresserad först när vi överraskas. Klicheer kan också  med lätthet användas för att skapa humor om man överdriver dem något. Det är emellanåt hysteriskt kul med en liderlig änka, en macho dörrvakt, en korkad bov och så vidare."

Det bästa man som författare kan göra är att hitta på en egen klicheé.

Med de orden lämnar jag dig för att försöka ta mig an mitt manus en stund
Ha en härlig dag och om du lyssnar ordentligt hör du säkert fåglarna kvittra extra högt.






En början-256

Kent visste ingen annan råd än att fly. Skatteverket skickade stora kuvert med fönster på och elverket hade stängt av strömmen, Varje dag började med ångest över vad som skulle dimpa ned på hallmattan.

27 februari 2013

En början-255

Med ett högt skutt tog sig Patrik de cirka en och en halv metrarna upp på garagetaket och skyndade på bara fötter vidare till hängrännan som blänkte i månskenet. Med hjälp av kopparen skulle hans vinglande ekonomi stadgas upp. Det var i alla fall tanken.
Problemet var att få bort den utan att de andra sommargästerna vaknade.

26 februari 2013

En början-254

Danielle väcktes av ett högt oljud. De gula kanariefåglarna hoppade fram och tillbaka mellan  grenarna flaxande med vingarna.

En solig dag hände det

När jag steg upp var det iskallt i huset. Jag trippade på tå ut i vardagsrummet och tände kaminen.

Hundarna skuttade runt, glada att äntligen få gå ut. Zally jamade och tryckte sig ut genom kattluckan.
Snabbt som tanken satte jag på mig understället och tjocka sockor för att sedan krypa ned i sängen igen. Lilleman vaknade och lade armarna runt mig.

Det höll i halvtimme, sedan steg barnen upp en efter en. Zabine och hennes kompis Estrid lekte med monsterhigh-dockorna medan pojkarna mest busade omkring och jävlades med allt och alla.

Frukosten var allt annat än lugn. Ord och meningar avlöste varandra. Samtidigt var det mysigt. Tre barn är liksom en för lite. Det är alltid någon som blir över. Fyra är perfekt.
Efter frukost klädde vi oss och bestämde att dagens uppgift blir att åka skridskor.

När jag tittade ut såg jag att det var trollskt vackert och skickade upp Peter på taket för att fotografera .
Vad sägs om den här utsikten?
Solen skiner och det är kallt idag igen. Nu gäller det bara att få på fyra ungar ytterkläderna.

Återkommer när vi kommer hem.
Ha en härlig dag

25 februari 2013

En början-253

Glaset i Petras hand splittrades och ramlade ned på golvet. Hennes ögon blev svarta och ögonbrynen kröktes. Vad i helvete gjorde han här? Hur vågade han ens beträda hennes tröskel?

24 februari 2013

Flow-gestaltning-söndagsröra

Vaknar av att klockan ringer och hör Peter stänga av den.
Zabine som sovit jämte mig hela natten smyger upp samtidigt som hon viskar till Peter att de inte ska väcka mig. Hon var uppe lika länge som mig inatt och jobbade på sin bilderbok. Min fantastiska kreativa sötnos har nämligen via mig hittat en app att göra bilderböcker med. Det går till och med att lägga till ljud.
Nu letar jag ett sätt att få in den som e-bok och sälja den.
Appen heter My story och finns till Ipad.
Somnar om, men hamnar någonstans mellan dröm och verklighet.
Manuset jag jobbar med har snurrat i huvudet hela natten, lämnat skuggor med lösningar och ord som jag saknat. Tänk att en natts sömn kan ge så mycket.

Idag tänkte jag skotta snö och gå på promenix med hundarna, men också skriva.

För ögonblicket sitter jag nedbäddad i fåtöljen med Zenta tätt bredvid. Hon älskar att ligga mitt i min lilla tufsa.

Razmus spelar Skylander med Hampuz och Zabine har fått hit sin bästis Estrid med följd att monsterhighdockorna tas fram och ett rollspel dem sinsemellan skapas.

Det verkar bli en perfekt skrivdag för mig, men jag erkänner att det lockar att gå ut och vända ansiktet mot solen för att fylla kroppen med värme och energi.

Idag tänkte jag skriva om flow.
Brukar du få sådant? Den där magiska känslan av att inget är omöjligt. När karaktärerna i stort sett talar om för dig vad du ska skriva och allt känns fantastiskt.
Eller?
Är flow något helt annat? Är det som Bodil Malmsten skriver i sin bok Så gör jag-konsten att skriva
Är flow när man kämpat sig blodig för att få ihop orden men misslyckats gång på gång och PLÖTSLIGT får allt att falla på plats.
Hon skriver i sin bok att flowet aldrig kommer till den som sitter framför en skärm och väntar på det.
Men, där håller jag inte med. Hur många har inte suttit framför en vit blinkande skärm och från ingenstans fått in ord som byggs på ord och skapar meningar och hela manus. Så där håller jag inte med Bodil.
Jag kan från ett enda litet ord skapa en novell eller bok på flera hundra sidor och tror att många andra har samma förmåga.
Min tanke om flow är när fingrarna flyger fram över tangenterna och någon sitter på min axel och talar om för mig vad jag ska skriva. Ibland kan det bli läskigt. Vem är denna hjälpare som oavsett tid på dygnet så snällt hjälper mig utan att ha någon längtan efter att få ersättning?

"Flow är en mäktig flod, du är floden, du är vägen, du är ett med flödet, det är medvetet, omedvetet, du flyter på ytspänningen, du är spänd utan anspänning, du känner djupet under dig och det känns bra, du flyter dit du är på väg, dit du ska"
Det är Bodil Malmstens ord, inte mina.

För mig är flowet som att trampa vatten ute i en sjö tills jag är utmattad och äntligen känna botten.

Nåja, nog om det.

Nu på morgonen har jag läst mina böcker om gestaltning igen och konstigt nog hittat nya saker som jag inte sett förut.
Det finns en stor nackdel med att jobba som författare. Varje läsning blir som en enda stor textrespons eller redigering om du vill. Jag ser stavfel, upprepningar, dålig gestaltning med mera och tyvärr, tyvärr är det likadant med filmer. Min manuslärare Kurt Öberg sa till oss att det går över efter ett tag. Min fråga är: Hur länge är ett tag?
Varje gång vi sätter oss för att mysa med en film sitter jag omedvetet/medvetet och dissekerar filmen, delar in den i små tårtdelar, jämför med det jag lärt mig på skolan. Ibland kan jag fascinerat se på en film som är urdålig men har fantastisk sammansättning av de viktiga delarna.
En annan sak jag gör mer och mer är att skriva ned alla fantastiska ordval jag hittar i böcker och filmer. Det har blivit en tjock lunta med smarta meningar.
Ha, ha...snart blir jag utkastad av Peter. 

Nu ska jag jobba med manuset.
Ha en underbar dag.



En början-252

Det var en gång en pojke som inte fanns.

23 februari 2013

Före och efter textrespons

Vi hade som sagt textrespons på våra inlämnade texter i torsdags.
Så här såg min ut före responsen:

Att skriva för barn

Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.
Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”
Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”
Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.
Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.
Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.
”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.
”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”
Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”
”Äh, kom igen nu. Det går över.”
”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”
Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”
”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”
”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”
”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”
Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”
Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.
Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.
”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.
 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.
Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.
Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.
Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.
”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”
”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.

Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.
”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.
Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.
Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.
Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.
Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.
”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.
Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.
”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.
Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”
Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.
Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.
Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.
På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.
Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.
Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”
Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”
Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”
Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”
Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?
Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”
Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”
”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.
”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”
Maja nickade.

När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.
Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.



 Så här ser den ut efter att jag pillat och bytt ut vissa ord och meningar:



Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.
Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”
Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”
Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.
Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.
Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.
”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.
”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”
Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”
”Äh, kom igen nu. Det går över.”
”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”
Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”
”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”
”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”
”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”
Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”
Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.
Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.
”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.
 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.
Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.
Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.
Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.
”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”
”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.

Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.
”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.
Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.
Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.
Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.
Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.
”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.
Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.
”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.
Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”
Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.
Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.
Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.
På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.
Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.
Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”
Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”
Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”
Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”
Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?
Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”
Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”
”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.
”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”
Maja nickade.

När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.
Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.


 Förbättring? Ja, men som alltid kan man göra ännu mer i texten. Det kan man alltid göra.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att redigera manuset.
Moj, moj


Att skriva för barn kurstillfälle tre-hemligheter

Att få sin text dissekerad av ett gäng andra skrivare är inte lätt. Jag lovar.
I torsdags gjorde vi bara en enda sak i tre timmar: Gick igenom alla texter som vi lämnat in. Helt enkelt gav textrespons på varandras alster.
Man lär sig så otroligt mycket på att höra andras åsikter och framför allt Ylvas åsikter. Hon ger många tips och reder ut frågorna vi har utan att ens blinka.

Snart kommer hennes bok om att skriva för unga, och jag vet minst en som kommer att köpa den. Det börjar bli en rätt hög stapel av faktaböcker som ligger på mitt skrivbord. Jag kan inte låta bli att köpa dem. Det är så fantastiskt att läsa alla tips som de delar med sig, och sakta men säkert har jag en egen faktabok som passar bara mig.

Nu ska jag berätta några hemligheter med att skriva för barn:
  •  Ylva påpekar att man visst kan använda 1:a perspektiv i sitt skrivande för barn.

  • Tänk på orden du skriver i manuset. De får inte vara så vuxna. Tänk också på att ge karaktären ”rätta” orden. En blyg kille är försynt och säger inte hårda ord.

  • När det är spännande i manus ska du tänka på att inte skriva för mycket monologer eller beskrivningar. Korta meningar används för att få fokus på det som händer/öka spänningen.

  • Gestaltning, gestaltning, gestaltning krävs jämt. Glöm inte det.

  • För att visa barnets ålder gör man små påpekande i texten via dialog eller gestaltning

  • Tänk på att små/yngre barn inte har mogna tankar.

  •  Bra gestaltning: Författaren planterar ett tvivel hos läsaren

  • Ha ett tydligt berättarperspektiv. När det är 1.a skriv inte pappan gjorde si och så, utan skriv pappa gjorde si och så. Viktigt, viktigt

  • Barn förstår inte alltid innebörden i ord. Skriv direkt istället.

  • Tänk också på att stanna i karaktären du valt, flyt inte över till någon annan. Det kan förta en del av hens personlighet.

  •  Se också till att förstärka när någon är rädd, uttråkad, sprallig. Tänj känslorna så mycket du kan. Skriv inte lite rädd, lite arg. Skriv arg, rädd osv

 Det var några sekvenser från torsdagens härliga kursmöte.
Nästa torsdag är det sportlov och ingen kurs, men under tiden vi inte ses ska jag författa ihop en text med två karaktärer som träffas och blir osams om något.
Det ska även finnas ett attribut med i det hela. Och som vanligt är det gestaltning som gäller.

Jag har två böcker att tacka för min kunnighet i det :
Litterär gestaltning av Leif Eriksson och Christer Lundfall
Skapande skrivande av Anders Linnard & Svante Skoglund
Om du vet fler böcker som hjälper till med sådant får du gärna skriva namnet i kommentaren. Jag letar alltid fler medhjälpare.
Jag köper ofta mina från Tradera och Bokbörsen, två bra ställen om man inte vill betala en massa pengar för att lära sig något.
Vet du fler ställen får du gärna rekommendera dem.

Igår fick jag hem en bok som jag genom rekommendationer vet är fantastiskt bra:
Den heter Att skriva Tv-manus och har skrivits av Johann Zollitsch. En man som skrivit många manus och fått dem antagna. Återkommer när jag läst den.

Som vanligt slåss jag med Telias taskiga nät och blir utkastade vice versa inte insläppt på nätet. Men, men vad gör det när solen skiner och jag är frisk. Värre är det med barnen:
Lilleman hostar och snorar och Razmus svettas hela nätterna. Temperaturen ligger mellan 37,5–38,6 grader.
Jag har tänt en brasa i kaminen och sitter bekvämt nedlutad i min härliga fåtölj och skriver.

Tänker tillbaka på hur det var när jag var liten och sjuk. Då fanns det inte ens videos att titta på. Istället satte jag min mamma på att rita och leka med mig. Många gånger ritade vi kläder till mina pappersdockor eller så gjorde vi gipsfigurer som vi sedan målade.
Som du kanske förstår var min mamma en underbar sådan. Hon har i alla tider varit den som pysslat med oss barn och sedan med barnbarnen. Mamma är också en fantastisk författare av barnberättelser något som jag hoppas hon satt fart med nu igen. På äldre dagar har mamma gått datakurs och ska nu börja en skrivkurs.

Nu är det dags för mig att ställa mig vid spisen och göra mat. Dagens lunch blir tunna revbenspjäll med vitlökskroketter och sallad. Något jag hoppas att Peters kompis Stefan också gillar. De jobbar på huset idag, men jag latar mig inne och håller tre vildbasar i schack.

P.s Idag har jag äntligen öppnat mitt förlag.

Ha en härlig dag.






Recension av boken De sömnlösa

Idag har jag författaren Sanna Juhlin på besök. Hon är 42 år och har pluggat på distans samtidigt som hon skrivit på det här manuset och andra.
Sanna recenserar också böcker på barnboksprat och jobbar extra som regionombud för Västernorrland
Kika in på hennes blogg om du vill veta mer


Den 15 februari släpptes hennes paranormala romance bok De sömnlösa

Lägg hennes namn på minnet. Hon lär säkert komma med fler guldkorn. 
Hittills har hon gett ut de här böckerna:

Memento Mori minns att du skall du

Att fånga en tandfe

Elaka fröken Fårskalle

Syskonen Carlstedts märkliga resa

Men nu skulle jag prata om den nya boken De Sömnlösa
Du dras in i händelserna oavsett du vill det eller ej. Kan inte värja dig.
På ett målande sätt får hon dig att se omgivningen och människorna, känna det de gör. Bli rädd, kärleksfull, arg och fundersam. Helt enkelt vara där.

Huvudkaraktären Smilla presenteras inte förrän efter några sidor, men då har du läst hennes resume av livet som varit och fått ana vad som hänt strax innan hon flydde. Jag skriver ana, för du kastas in i händelserna vartefter du vänder sida.
aktstuganak - vara tillbringat r övernaturliga gåvorg...efter lite tjafs.
lbaka. Själv vill hon bara en sak - vara tillbringat
Jag dras ohjälpligt med av texten och läser den i ett svep. När ett kapitel tar slut skyndar jag mig till nästa. Jag vill veta.

Boken handlar om Smilla som kommit tillbaka till hembygden efter att ha varit utsatt för något i storstaden där hon tillbringat tio år. Hon berättar för läsaren om Jack som hon levt med och David som är hennes bästa vän och den som tagit över hennes affär.

Tillbaka i barndomsbygden möts hon av de två bröderna som luskar för att utröna varför hon kommit tillbaka. Själv vill hon bara en sak – vara ifred.
Genom små detaljer förstår jag att hon har övernaturliga gåvor, något jag lite senare i boken får ett kvitto på.
Smilla ber att få nyckeln till jaktstugan i skogen och flyttar dit

Då träffar hon Kimmo – mannen som flirtar med alla kvinnor som finns i byn. Eller? Är han verkligen en sådan flirtkuse som hon tror? Är han kanske bara ovanligt social med ett stort hjärta?

I staden har Jack märkt att Smilla flytt och tar kontakt med de andra som har samma förmåga. De sömnlösa. Hans familj.

Nu börjar jakten. Vem kommer först? Galningen eller den forne älskaren.

Slutet kan man pussla sig till under läsningen, men då gäller det att vara uppmärksam. Mycket uppmärksam. Sanna delar ut små mikrodetaljer som sakta vävs ihop.

Hon har verkligen lyckats med den här boken. Den är helt enkelt skitbra.

Oavsett du gillar att läsa böcker om övernaturligt eller ej. Läs den.



Frågor:


1.       Var hittade du idéen? 
Hmm…ja, den ursprungliga idéen var att skriva en kärleksroman men det var inte utmanande nog så då kom jag på att göra den till en paranormal romance istället. Egentligen tycker jag också den har en thrilleraktig ton. Jag gillar udda karaktärer och gärna ensamvargar som är på flykt ifrån något. Man kan säga att idéen började med tanken om en enslig stuga och ett hot utifrån.


2.       Hur ofta skriver du? Har du ett schema du följer?
 Jag skriver ofta i perioder men går alltid i tankar och fantasier om böcker. Eftersom jag har studerat i många år på distans så är jag väldigt disciplinerad. Jag kliver upp 5.30 varje morgon och sitter oftast vid datorn fram till dess att jag hämtar barnen. Jag har kombinerat studierna med skrivandet.


3.       Hur du någon drömbok du skulle vilja skriva?
 Ja, drömboken vore att skriva den där försäljningssuccén. Jag hade gärna velat se min bok på topplistorna. Man sätter ju ribban och målen högre hela tiden när man utvecklas och lyckas genomföra sina drömmar. Men jag drömmer ju fortfarande om att få skriva den där kärleksromanen.


4.       Tänker du översätta boken? 
Nja, man kan säga att jag just nu söker litterär agent för boken så visst vill jag nå läsare i andra länder.


5.       Skriver du i Word? Eller? 
Ja, jag skriver i Word och jag räknar aldrig ord. När en historia är slut så är den slut för mig oavsett vad sidantalet hamnar på.


6.       Hur tänker du när du söker förlag?
 Jag söker förlag som passar det manus jag har skrivit. Eftersom jag också skriver barnböcker så är jag väl mer expert på det området men jag känner mig fram om det är ett förlag jag vill samarbeta med. Det spelar ingen roll om det är stort eller litet förlag. Sigfrid Lindhe som är min förläggare på Sigge.euPublishing övertygade mig med sin kunskap vilket fick mig att känna mig trygg.
Eboksmarknaden är också ett intressant område. Böckerna blir billigare för kunden att köpa och man kan nå många läsare.


7.       Finns det något speciellt du gör innan du sätter dig vid datorn?
 Nej, jag har inga speciella ritualer. Helst vill jag ha lugn och ro när jag skriver men får jag en idé eller tanke så kan man ju springa ifrån ett teveprogram eller låta maten stå på spisen medan man skriver. Det är viktigt med impulser som kommer och det måste jag anteckna för att kanske använda när jag verkligen sätter mig ned för att skriva.


8.       Har du en ny bok på gång?
 Ja, jag släpper en barnbok tillsammans med Millis Sarri under aprilmånad men annars skriver jag lite smått på en vuxenroman. Det brukar ju ta några år att bli klar och inget jag vill stressa fram. Jag njutnings skriver kan man säga. Det är när boken börjar ta form och jag känner att det börjar bli allvar som jag kan börja skriva mer målmedvetet och med en tanke om att det här kan bli utgivet. Inte alltid det behöver kännas så.





Och där avslutar jag det här författarporträttet. 
Tack Sanna för att jag fick läsa boken före alla andra och tack för att du så snabbt svarade på mina frågor.


#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...