31 juli 2010

TEMA Avhyvling

”Farsan! Dörren går ju inte att stänga.” Kalle försökte stänga dörren till det nybyggda utedasset, men fann det totalt omöjligt. ”Farsan!” Evald reste sig upp från hängmattan och gick långsamt till Kalle. ”Du får ta i lite…” Han sköt igen dörren med en hård smäll. ”Sådär, det var väl inte så svårt.”


Muttrande lade han sig i hängmattan igen och tog fram tidningen. Efter en kort stund hördes höga snarkningar.

När Kalle gjort det han skulle drog han upp byxorna och tryckte på dörren för att ta sig ut. Den vägrade att röra sig en enda centimeter, och han kände först ilskan, sedan paniken växa. ”Farsan.” Rösten var irriterad och Kalle kände sig fånig. ”Farsan!” Han tog sats från sittplatsen och hoppade mot dörren om och om igen tills knäna var skinnflådda. ”FARSAN!” Kalle tittade på det minimala fönstret som vette mot stranden där folk badade. Det går nog inte att pressa sig ut där…eller? Han tittade ut genom det och fastnade med axlarna när han försökte ta sig ut. ”F-A-R-S-A-N! För i helvete! Vad gör gubbstrutten?” Kalle vände ryggen mot dörren och lade upp fötterna mot upphöjningen där hålet satt. Med ett morrande tryckte han på allt som gick, men dörren var obevekligt fast.

I hängmattan rör sig Evald oroligt och mumlar något i sömnen. ”Ja, ja, jag kommer lilla gubben. Pappa kommer…” En fluga placerar sig på näsan och tvättar vingarna. Evald drar med handen över ansiktet och fnyser till. Några sekunder senare hörs djupa snarkningar igen.

Nu har Kalle panik! Han bankar frenetiskt med nävarna i väggarna och skriker oavbrutet på hjälp. I huvudet snurrar tankar som gör att rädslan ökar. Kommer jag att dö här? Instängd? Varför åkte jag hit själv med honom, och varför i helskotta lät jag honom bygga det här. Farsan är en kontorsmänniska med tummen mitt i handen, det bara är så. ”HJÄLP! Jag kommer inte ut!” Någon borde höra mig. Varför kommer inte farsgubben? Vad i helvete är det här? H-J-Ä-L-P!”

Blodet strömmar snabbt genom ådrorna och hjärtat slår dubbla slag. Kalle känner doften av grillat kött och sticker ut ansiktet genom det lilla fönstret. Hjälp mig någon! Jag är instängd!” Magen kurrar och läpparna är torra.” HJÄLP!” När han drar tillbaka ansiktet fastnar öronen i listen och det svider till. En tunn rännil av något blankt rinner nedför kinderna och han lägger ansiktet i händerna.

Evald blir brutalt väckt av en blodtörstig broms som spanat in hans köttiga blodfyllda arm och tar en smakbit. ”AJ!” Yrvaket ser han insekten ligga mosad i sitt eget och Evalds blod och svär medan den avlägsnas. Ett konstigt ljud hörs från nedre delen av trädgården där det nybyggda utedasset står, och han närmar sig det försiktigt. ”Hallå? Är det någon där?” Evald drar i dörren och märker att den är låst. ”Hallå!”

Kalle tystnar tvärt när han hör pappan. ”Farsan…du måste hjälpa mig ut. Dörrfaan sitter fast. Du skulle ha gjort den där sista avhyvlingen som det stod om i bruksanvisningen. Evald drar i dörren igen. ”Jag trodde faktiskt att det inte skulle behövas, men…det verkar som om jag hade fel. Har du suttit här hela tiden?” Kalle torkar tårarna och fräser ilsket. ”Ja vad tror du? Vart tog du vägen? Jag har skrikit som en galning.”

Evald hämtade en hammare och kofot, sedan bröt han skrattande upp dörren med hjälp av Kalle som tryckte på inifrån. ”Jag somnade i hängmattan. Förlåt, men det är ändå lite komiskt…eller…inte.” Kalle såg ut som ett åskmoln när han skyndade sig iväg.

”Här har du. Hyvla av lite nedtill så vi kan använda skiten.” Kalle räckte fram en hyvel till pappan med en häftig rörelse. ”Och våga inte skratta en gång till.

30 juli 2010

Minnesnatt i smärta

Att som trebarnsmor få lugn och ro för att vidareutveckla en bok är inte lätt. Barnen är ibland som hund och katt, och rivmärken likt långa tatueringar syns på båda två. Lilleman däremot är en lugn och cool kille som just insett makten i att kunna prata ordentligt.

Inatt satt jag tills klockan hade passerat 3.30. Orden flöt som en älv i mars och jag såg en film framför mig av det som hänt.

Scenerna jag just skrev var känsliga och fodrade eftertanke. ”Hur var det nu igen? Vad sade han? Vad gjorde hon?” Jag pratade för mig själv och försökte minnas gången då jag närapå blev våldtagen. Känslorna strömmar över mig, och gråten av lättnad är inte långt borta.

Hur hade livet tett sig om jag den där natten hamnat under tre fulla män som jag knappt kände? Insikten slår mig med full kraft och jag stänger av datorn.

Lyxen jag har nu jämfört med då är att det bara är minnen. Smärtsamma sådana som inte kan raljeras bort eller sopas under mattan.

29 juli 2010

TEMA Mygg

”Mamma! Får jag gå ut?” Ella står på soffan med näsan tätt tryckt mot fönsterrutan. Regnet öser ned och marken börjar bli mättad. ”Mamma!” Hon lägger handen mot fönstret och drar med fingret uppifrån och ned. ”Snälla?” Det gyllengula håret ligger i ostyriga lockar över det vackert välvda huvudet och hennes klart blå ögon utstrålar förväntan.

När mamma Emmy inte svarar tar sig Ella sig snabbt om än klumpigt ned från soffan och springer in i köket. Vid bordet halvligger mamman och ett glas med en genomskinlig vätska står bredvid henne. Djupa snarkningar hörs från Emmy, och förvånat ser Ella att hon är blöt. ”Mamma? Varför har du kissat på dig?” Hon kryper upp i knäet och lägger handen på Emmys huvud. ”Mamma? Får jag gå ut? Det regnar massor och jag vill hoppa i vattenpölarna i trädgården som vi gjorde igår. Snälla?”

Stönande tittar Emmy dimmigt på dottern och gäspar medan ena handen famlar efter glaset. Precis när hon skall sätta det till munnen ser hon något svart som simmar omkring i vinet. ”Vad i?” Emmy rycker till och är plötsligt klarvaken. Hon pekar försiktigt på insekten med pekfingret. ”Ser du? Det är…” Emmy sätter fingret tätt intill ögonen och urskiljer små tunna vingar och en snabelformad mun. ”Det är ju en liten mygga. Stackaren har drunknat.”

Hon sätter sig upp i stolen och tittar förskräckt på byxorna. Rodnande reser Emmy sig upp och förpassar sig tyst till badrummet för att byta om. Huvudet dunkar och hon tittar i badrumsspegeln på sin hemska uppenbarelse. ”Jag måste sluta. Det här har gått för långt. För Ellas skull måste jag söka hjälp.”

”Mamma?” Ella tittar försiktigt in genom dörren, underläppen darrar och hon känner något stort och hemskt rulla runt i magen. Ögonen är glansiga och små pärlor av tårar ligger i ögonvrån och lurar. ”Får jag gå ut?” Hon tar några steg in i badrummet där Emmy står naken. En stank av gammal urin ligger runt henne och lampan gör den vita huden ännu vitare. Håret ligger som en gloria runt huvudet och är rött som eld.
I den stunden tycker dottern att mamman liknar en ängel, och ler prövande. ”Mamma? Varför pinkade du på dig? Du brukar ju säga att stora tjejer går på toaletten?”
Emmy sätter sig ned på huk och drar in Ella i famnen med ett stön. ”Åh min älskade unge. Din mamma är sjuk…” Ella drar sig förskräckt ur greppet och tittar med stora oförstående ögon på Emmy. ”Men det är ingen fara…jag blir snart frisk…jag lovar.”

Hon reser sig upp och tar upp dottern. ”Mamma är alkoholist heter det, och måste in på ett hem där de kan hjälpa mig. Pappa och Elvira får ta hand om dig några månader.” Hon ställer ned Ella och vrider på duschkranen för att sedan ställa sig under den. Med kroppen full av skum lyfter hon handen och vrider upp tummen. ”Jag lovar att bli frisk gumman. Tummis!” Emma sätter sin lilla tumme mot mammans och ler. ”Tummis!”

En liten stund senare sitter de vid köksbordet med ett anteckningsblock framför sig. Två staplar av ord har skrivits och tuggande på pennan tittar Emmy på dottern. ”Är det något mer du vill ha med dig? Vi kanske skulle gå ned på stan och köpa en liten present till din nya lillasyster?”
Hon tittar på glaset med vin och längtan efter att svälja det får henne att darra. ”Mamma ak, ak, akta myggan.” Stammande ser Ella omväxlande på glaset och Emmy medan hon ringlar en länk av håret runt fingret.

Emmy stoppar med glaset bara några centimeter från munnen medan ögonen fylls av tårar. Självföraktet flödar och med ett högt skrik kastar hon det halvfyllda glaset ut genom köksfönstret som står på glänt. ”Jävla Jörgen! Han har aldrig varit speciellt trogen så jag borde sett det här komma. Aldrig förlåtit. För Ellas skull måste jag resa mig. Plocka ihop skärvorna av mitt liv.”

Hon vände sig till dottern och snyftade till. ”Gumman, kom…” Med armarna hårt slingrade runt varandra gick de ut genom ytterdörren och satte sig på trappan. ”Jag tänkte som så här…vi ringer till pappa och frågar om du kan bo där ett tag, men jag ber honom att ta med dig till behandlingshemmet då och då. Jag lämnar dig inte för alltid. Låter det bra?” Ella knyter händerna och känner en klump i halsen guppa fram och tillbaka. ”Mm.” Hon nickar ivrigt med huvudet. Emmy torkar hennes tårar med tummen.”Då säger vi så.”
MuG Pictures, Images and Photos

Kapitel 22 i boken Ja älsker däj ja

Morgonen därpå väcks hon av en telefonsignal och skyndar sig upp för att svara. ”Anitha.” Rösten är hes och lite yrvaken. En titt runt i köket visar att allt står som hon lämnade det inatt.
Täcket Anitha svept om sig trillar ned om och om igen av sin egen tyngd och hon håller i det så hårt att fingrarna vitnar.
”Tjenare gumman! Läget?” Ante tystnar en kort stund och hon gäspar stort. ”Nej men hej! Jo det är väl bra. Ola beter sig som en idiot, men…” Anitha satt tyst några sekunder. ”Det gör väl alla killar.” Ante skrattar.” Jag har bytt ut min lätta motorcykel till ett riktigt as. Det finns gott om plats för två. Skall vi åka på mc-semester i midsommar? Nå, vad säger du?” Anitha släpper täcket och öppnar kylskåpet där hon hittar ett juicepaket. ”Vänta lite. Jag måste ha något i halsen. Jag är så jävla törstig.” Efter några djupa klunkar direkt ur paketet tar hon upp luren igen. ”Ursäkta. Jag är lite upp och ned för det har hänt lite saker. Kan jag ringa dig imorgon?” Ante sänker rösten några oktaver. ”Vad är det som hänt? Kan jag göra någonting? Är Ola dum på dig?”

Anitha skruvar på sig och känner att hon får tuppskinn av kylan i köket. Ett vädringsfönster står på vid gavel och hon känner den kalla luftströmmen som en virvel runt den nakna kroppen. ”Ante, jag ringer dig! Kram!”
Anitha lägger på luren och drar huttrande upp täcket runt sig igen.

Det verkar som om Ola fortfarande är borta så hon sätter på sig lite kläder och äter frukost i vardagsrummet där hans tomma säng står. Med stort besvär tvingar Anitha i sig lite fil och en halv macka.

Plötsligt ringer det igen och Anitha skyndar sig in i köket för att svara. ”Anitha.” Hon stänger vädringsfönstret med en så hård smäll att rutan riskerar att gå sönder. ”Hejsan! Jag såg din annons i Gula tidningen. Jag heter Lill och skulle jättegärna vilja lära känna dig.” Anitha grubblar intensivt på vad hon egentligen skrivit i kontaktannonsen och känner sig för ett ögonblick löjlig som inte ens klarar av att skaffa vänner på ett normalt sätt. Det vita teckningsblocket som ligger på köksbordet plockas fram och med snirkliga rörelser ritar hon en ros med törnen.
”Hej! Du…jag minns faktiskt inte vad jag skrev i den där annonsen, men visst kan vi ses. Vem vet? Vi kanske blir bästisar.” Anitha skrattar till och känner för första gången på mycket länge sig glad ända in i själen.
”När skall vi ses?” frågar Lill på bruten svenska. ”Min kille Nikos och hans vänner vill säkert träffa dig. De brukar gå på Miklagård. Har du varit där någon gång?”

Anitha drog sig till minnes hur påflugna de utländska killarna i Gävle varit och undrade för sig själv om det här var någon bra ide. ”Jag godtar inte ett nej, bara så att du vet det.” Lill skrattade. Anitha berättar lite snabbt om sina erfarenheter av utlänningar och att hon helst undvek sådana där ställen. ”Vänta lite.” Lill avbryter henne plötsligt och Anitha hör henne prata med någon på ett annat språk. Några sekunder senare är hon tillbaka i luren och pratar snabbt och forcerat. ”Du, Nikos kan inte följa med, men hans polare är lediga… De är skitsnygga.” Lade Lill viskande till innan hon om igen höjde rösten. ”Kom igen nu! Jag skall bevisa för dig att grekiska killar är minst lika trevliga som svenska. Du har bara träffat fel sort förut.”

Anitha snurrar telefonsladden runt sin fot om och om igen medan handen ritar stora cirklar på papperet. ”Okey! Det kanske blir skoj. Var ses vi, och hur ser du ut?” Lill förklarar att hon är grekinna och har långt mörkt hår. ”Jag tar min röda jacka så syns jag bra.” Avslutar hon med innan hon lägger på luren.

På papperet har Anitha radat upp Lills namn och kännetecken, under alltihop skriver hon med stora svarta bokstäver. UTLÄNDSK!

Anitha tänker tillbaka på idioterna hon träffat i Gävle när hon bodde där. De hade helt sonika klivit in både i telefonhytt och lägenhet utan att fråga om lov. Deras förklaring var att de gillade Anitha och tyckte att hon var snygg, de var fräcka i munnen och började ofta prata om att ha sex innan de ens presenterat sig. Ibland kunde deras intresse plötsligt vändas till otrevlighet om de blev emotsagda.
Det hade många gånger känts som att gå på gungfly när hon inte höll med dem. De som var trevliga mottogs med skepsism av henne, men de fanns i ett fåtal.

Det här skulle nog bli ett äventyr! Tänkte hon och tittade upp när en nyckel sattes i låset.
Ola kom in genom dörren och slänger stönande av sig jackan på golvet innanför dörren. ”Gud vad jag är hungrig! Finns det någon mat?” Han hoppar upp på barstolen vid köksbordet.
Anitha blev rosenrasande. ”Tror du att det här är någon jävla restaurang? Fixa din egen mat vet ja! Eller?” Hon samlar ihop sig för att inte skrika hysteriskt. ”Eller be din flickvän komma hit och fixa käk.”

Plötsligt smärtar det till i hjärtat och hon viker sig stönande över köksbordet. Ola kastar sig upp och lägger en arm över hennes rygg. ”Hur är det? Var gör det ont? Anitha är oförmögen att svara eftersom någon lagt en tjock ogenomtränglig mur av smärta runt hjärtat, och hon kippar panikartat efter luft. Ola vänder ansiktet mot sig och frågar om igen vad som felas. ”Herregud tjejen, du är ju likblek. Var har du ont?” Frågorna haglar och Anitha hör honom tala som i en burk långt ifrån. Orden ekar i huvudet och den stingande smärtan vägrar släppa sitt grepp. Efter några minuter försvinner det och Anitha tar ett djupt andetag.

Hon inser att det inte var någon bra ide att hemlighålla anfallen och berättar om de som varit. Ola tittar Anitha djupt i ögonen och tar båda hennes händer i sina. ”Du måste gå till en doktor med det där. Lova det.” Hans händer sänder små pirrningar, och hon vill ha honom nära. När Ola släpper henne känns det som om muren mellan dem snabbt byggs upp, lika ogenomtränglig som förr. ”Lova mig?” Han pussar Anitha på pannan innan han sträcker på sig och frågar om hon är hungrig. Ja på dig tänker Anitha sorgset och reser sig upp.

De åt en uppvärmd pizza som de hittade i frysen, och satte sig på varsin sida av bordet med tallriken mellan sig.
Så snart pizzan försvunnit ner i deras magar placerar de sig framför teven under tystnad med långt avstånd mellan sig. Anitha försöker lätta upp stämningen lite genom att berätta om gymbesöket hon gjort på dagen. Hon känner musklerna strama och ömma.

För en gång skull stannar Ola hemma, och under kvällens gång kikar han då och då oroligt på Anitha som sitter i soffan och läser en bok samtidigt som hon tittar på teven med ett halvt öga.

När teveprogrammen är slut går de till badrummet för att borsta tänderna.”Ja god natt då.” Ola går in till sig efter att ha druckit några klunkar vatten direkt ur kranen. ”God natt och sov gott.” Hon lyfter handen för att lägga den på hans rygg, men sänker den.


På jobbet börjar Erik om igen lägga in stötar på Anitha. Han håller sig nära, skojar och pratar hela dagen. ”Jag kanske skall flytta in till dig istället? Ja, nu när Ola skall flytta. Eller?” Erik tittar på Anitha med allvarliga ögon och ser att hon blir ledsen. ”Förlåt, det var klumpigt.” Han lägger sin hand över hennes. ”Du, bara så att du vet. Jag tycker Ola är dum som går tillbaka till Katta. Han har det mycket bättre med dig.”

När dagen är över, och Anitha öppnar dörren till lägenheten ser hon att golvet är helt översvämmat av brev. Det är brevvännerna som vill veta hur livet är där borta i storstan.
Istället för att plocka upp dem tar Anitha på sig träningskläderna och går ner till gymet där hon kör ett hårt pass.
När det är klart sätter Anitha på sig en tjock jacka, och går på skakande ben tillbaka till lägenheten för att duscha. Hela kroppen darrar av ansträngningen. Det ömmar och värker precis överallt!

Efter en macka framför teven beslutar Anitha sig för att skriva till brevvännerna. Det blir många och långa texter som skrivs den kvällen.

Plötsligt ringer det. Det är Olov en kille hon mött ute. ”Hej! Jag hittade ditt nummer i min plånbok och blev nyfiken på vem det gick till. Hjälp mig nu. Hur har vi träffats och hur ser du ut? Anitha minns bara lite vagt en ljus, lockhårig, söt kille. ”Hej du! Allvarligt talat kommer jag knappt ihåg dig. Du lovade att ringa dagen efter, men…” hon avslutar aldrig meningen, låter bara ordet hänga i luften som en kombinerad fråga och påstående. Jag trodde väl aldrig att han skulle ringa så här långt efter. Vilken tönt! Han har säkert separerat från en flickvän och är desperat.
Under tiden killen pratar funderar Anitha på vem han var. Men vadå, jag är ju singel. Fri som fågeln Hon känner magen knyta sig av smärta. Ofrivilligt fri ekar det i hennes huvud.
De avslutar samtalet med ett vi hörs, och han lovar att ringa igen för att eventuellt gå på bio.

Beslutsamt slänger hon av sig kläderna i en hög utanför tvättskåpet och låter kokhett vatten forsa ned i badkaret. En skvätt badskum sätter fart på bubblorna och snart är badrummet ett ångande väldoftande inferno. Stönande av träningsvärk stoppar hon ned del efter del av kroppen och blir illande röd när blodet rusar till. Anitha har nästan satt sig när det rasslar till i låset till ytterdörren.

Olas röst blandas med Måns och de skrattar. ”Vill du ha något? Vänta så hämtar jag glas.” Olas röst närmar sig och snabbt tassar hon upp och drar igen badrumsdörren för att låsa den. Med bultande hjärta lägger Anitha sig med en lång suck av njutning i badet igen.
Hon hör Ola och Måns skratta i vardagsrummet och undrar om de pratar om henne. Anitha sjunker ned helt och hållet med huvudet och ljuden från huset hörs i vattnet. Med djupa andetag återvänder hon gång på gång till vattnets trygga värld för att flämtande hämta luft efter några sekunder.
När huden börjar bli alldeles rynkig av vattnet stiger hon upp och tyllar noga in sig i handukar från topp till tå.
Det långa håret ligger smetat över ryggen, och som en panter tar hon sig smygande till sovrummet. Anitha hör att Ola pratar om Katta, och håller för öronen. Jag vill inte veta, vill inte höra. Spridda ord som gör ont tränger genom händerna och snyftande tar hon ett par vita spetstrosor på sig och kryper ned i sängen med en bok.

När klockan på sängbordet lyser tre smyger Ola in och lyfter bort boken som hon har över ansiktet, sedan pussar han henne i pannan och lägger sina fingrar över först sina sedan hennes läppar. Med ett knappt hörbart ”Sov gott sötnos!” lämnar han leende rummet.

28 juli 2010

Pedofiler och våldtäktsmän

Jag får ont i magen av obehag när aftonbladets artikel klickas fram, och med fingret på tangenten går jag igenom den med stigande fruktan.

Hur är en man funtad som gör något dylikt? Vad har han haft för uppväxt? Vem skulle ens ha tanken att ha sex med en liten åttaårig flicka. Är det ens praktiskt möjligt utan att fördärva den lillas mest ömtåliga del? Och varför spela in gärningarna? Jag ser som i en skräckfilm framför mig mannen sitter i soffan med fördragna persienner och gottar sig under tiden som han runkar. Och jag blir så vansinnigt ARG!

Tyvärr har han redan förstört barnens liv, och jag hoppas att polisen tar beslutet att visa ett tydligt foto på gärningsmannen i media, flera gånger om dagen. Kanske de som utsatts vågar peka med förskrämd min på bilden och berätta vad som hände den där dagen då de kom hem rödgråtna…eller ännu värre…den dagen då de slutade leka och kröp in i sig själva.

Nästa suck drar jag när talet om straff kommer upp. Ha, han hamnar inom lås och bom några år, sedan kommer idioten ut redo för nya brott.

Min kära mamma berättade när jag var liten att om något sådant skulle hända mig skulle hon hämta förskäraren och skiva snoppen likt gurka i smala exakt lika tjocka skivor, sedan låta honom förblöda.

Vad tycker ni? Vad skall vi vanliga simpla ickepoliser göra för att försöka förhindra sådana här män att förstöra våra små underverk?

cuke - week 7

TEMA Belamrad

”Mm, det kan vi väl.” Med hjärtat fyllt av kärlek kröp jag så långt in i Arthurs famn som jag kunde. Lycklig över att äntligen ha mött mannen i mitt liv. Kärleken jag kände för honom var oändlig, och att han ville flytta ihop med mig skapade en vulkan av känslor. Den lilla nekande älvan på min axel viftade jag irriterat bort. Vad kunde vara bättre än bo med den man älskade? Vakna vid hans sida, och sitta kväll efter kväll framför teven hopslingrade till en varelse? Jag kände något motstridigt som argumenterade i min kärleksgrötade hjärna, och satte mig upp för att titta mig runt i rummet.
Min lägenhet var min borg. Den var inköpt för svarta pengar, och jag hade slitit extra för att ha råd att skaffa den. Renoveringen som följde var gjord av mig bara mig, och färgerna var valda med omsorg. Den häftiga svarta mycket speciella bokhyllan var belamrad med barnböcker och vanliga böcker. Mängder av faktalitteratur om allt möjligt låg härs och tvärs över de redan fyllda hyllorna som bågnade av tyngden. Sångböcker och djurböcker stod sida vid sida, tummade och välanvända.



När Arthur kom på besök första gången tittade han underligt, lite paniskt på mig. ”Men har du barn?” På knäna drog han ut bok efter bok som aldrig lästs. ”Vilka mängder…” Jag rodnade lite och visste inte riktigt vad jag skulle säga, och beslöt att tala om sanningen. ”Jag spar på vackert tecknade barnböcker. Kanske mina barn får dem…om jag nu får några. Hur som helst så älskar jag att läsa sagor.” Besöket slutade den gången med älskog och han tittade flera gånger beundrande på mig. ”Vilken speciell tjej du är. Jag har aldrig mött något liknande.” På natten läste jag en av mina egenskrivna dikter för honom, och sedan lyssnade vi på sagan som satt i cd-spelaren.



Den lilla lyan låg perfekt på söders höjder, och jag var överlycklig att ha fått förmånen att bo där. Grannarna var underbara och jag var ett välkänt ansikte på affärer och restauranger i kvarteret. Min pratgladhet gav mig ofta vänner som jag vinkade till när jag på min rosa cykel tog mig de fem kilometrarna till mitt jobb.

Mitt liv var perfekt, med eller utan kille, och tanken att Arthur skulle komma in i det både skrämde vettet ur mig och fick mig att le. ”Menar du det?” Orden väckte mig ur minneskarusellen som hjärnan just gett mig, och jag ryckte till. ”Vad då?” Han pussade mig på kinden och log med hela ansiktet medan ögonen glittrade. ”Flytta ihop förstås. Vill du det? Jag bor ju i andra hand och har svindyr hyra, och jag är ju ändå jämt här.” Han pussade på mig igen. ”Jag älskar dig så mycket…har aldrig känt så här någon gång förut. Vi har något speciellt.” En kall kåre löpte längs ryggraden och jag kände det som om han lade ett rep runt kroppen och virade det varv efter varv. ”Jag, jag, jag älskar dig också, men…” Där kom det, det lilla ordet som kunde förstöra så mycket.

Arthur ignorerade vad jag sagt och fortsatte entusiastiskt planeringen av sin flytt. ”Jag kan ställa min soffgrupp här, ja du vet den där stora härliga plyschgruppen i lejonfärg. Det kommer visserligen att bli trångt, men…” Han tittade sig runt i rummet. ”Du kan väl sälja iväg den där?” Arthur pekade på min väl insuttna något slitna fåtölj som var i klassiskt blå/vitt randigt. ”Och måste du verkligen ha alla böckerna framme?” Han betonade ordet alla. ”Du sade ju själv att barnböckerna är ett samlande, så då kan de väl ligga i lådor i källaren?” Jag såg framför mig översvämningar och förstörda böcker. ”Nej det går inte. Det finns inget källarlager.” Minen på honom var skeptisk, men han ryckte på axlarna och muttrade. ”Ja, ja…det löser sig.”

Plötsligt ställde han sig upp. ”Jag åker hem och packar. Det är väl lika bra att jag flyttar in direkt…förresten…måste vi ha ett solgult sovrum. Det sticker så i ögonen. Puss gumman, vi hörs ikväll.” Han krängde snabbt på sig skinnjackan jag gett honom. ”Älskar dig!”
Stegen nedför trappan tystnade efter en kort stund, och porten slogs igen med ett välkänt brak.
Fullständigt skräckslagen rusade jag ut på balkongen för att titta efter honom, och såg den lilla röda Fiaten backa ut från parkeringen och åka iväg efter en kort tutsignal.

Jag funderade en kort stund på att packa ihop mina saker och dra hem till Hälsingland, men insåg att det var barnsligt. Det var bara att inse att jag förlorat min frihet. Adjö med nattliga samtal från manliga vänner, adjö med möjligheten att gå när jag ville, och morsning och goodbye med det nattliga bokläsandet som redan idag fått begränsas när han kväll efter kväll ringde och ville komma över.
Min gymtid var nu det enda jag skulle få ha för mig själv, och som tur var hade Arthur inte minsta intresse av träning medan min kropp rasande krävde sin dagliga dos av muskelsmärta och solarium.

En vecka senare stod jag i mitt forna imperium, och betraktade resterna av det. Bokhyllorna hade fått en mörkbrun kompis som också var fylld av böcker, men även annat. Soffgruppen tog upp halva rummet, och teven hade fått pallas upp för att överhuvudtaget kunna ses. De få köksskåpen var knappt stängningsbara på grund av ölglas och kaffekoppar som beslutsamt tryckts in i det.

När Arthur burit in det sista drog han in mig i famnen och snusade mig i håret. ”Underbart! Jag älskar dig!” Jag vände mig om och tittade honom i ögonen. ”Jag älskar dig också, men…” Jag tog sats och sade orden jag burit på under flera dagar och nätter. ”Jag är rädd, nej fel…jag är fullständigt skräckslagen. Det här känns så underligt.” Han skrattade till och lade armarna runt mig. ”Jag har förstått det, men det är lugnt. Jag tänker inte låsa in dig. Du får träna hur mycket du vill, och till och med fortsätta ditt rännande på disco. Jag bryr mig inte…bara jag får vakna med dig varje morgon, och se ditt energiladdade leende, och somna med dig mitt i ett teveprogram.”

Något lättad gjorde jag mig fri och gick ut på balkongen där jag dukat upp vår första middag som sambos.

27 juli 2010

TEMA Sanera

”Prassel, prassel…prassel, prassel.” Tidningssida efter tidningssida vänds, och tystnaden är total vid frukostbordet. ”Knaperi knap, knaperi knap.” Ljudet när Helge sätter tänderna i den nybakade kardemummaskorpan skär i Emmas ögon. ”Prassel, prassel…prassel, prassel…prassel.” Han vänder nästa sida och harklar lite när smulorna hamnar lite fel. ”Hämtar du juicen är du snäll?” Helge viftar med handen precis utanför kanten på tidningen. ”Knaperi knap, knaperi knap.” Hon ser framför sig hur han tuggar med öppen mun, och hur smulorna fastnar i mustaschen som hon alltid hatat.


Suckande reser Emma sig upp med stort besvär, och tar tag i kryckan som troget står vid hennes sida. Haltande tar hon sig till kylskåpet och hämtar juicen för att ställa den på bordet med en hård dunk. Tuggande på andra sidan papperet stannar av några sekunder, och hon ser att han funderar på att lägga ned tidningen. ”Tack mamma.” Orden får Emma att se rött. Helge har kallat henne mamma sedan de fick barn. Ungar som nu för länge sedan skaffat egna bon och visat att de är fullt kapabla att klara sig själv. ”Varsågod.” Kylan är påtaglig i rösten och om igen märker hon att han tvekar innanför tidningen.

Emma äter upp sin mat och reser sig upp för att ta hand om disken. Hon ser genom badrumsdörren att tvätten ligger i ett stort berg på tvättmaskinen och grubblar på om det kanske är dags att sanera rummet som också innehåller ett härligt stort badkar. Hon blundar och minns tiden då hon och Helge tog härliga nattbad med skum och tända ljus. Han hade masserat hennes fötter och tvättat hennes hår, och ibland gjorde de andra saker som var förbjudna för barnaögon. Diskskummet kröp längre och längre uppåt armbågarna och Emma sneglade på Helge. Magen som en gång varit muskulös och ständigt brunbränd var nu alldeles degig och vällde ut både här och där. Grå strån pekade ut ur öronen och näsan. Mustaschen som en gång i tiden varit nästan svart var nu silvergrå och mycket tunnare. Det var nästan äckligt att vara nära honom.

Plötsligt reste han sig upp och vecklade ihop tidningen. ”Nä du mamma, idag tycker jag att vi tar itu med tvätten. Är det inte dags att du lär mig sortera den? Så himla svårt kan det väl ändå inte vara?” Helge lade armarna bakifrån om Emma och gnuggade kinden mot hennes. ”Och varför är det alltid du som diskar? Jag kan också göra det…även om ett och annat glas lär krossas då och då.” Helge skrattade till.

Emma vände sig sakta mot sin man och gnuggade sin nästipp mot hans. ”Vi, vi, vill du det?” Stammande log hon under en slöja av tårar, och beslöt sig för att ge honom en chans.


Photobucket

26 juli 2010

TEMA Att leverera 2

Med andan i halsen störtar jag mot affären, och blir stoppad i dörren med ett vänligt. ”Vi har tyvärr stängt för dagen.” Jag lägger samman händerna och lutar lite på huvudet med en bevekande min ”Snälla, snälla jag skall bara köpa några paket glass. Barnen har kalas och vi har alldeles missat efterrätten.” Jag försöker visionisera framför mig hur han öppnar gallret som dragits ned under tiden jag pratat. ”Nej tyvärr, det är stängt. Kassorna räknas just nu. Jag kan inget göra.” När han säger det sista ordet låser han ihop hänglåset som håller gallret nere.


Med en djup suck går jag tillbaka till bilen som är kokhet av solens gassande. I huvudet springer tankarna omkring och jag pratar för mig själv. ”Var i helskotta hittar jag glass här ute i obygden en söndag eftermiddag? Det är en total omöjlighet att köra 1,5 mil för att köpa glass. Åh vad less jag blir!” Mobilen ringer plötsligt och min son är i andra änden. ”Kommer du någon gång mamma? Barnen har ätit upp maten, och väntar på efterrätten du lovade. Var är du förresten?” Med skuldmedveten min ljuger jag för sonen. ”Den är på väg hjärtat, den är på väg. Lek lite med barnen under tiden som ni väntar.”

Ilsket slänger jag igen dörren med en smäll och sätter på fläkten som smattrar. ”Nä nu? Vad är det för fel nu då?” Jag minns att Patrik pratade om löv i fläkten för någon dag sedan, och stänger av den.

Med en rivstart kör jag ut från parkeringen medan svetten rinner både på rygg och under armar. ”Glass, vem har glass?” En snabb blick på bilklockan visar att en timme redan gått, och resan hem på några kilometer skulle göra att klockan skulle bli ännu mer.

Jag såg framför mig ilskan som mitt besked skulle ge, och fasade för orden min älskade son skulle leverera. Allt han lärde sig i skolan var inte bra, och de andra barnen kunde så mycket mer dumheter än honom vilket han villigt tog till sig och sade hemma. Ord som var lätta att säga, men smärtade en stackars sliten mamma som ensam stod för ansvaret av två ungar.

Plötsligt mötte jag en blå stor bil som jag så väl kände igen. ”Hemglass! Yes!” En snabb u-sväng gjorde att jag kunde förfölja den stora väggående frysboxen som var fylld av läckerheter. Visst skulle det svida i kassan, men allt var bättre än Andreas besvikelse över brist på glass.

Jag följde bilen några kvarter innan den svängde in i ett villaområde med det välbekanta ljudet plingande i hornet på taket. Ett stort leende prydde mitt ansikte när jag steg ur bilen och skyndade mig fram.

”Hej! Jag behöver massor av glass!” Den unga killen som knappt var körkortsbehörig vände ansiktet mot mig och log. ”Ja då har du kommit helt rätt. Vad vill du ha?” När jag pekade på kartan och hur många såg jag hur han räknade all avans i huvudet. ”Du kan få en fryssäck om du vill? Det ingår.” Killen tittade på paketen som låg i meterhöga staplar utanför lastbilen. ”Ja tack, det är några kilometer hem. Ha en bra dag!”

En liten stund senare for jag högt sjungande hem till barnen som suktande tittade på när jag lastade ur min lilla bil, och en kvart senare satt trettiofem barn tvärtysta med munnen full av glass och jordgubbar.



TEMA Att leverera 1

Jag kreverar


Subtraherar

Dagen som varit

Dividerar

Och levererar

Kvittot till min man

25 juli 2010

TEMA Svada och Tång

Kvinnan bakom disken är klädd i en tajt svart topp och byxor som hon säkert legat på golvet för att överhuvudtaget kunnat få igen. Håret är uppsatt i en käck tofs och hyn är läckert brunbränd.


Jag känner mig både blek och fet inför denna underliga varelse och funderar både en och två gånger på att lämna lokalen i ogjort ärende. Kunden som hon just nu expedierar är en krallig muskulös testosteronfylld yngling som förhäxad stirrar på de onormalt stora brösten som trots avsaknad på behå står rakt ut. Delar av konversationen mellan dem når till mina öron, och jag lyssnar spänt på vad hon säger om alla medel som radas upp på disken.

”Den här är suuuuuuperbra.” Kvinnan tuggar snabbt på tuggummit hon har i munnen, och sneglar emellanåt ut i butiken där det vimlar av bodybuilders och vanliga tränande killar. ”Den innehåller Kreatin som bygger upp dina muskler, och…”

Jag slutar lyssna en stund och tittar mig runt i lokalen som är fylld av snygga, balla gymkläder i starka färger, och boxningshandskar som täcker en hel vägg. Här och där sitter stora planscher med poserande bodybuilders eller vilt sparkande män iklädda vita dräkter. Mitt i alltihop har de ställt upp speglar som når från golv till tak.

Plötsligt pirrar det och sticker i nacken som om någon stirrar på mig, och jag vänder mig hit och dit i jakt på personen. ”Testa det här.” Mannen som sticker fram en burk med ett grönt innehåll har en arm som ser närmast grotesk ut av alla ådror som pryder den. ”Smaka!” Han öppnar burken och tittar uppmanande på mig. ”Spirulina är en spiralformad blågrön alg eller cyanobakterie med terapeutiska egenskaper. Dessa är till exempel stärkning av immunförsvaret, bot mot cancer, hämning av virus samt sänkande av blodkolesterol. Spirulinan genomgår även studier som forskar om en framtida medicin mot t.ex. AIDS.” Han hinner knappt andas mellan meningarna och tar ett djupt andetag innan svadan fortsätter. ”Spirulina är en växt som knappt går att se med blotta ögat. Ändå är detta en växt med enorma krafter och terapeutiska egenskaper. Spirulina är en mikroskopisk alg som sägs innehålla den mest kompletta blandningen av näringsämnen jämfört med alla andra födoämnen i världen. Denna lilla växt som lever endast av solljus och vatten genom fotosyntes, kan bli framtidens svar på flertalet frågor om sjukdomar.” Jag sätter ned fingret i burken och lägger det sedan på min tunga. ”Bläh! Det var inte gott. Det smakar som röran jag gjorde som barn av all frukter i trädgården, och vilken underlig konsistens. Det där är inget för mig.” Jag gör mig klar att gå, men blir stoppad av att han sätter sin hand på min arm. ”Spirulina består till 60-70 % av proteiner, och det…” Mannen spänner bicepsen och ler. ”Det är kroppens byggstenar.” När han för en sekund tittar till på en välbyggd kvinna som passerar ser jag att han är representant för ett hälsokostföretag och att en burk av det han nyss pratat om pryder linnet som sitter tajt över kroppen.

”Vad är ditt mål?” Frågan slängs ur honom och han ställer bort burken. ”Jag, jag, jag tränar bara för husbehov, ja du ser kanske att det är behövligt.” Stammande försöker jag förklara något som är väl synligt. ”Några kilo mindre vore inte helt fel.” Mannen går snabbt iväg till hyllorna bakom disken och kommer tillbaka med ett konstigt tångliknande metallstycke som ser ut som en relik från medeltiden användbar till att plåga folk. ”Den här behöver du. Då kan du mäta underhudsfettet.” Han tittar på klockan och ser lätt irriterad ut. ”Kan du vänta två sekunder…jag måste få i mig min proteindrink?” Innan jag hinner svara springer han iväg ut på lagret och återkommer bara någon minut senare med en kraftig mjölkmustasch. ”Ursäkta…jag går på diet just nu, och blir vrålhungrig mellan drinkarna. Var var vi, jovisstja…den kallas för Kaliper.” Mannen satte den stora tången mot min mage som vällde ut över jeanskanten och pressade in den i fettet. ”Ja du behöver verkligen träna.” Han sköt ihop djävulsmaskinen och det gjorde ont, så ont. ”AJ! Vad i helvete gör du?”

Nu hade jag fått nog både av hans svada och tortyr. ”NEJ! Jag är inte intresserad, och ärligt talat är det värt priset att späka sig och slita sönder musklerna i förtid?” Med ett högt plopp slet jag bort instrumentet från magen och såg att det bildats ett stort rött märke. Med snabba steg halvsprang jag ur butiken och stannade inte förrän några hus bort.






24 juli 2010

Kapitel 21 i boken Ja älsker däj ja

På lördag morgon ringer Olas väckarklocka om och om igen, men Anitha drar täcket över huvudet och fortsätter sova en stund till.


Efter en stund tvingar hon sig upp. Det är mycket som skall hinnas med innan avfärd.

När tåget tuffar in på stationen i Söderhamn några timmar senare går hon till telefonkiosken för att ringa sin mamma för att få hämtning. Som vanligt har de glömt att Anitha skall komma hem och inte kommit till stationen. ”Är du här? Nu? Men lilla gumman det glömde jag.” Inger ropar med gäll röst på Lennart och han lovar att sätta sig i bilen direkt. Anitha går suckande in på den tomma stationen så länge och läser en dagstidning. De kommer inte ens ihåg mig. Jag kunde lika gärna stannat hemma. Tårarna lurar under ögonlocken, och hon funderar några sekunder på att hoppa på tåget till Stockholm nu på direkten.

Föräldrarna bjuder på älgbiff, och proppmätt ringer Anitha väninnan Mia som berättar att det är party på G. ”Du måste komma! Det är det gamla gänget och några till. Snälla! Vi saknar dig.” Anitha känner att det vore kul att träffa de gamla kompisarna. ”Det beror på morsan och farsan. Ibland får jag låna bilen, ibland inte. Jag skall i alla fall försöka, men som sagt…jag kan inte lova att jag kommer.”

Anitha går ut till ladugården där föräldrarna ger kvällsmat till djuren och tjatar tills de djupt suckande ger med sig. ”Vi vill ju också träffa dig, måste du åka iväg varje gång du kommer hem? Nåja, jag förstår att du vill träffa dina vänner. Vi får ses imorgon.” Mamman kramar om Anitha och en stark doft av ladugård sätter sig där mamman lagt händerna.

Hemma hos Helena träffar Anitha sitt gamla ex Anders som är Helenas storebror. En jättegullig kille som tyvärr varit lite väl gåpåig och pratade om att förlova sig efter bara några månaders bekantskap. Han skrämde skiten ur Anitha med sitt prat, och hon försökte på ett snällt sätt tala om för honom att förlovning inte stod på hennes ”vill ha lista”. Anitha var då fortfarande oskuld. Anders var en guldkille på alla sätt som värnade om sin flickvän på alla vis. Lite för snäll bara. Anithas drömmar om att resa och upptäcka världen gjorde att hon snabbt backade med stora kliv.

När hon klev in genom ytterdörren möttes hennes ögon av ett stort varmt leende. ”Hej gumman! Hur är det? Hur är det i den stora staden?” Anders famn kändes trygg och hon slöt ögonen några sekunder och bara njöt av värmen i famntaget. Anitha hörde på rösten att han blev lika berörd som henne, och gav hans kind en snabb smekning innan hon lösgjorde sig. ”Jag älskar Stockholm, men saknar er.” Anders satte sig i en fåtölj och drog med sig Anitha. Tveksamt satte hon sig i hans knä och fortsatte berätta om sitt nya liv. ”Jag är på krogen flera gånger i veckan och dansar hela nätterna. Jobbet är jättekul, och jag träffar en massa människor.” Och bor med en kille som beter sig som en skitstövel.

Anders och Anitha var ett par för många år sedan, men splittrades eftersom han började prata om förlovning och att flytta ihop efter bara några veckor. Talet om att gänga sig skrämde fullständigt skiten ur den knappt nittonåriga oskulden och hon flydde hals över huvud trots att hjärtat bankade hårt när de kysstes. I hennes vill-ha-lista stod inte förlovning just då. På ett varsamt sätt försökte Anitha förklara att hon ville resa och upptäcka världen innan giftermål och barn. Anders förstod, men blev samtidigt ledsen. Han gillade den lilla spralliga tjejen som livade upp hans liv, och fick hjärtat att banka hårt av längtan efter mer.

”Du är sambo hörde jag?” Anders tittade in i hennes ögon med allvarlig min. ”Är det allvarligt?” Anitha tittade på Helena och undrade hur mycket hon berättat. Hon skakade sakta på huvudet och drog med ena fingret lodrätt över munnen medan hon mimade. ”Inte ett ord.” Anders tog Anitha under hakan. ”Nå?” Hon skrattade till och slog ut med armarna och sade med lite överdrivet hög röst. ”Äh, vi är bara jobbarkompisar. Han har tjej.” Anitha såg att Helena ryckte till och hoppades att hon skulle vara tyst. I ögonen fanns en fråga som ville ha svar. ”Du då? Har du någon ny tjej?” Tonen var raljerande och skrattet låg på lur. ”Du har väl inte svårt att få tjejer?” Anitha kände att hon fortfarande attraherades av de vackra ögonen, och flyttade sig lite längre ut på knäet. Så lätt att krypa in i hans trygga famn, och glömma idioten därhemma för en kort stund. Så lätt.

”Hur mycket är klockan?” Maria lutade sig plötsligt över Anitha och vände upp Anders klocka mot sig. ”Vi måste åka. Samla ihop er nu så drar vi. Hur många bilar behöver vi?” Anitha reste sig upp och gick ut i den trånga hallen för att leta upp skorna. ”Vilka åker med mig? Jag har plats för fyra max fem till.” Hon reste sig upp efter att ha dragit på sig de älskade bootsen. Anders lade armarna runt henne bakifrån. ”Vilken kropp du har fått. Hur mycket har försvunnit av dig egentligen?” Anitha vände sig mot honom och skrattade. ”En hel del. Jag har ingen våg så jag vet inte, men det märks på jeansen.” Hon tog hans hand utan att tänka på det, och drog med honom ut på gården. ”Du åker med mig va?” Anders smekte hennes innerhand med tummen innan han släppte den. ”Mm om det är okej?” De fortsatte ut till bilen och låste upp den. ”Långnäsparken here we come!” hojtade sällskapet i bilen när Anitha svängde ut från tomten.

När de kom fram till Bollnäs letade de fram en parkering och splittrades åt olika håll. Anders försvann med sina killkompisar och tjejerna gick runt och spanade på killar. ”Titta vem som kommer här!” Anitha pekade på ett par som kom gåendes hand i hand. De såg mycket förälskade ut och kysstes med jämna mellanrum. ”Det är Åke, killen jag flirtade med som aldrig ringde. Så det var därför han höll sig undan…vilken rackare.” Flinande tittade de på honom när han passerade och Anitha nickade snabbt. ”Äh, det var tråkigt här. Skall vi leta upp grabbarna och åka tillbaka?” Maria huttrade till. ”Det är kallt, tycker inte ni det?” Anitha nickade ivrigt. ”Jag är stelfrusen om både händer och fötter. ”Det är ju för sjutton maj. Hur kan det vara så kallt?” Helena slog armarna runt sig själv och hoppade på stället. ”Nä, vi far hem.”

De letade upp grabbarna som inte alls ville åka därifrån, men fixade skjuts på annat sätt. ”Sköt om dig då.” Anders höll Anitha en bit ifrån sig och fångade hennes flackande blick. ”Gör inget som inte jag skulle göra.” Han kramade om henne och pussade på kind. Hon pussade tillbaka och rufsade honom i håret. ”Hejdå vännen.

Tjejerna halvsprang till parkeringen och Anitha drog upp värmen på max. ”Brorsan gillar dig.” Helena skrattade till. ”Han brukar prata om dig ibland…förresten vad var det där om Ola? Har han tjej?” Hon lutade sig framåt i sätet och lyssnade noga på när Anitha förklarade vad som hänt.

”Mäh?! Så hon satt bara där i er soffa? Vilken underlig kille. Han verkade ju urgo när vi träffade honom.” Maria lutade sig fram från baksätet. ”Är det därför du är lite låg? De verkar inte riktigt glad?” Hon sköt sidohåret bakom örat. ”Hur känns det att träffa Anders då?” Ni verkade kussla som sjutton i fåtöljen.” Anitha lät vindrutetorkarna rensa rutan från smuts och suckade tungt. ”Ola är inte alls som jag trodde. Vi har haft sex och det var så mysigt, men efteråt betedda han sig underligt och tog totalt avstånd från mig. Jag blev naturligtvis jätteledsen, men…försöker att gå vidare genom att träffa andra. Killar dräller det av på discona. Jag träffar nya varje helg. Det är kul att vara omsvärmad, men jag saknar Ola…och Kase…tror jag. Har ni träffat honom på sistone?”

Plötsligt ser de en kille stå på landsvägen och lifta. Det småregnar och tjejerna tycker synd om honom. Anitha svänger in och vevar ned fönstret. ”Hej! Vart skall du?” Han kisar med ögonen och lutar sig ned mot henne. Hon känner en dust av sprit och snus. ”Till Söderhamn. Ni då?” Talet är lite sluddrigt och han vinglar till. Tjejerna öppnar bakdörren och bjuder in honom. ”Vi skall dit också. Hoppa in så får du lift.”

En timme senare har de släppt av alla tjejerna hemma hos sig och är på väg till Granvägen där han bor. ”Vad heter du?” Han räcker fram handen och hälsar. ”Bäsen kallas jag mestadels för. Tack för att ni stannade. Mina kompisar drog tidigare, och lämnade mig helt sonika kvar. ”Vilka schyssta polare du har. Anitha heter jag. Kommer ursprungligen från Marmaverken, eller Myssje rättare sagt, och har precis flyttat till Stockholm. Bäsen rodnar och tittar ut genom fönstret. ”Jag vet vem du är. ”Jag har alltid gillat dig.” Han lade handen på Anithas lår. ”Du verkar vara en skitgo tjej, och jag har spanat på dig nere på Folkan flera gånger.” Hon lyfter försiktigt bort hans hand och lägger den på sätet. ”Det hade jag ingen aning om. Varför sade du inget?” Bäsen tittade i instrumentbrädan och mumlade något. ”Vad sade du?” Anitha lutar sig mot honom för att höra bättre. ”Jag vågade inte. Du var alltid så omsvärmad av killar och verkade inte se mig.” Plötsligt tar han hennes ansikte mellan händerna och ger henne en smällkyss. Något förvånad låter hon läpparna mjukna och kysser tillbaka. Tungan är mjuk och smakar en blandning av snus och brännvin. ”Får jag en kram också?” Bäsen räcker leende fram armarna. Anitha skrattar och kramar om honom, sedan säger hon hejdå.

Huvudet är fullt av tankar på vägen hem.



När Anitha återvänder till barndomshemmet lyser bara en enda liten lampa i köksfönstret. Hon försöker smyga in, men naturligtvis vaknar alla hundarna och skäller som besatta. Några sekunder senare hör Anitha sin mammas röst.

”Låser du?” Hon låter sömndrucken och tillägger. ”God natt gumman! Sov gott!” Anitha tvättar av sig sminket och kryper ned i sin säng efter att hon letat reda på Jesper som kurrande stryker sig mot hennes ansikte så att hon får en massa katthår i munnen. ”Sov nu gubben.” Anitha trycker ned honom bredvid sig.

Snart snarkar de ikapp.



På söndagen ringer Pia och frågar om Anitha vill följa med till flygflottiljen F15, och spana in militärgrabbar.

”Klart jag vill! När åker vi?” Pia säger att hon kommer om några minuter och lägger på luren. Snabbt på med kläder, lite smink, och några drag genom håret med borsten, sedan hörs en tutsignal ute på gården.



Hej och hå vad grabbar det var på F15! Det fullständigt drällde av sötnosar! Tjejerna flirtar vilt och har det mycket trevligt några timmar bland pojkarna.

Skrattande förklarar Anitha gång på gång att hon flyttat till Stockholm och skall åka hem på kvällen. ”Nä, måste du?” En ljus kille i grön uniform fyrar av ett leende som kan smälta järn och ber om Anithas adress. Åh nej! Inte en chans. Här skall inga telefonnummer delas ut. Tänk om Ola svarar…” Anitha ler och säger att hon tyvärr inte har någon telefon ännu, men att de kanske skulle ses senare.

”Jag är ju hemma då och då.” Anitha manar på Pia så att de kommer bort från grabbarna och hoppar in i hennes bil för att lämna gården.

Tjejerna skjutsar Anitha till stationen för att sätta henne på tåget till Stockholm. Hytten är tom och efter några minuter somnar Anitha till tågets monotona dunkande.

Efter några timmar kommer Anitha hem till lägenheten där Ola sitter med Katta. ”Hej, hur var det hemma då?” Ola smeker Kattas hand som ligger på hans lår. ”Helt okey.” Anitha går till sitt rum för att byta om. Chockad ser hon att de legat i hennes säng och känner ilskan och besvikelsen stiga. Förbannade jävla idiot! Måste han trampa på mina känslor? Hur kan han?

En massa tomma rånpaket ligger här och där i lägenheten och Anitha förstår att de roat sig med att äta upp rånen som hon laddat skafferiet med.

Anitha lyfter äcklad upp ett par trosor som ligger på sängen och ser att en gammal pizzakartong hamnat under den när hon böjer sig ned för att hämta Olas kalsonger som ligger på golvet hopknycklade till en rund boll. ”Faan, faan, faan!” väser Anitha och tittar sig runt i rummet. Löftet Ola lade om att inte röka inne är brutet och det stinker gammal cigarettrök i hela lägenheten.”Ola för faan.” mumlar hon tyst och fortsätter sin rond. Det är bara att inse…det är förbannat stökigt!

Anitha kastar in sin packning på den tillknölade sängen och drar på sig joggingkläder och skor. ”Jag går ut!” Hon drar igen dörren med en hård smäll. Runt halsen hänger nyckelknippan med alla nycklarna hem och de dunkar i jämn takt när hon springer. ”Jävla Ola! Förbannade karl! Jag hatar honom!” Orden kommer i jämnt stackato när hon sätter den ena foten framför den andra. Tårarna rinner och det känns som om någon dragit en snara av taggtråd runt hjärtat. Vad gör jag nu? Slänger ut idioten? Avvaktar? Nonchalerar honom?” Det piper i luftrören av ansträngningen och svetten forsar ned från hårfästet och över ansiktet. Anitha känner blodsmak i munnen och stannar tvärt för att spotta. ”Tvi!” säger hon högt med eftertryck.” Tvi dig du förbannade karl. Eller karl förresten. En jävla mes är vad du är. Du har vuxit av min attraktion till dig.” Anitha tänjer lite på kroppen innan hon fortsätter springa, men nu i lugnare takt. De sista metrarna till porten joggar hon sakta på stället och spanar upp mot deras fönster. Är de därinne nu? Älskar de i min säng? Tycker han att jag är dålig i sängen? Gudarna skall veta att jag är oerfaren, men…?

När hon låser upp dörren ekar tystnaden därinne. Anitha tar av sig overallen och de plaskvåta strumporna, sedan går hon in i duschen. När lite skum råkar förvilla sig in i ögonen börjar hon gråta, och snart sitter Anitha hopkrupen med tårarna rinnande. Så det var därför Ola var underlig. Han träffade sitt ex igen, men vågade inte berätta det för mig. Den grisen ville väl ha två tjejer. Vilken kille skulle inte det förresten?

Hon snörvlade och drog till sig paketet med näsdukar som låg på hyllan ovanför toaletten. Näsduken blev dyngsur och gjorde inte speciellt mycket nytta. Anitha gav upp och kastade ut den på det vitkaklade badrumsgolvet. Med en djup suck klev hon ur duschen och virade en handduk över höfterna. Håret var dyngsurt och en lång rad vattendroppar visade vägen hon gått.

Svärande och gråtande röjer Anitha upp i röran och tar itu med disken som svämmat över diskbänken för länge sedan. ”En jävla hushållerska har jag blivit. Faan, faan, faan.” Förödmjukelsens och sorgens tårar blandar sig med skum som stänker upp på kinderna. Det går inte att sluta hur mycket hon än försöker. Anitha lägger huvudet mot diskbänken och håret blir vått av diskvattnet, axlarna skakar när snyftningarna rister genom kroppen. En tung sten av sorg fyller magen. Vilken tur att Helena och de andra från Söderhamn skall komma till helgen. Det skall bli skönt att slippa vara ensam med Ola.

När Anitha dammsugit och torkat av golven sliter hon våldsamt ur de vita lakanen ur sin säng. Anitha försöker att låta bli att titta efter fläckar på dem, och knölar snabbt ihop det till en boll och skickar in det i tvättkorgen. Hela tiden snurrar ordet varför i hennes hjärna. Han var ju så snäll, och verkade bry sig om mig. Varför gjorde han så här? Jag har aldrig behandlat honom illa.

Efter tandborstning lägger hon sig i sängen, och försöker läsa en bok men texten flyter ihop till en grumlig svart massa och hon lägger ifrån sig den med en djup suck.

23 juli 2010

TEMA Ett slag i luften

Tjat, tjat, tjat…gud vad jag är less på att tjata om saker. Hot om avstängning av playstation, utegångsförbud, dask i rumpan, och godisstopp i en vecka haglar i luften var och varannan dag.


Razmus skrattar mig rätt upp i ansiktet vis om att jag är alldeles för snäll och tål en hel del. Det som sägs är bara ett meningslöst slag i luften, och det spelar ingen roll hur strängt jag än förmanar den lille ligisten.

Zabine tar efter sin bror och är just nu i en Nej-period…allt precis allt är jobbigt och hon nekar konsekvent till det mesta. Lilleman studerar intensivt sina syskons beteende och agerar precis tvärtemot. Han dammsuger golven, klär på och av sig själv utan tillsägelse, lägger sig i sin säng på slaget åtta varje kväll…fullständigt medveten om att jag då öser beröm över honom.

Ute på gården leker barnen tidvis med varandra för att sekunden senare drabba samman i bataljer som ibland kan sluta med blodvite. Skarpa tänder och naglar hittar tunn sommarbrun hud att bita eller riva i, och skrik fyller luften som dallrar av sommarhetta.

Då står jag där igen med hot om intagning, studsmatteförbud och sätta dem i varsitt rum. Ryande som ett lejon som nyss blivit väckt. Dödligt less på att skälla och sätta gränser.

Att vara mamma är underbart, men tidvis jobbigt för själen. Jag älskar ju dessa små liv så högt och skulle gå igenom eld för deras skull, men kan ibland sakna när de var en två tre år sådär och mest ville kramas.

22 juli 2010

Ett litet test av tekniken

code KJ8H75RNMSCP

TEMA Ändrade planer

”Jag är ledsen Emma, men vi kan inte.” Renny plockade nervöst med fingrarna på filten de satt på, och tittade ned i marken. Hon slog ut med händerna i en vid gest. ”Du lovade ju.” Renny lyfte huvudet och tittade på sin flickvän sedan tre år tillbaka. ”Jag har dolt något för dig, och det är inget jag är stolt över. Det får du inte tro.” Han tog Emma under hakan. ”Jag älskar dig gumman, och vill inget hellre än att åka på den här resan med dig, men…” Renny drog ihop jackan hårt runt kroppen. ”Jag kan inte.”


Emma svor tyst inom sig, och gjorde allt för att inte gråta. De delade ju allt. Vad var det för underliga ord han sade. Renny jobbade hårt på bilverkstaden och dagarna kunde ibland sträcka ut sig över nätterna. Emma mindes klart och tydligt att hon sett ett tjockt kuvert med pengar i lägenheten, och de pratade titt som tätt om att flytta ihop. ”Men varför? Vad har hänt?” Renny tittade intensivt och länge på Emma. ”Lovar du att stanna…? Vad jag än säger?” Ansiktet skrynklade ihop sig och Emma såg att ögonen blev blanka. ”Lovar du?” Han tog hennes hand i sin och höll den så hårt att det gjorde ont. Hon nickade tveksamt och kände hur magen knöt sig av obehag. ”Jag lovar, men…?”

Renny öppnade upp jackan och plockade upp ett tummat brev ur innerfickan. Efter några snabba rörelser drog han fram innehållet och harklade sig. ”Bäste Renny Andersson. Vi vill härmed meddela att ni är anmäld till kronofogden. Vi har försökt att lösa skuldfrågan en längre tid, men ni vägrar konsekvent att svara på våra brev.” Renny tittade på henne för att kolla reaktionen. ”Fortsätt!” Emmas röst var lågmäld och hon drog om och om igen med ena handen över benet. ”Jag, jag, jag vet inte hur jag skall förklara gumman, men…” Han ville så gärna försöka förklara, men insåg plötsligt att det inte fanns någon vettig förklaring.

Hon tittade upp på de ulliga molnen och mindes då de suttit i soffan och planerat den långa resan som skulle ha börjat om en månad. De hade pratat i mun på varandra och fnissande följt vägen på kartan. ”Du behöver inte säga mer. Jag förstår nu att det är jag som varit blind. Pengarna har gått till spel eller hur? Du jobbade inte på nätterna? Allt var lögn.” Orden var koncisa och under tiden som Emma pratade reste hon sig upp till knästående. ”Hur kunde du?” Renny slog ut med händerna och kurade ihop sig som om hon slog honom. ”Jag, jag, jag trodde att jag skulle vinna. Pengarna till resan fanns där från början, men försvann allteftersom. Grabbarna är mycket skickligare än mig.” Hon lade huvudet på sned och kände att kärleken till killen framför henne mattades av betydligt. ”Men varför får du brev från kronofogden?” Renny reste sig upp och satte sig jämte Emma. ”Herregud vad jag skäms. Det är mobillån som inte kunnat betalas. Räntorna är skyhöga, men jag behövde snabba pengar. Efter några vinster efter varandra trodde jag att lyckan vänt, men…”

Emma reste sig upp och lade handen på Rennys axel. ”Du är inte alls den jag trodde att du var. Jag är så besviken på dig Renny. Det är slut mellan oss.” Hon gick iväg från honom med långsamma steg. Plötsligt vände Emma sig om. ”Bara så att du vet det. Jag älskar dig och hoppades att resan skulle bli en början på vårt gemensamma liv. Men jag tänker åka i alla fall. Det finns säkert fler som åker ensamma.” Emma böjde ned huvudet och snyftade till. ”Jag åker i alla fall.”

Kapitel 18 i boken Ja älsker däj ja

Dagen efter ger hon honom frukost på sängen igen. Själv får hon inte i sig någon eftersom magen fortfarande värker.


De far tillsammans i bilen till jobbet, och på kvällen skjutsar hon Ola till en fest i Täby. Det känns lite som att flytta från ett problem till ett annat. Kase bodde jag ju i alla fall inte med. Det var lite enklare. Kärlek är inte lätt. Undrar vad som händer nu? I hennes huvud formuleras frågor som aldrig ställs.



Några dagar senare har Ola med sig sin fotbollstränare hem som erbjuder Anitha plats i sitt damfotbollslag när han hör att hon sysslat med det förut. Ola fräste till henne ”Du kan väl inte spela fotboll?”Han rynkade ögonbrynen och satte på sig en överlägsen min ”Jag tror faktiskt inte det är någonting för dig. Du är alldeles för dålig!” Men nu blev Anitha topp tunnor rasande över hans påhopp. ”Jag har faktiskt spelat fotboll i 7 år!” Hon känner ilska och sorg över att bråka om en så futtig sak, och rösten var gäll. Tränaren skruvar på sig av den hätska stämningen och reser på sig.”Skriv ditt namn och nummer här, så ringer jag dig en annan dag. Ola verkar sur för något. Det är inte likt honom.” Han räcker fram en svart liten anteckningsbok. ”Jag går nu så får ni prata ut.” Tränaren säger hejdå och ber Ola följa med till hallen.

Under tiden som Ola och mannen pratar smiter Anitha in på sitt sovrum, och stannar där resten av kvällen. Hon hör Ola stöka ute i köket och att teven är på, men drar täcket över huvudet både arg och ledsen på en gång.



Några dagar senare ringer hennes kompis Kajsa och kommer med förslaget att de skall cykla på Gotland.”Gud vad kul det låter! Jag har aldrig varit där, men Ola pratar sig varm om ön jämt. När vill du åka?” Anitha blir eld och lågor och smider planer redan innan de bokat resan.

Kajsa var en lite mullig, härligt busig tjej som aldrig var omöjlig på att få med på saker. Hennes hår var självlockigt och spretade åt alla håll. Egentligen var Anitha och Kajsa rätt lika. Båda var korta, och lite mulliga (även om allt mull verkade rinna av Anitha sedan hon flyttat till Stockholm). De hade varsin uppnäsa som såg ut som en backhopparbacke, och de älskade att dansa. Flickorna träffades på dansgolvet, och pratade hela natten, sedan blev de vänner och gick ut på helgerna tillsammans.



Ola ändrade sitt beteende efter några dagar och det blev skönare stämning därhemma. Lite mer avslappnat. De pratar med varandra, men håller avståndet.

Naturligtvis kan inte Anitha låta bli att gå ut på krogen, och hon hamnar ofta på ett ställe som heter Glädjehuset som består av ett trevåningshus med kapprum och toaletter längst ner. På mellanvåningen spelas det disco och serveras god mat. Högst upp spelas funk och lite lugnare musik. Där finns ALLT!

”Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att ett ställe skulle kunna vara så här himla perfekt.” Hon lägger armen lite lekfullt om Kajsa och viskar i hennes öra. ”Kolla grabbarna…de är ju sååååå läckra.” Hon skrattar till och snurrar runt. ”Ola släng dig i väggen!” ropar hon och klappar förtjust händerna medan ögonen glittrar av glädje. ”Det dräller ju av snyggingar.” Kajsa log och tittade sig runt i lokalen. ”Mm det kan man säga. Hör du vilken låt de spelar? Vi skyndar oss på så hinner vi dansa till den.”

De två tjejerna gick in på golvet och öste på. Svetten rann längs ryggraden och håret som legat perfekt när de klev in i lokalen var vått och satt slickat mot pannan. Kajsa vinkade till sig Anitha och skrek i örat på henne att hon var törstig. ”Vi går till baren.”

När de stod vid baren öste de superlativ över vakterna som släppt in dem trots att de var för unga. ”De tittade bara på körkortet innan de skickade in oss i paradiset.” Anitha drack ur cocacolan i ett svep. ”Hemma i Söderhamn skulle det aldrig hänt.”

”Ursäkta? Vill du dansa?” En ljushårig kille knackade på hennes axel. ”Nja, vi kommer precis från golvet, men om en liten stund. Jag heter Anitha och det här är Kajsa.” Händer och blickar möttes och värderade. ”Hej! Jag heter Bert.” Han tittade frågande på dem. ”Ni är rätt unga va? Ja, jag menar inte att vara oförskämd, men ni ser inte ut att vara äldre än sjutton, arton någonting. Jag är tjugosex.” Han drog med handen genom håret och sträckte på sig. Hupps, nja det är nog för gammalt för mig, men han verkar charmig. ”Skall vi dansa då?” Anitha hoppar ned från barstolen och går mot dansgolvet.

De nya sandalerna hon införskaffat samma dag klämmer överallt, och skavsåren finns både på tår och hälar. Efter några danser pekar Anitha på fötterna och skrattar ynkligt. ”Tyvärr, jag måste hem. Det gör så förbannat ont.” Haltande tar hon sig ned till garderoben efter att ha pratat med Kajsa. Bert stöttar och ser deltagande ut. ”Stackare…men vi kanske kan fika någon dag?” Anitha nickade och drog stönande av sig skorna en efter en utanför discot. Vakterna tittade förvånat på henne, men gav tummen upp när hon mimade SKAVSÅR. ”Har du en penna?” Han drog triumfierande upp en svart bläckpenna ur innerfickan och ett litet kvitto. ”Okej, låt höra.” Hon gav sitt nummer till Bert och han gick in igen efter att de kramats.

När hon vid halv fem på natten kom hem låg Ola redan och sov sött. Det var inte svårt att somna.



När Anitha kom hem från jobbet dagen efter hörde hon redan i trappan telefonsignalerna från deras nyinkopplade telefon. Nycklarna ville inte passa i hålet, och när Anitha äntligen kunde svara var hon andfådd av ruschen uppför trappan. ”Ja hallå!” Jackan åkte ned på golvet när hon krängde av sig den med telefonen mellan axeln och örat. ”Hejsan! Hur är det? Kommer du ihåg mig? Bert? Vi träffades igår.” Anitha log åt sin spegelbild och rättade till det ostyriga håret. ”Vad kul att du ringde. Jag är lite trött idag, annars är det bra. Jag kom precis hem från jobbet.” Hon lyssnar inåt lägenheten om Ola är hemma, men hör ingenting. Bert harklade sig. ”Jag ville bara fråga om du har lust att gå på bio med mig någon dag. Jag kan inte boka någonting nu, men…” Anitha tittade in i spegeln och vände sig i siluett. Jag har gått ner massor och är fasiken smal. ”Visst kan vi det. Ring mig när du kan.” Bert skrattade till och sade att han var tvungen att gå. ”Hejdå! Vi hörs snart!” Hon lade på luren med ett leende och tog ett litet glädjeskutt ute i hallen, sedan lade Anitha sig på Olas säng för att lyssna på klassisk musik. Snart sov hon djupt.



Några dagar senare får Anitha ett brev från sin kompis Helena.

Hejsan gumman!


Hoppas att allt är bra med dig, här i Söderhamn går allt sin gilla gång. Vi sjunger i kyrkan på söndag och har uppvisning med folkdansen. Förra helgen var vi på Folkan.


Du får nog ta kontakt med Kase. Vi träffade honom och han blev väldigt ledsen när vi berättade att du flyttat. Han bad mig säga att du skulle höra av dig. Som vanligt var han mer full än nykter, men Kase pratade bara om dig och hur mycket han gillade dig. Förlåt om jag gör dig ledsen, men du kanske skulle ha sagt något om din flytt, eller var det en flykt? Nåväl, jag skall inte säga att han tillhör mina favoriter, men det var inte riktigt schysst att bara sticka ifrån stan. Saknar dig gumman, massor. Jag skall hälsa från tjejerna i Cantilenakören, och från Kicki, Maria och de andra.


P.s Brorsorna hälsar


Kramar Helena

Anitha satt en lång stund och tittade ut i ingenting. Tårarna rann och brevet blev fläckigt. Det riste och skar i hjärtat av saknad. Hon såg Kases ansikte framför sig, och hörde hans hesa röst säga orden hon älskade att få höra. ”Ja älsker däj ja Anitha. Det vet du. Vad vill ödet påvisa med det här? Att jag gjort fel? Var jag feg som inte talade om att jag tänkte flytta från Söderhamn. Flykt? Visst var det en flykt. Mitt hjärta höll på att trasas sönder av alla svek från hans håll. Jag älskar honom så det värker i själen. Men livet måste bestå av kärlekslycka. Jag vill inte vara olyckligt kär.

Anitha satte sig ned på golvet och lade huvudet i armarna. Hon skakade av gråten som krampaktigt tog över hela hennes kropp. ”Vad skall jag göra!” Ljudet av den gråtfyllda rösten ekade i hallen. ”Vad i helvete skall jag göra?” Hon torkar av näsan med baksidan av handen och reser sig upp. Ola beter sig lika idiotiskt som Kase, och jag är nog kär i honom, men det är en annan kärlek. Åh vad jag hatar livet ibland.

Anitha går in i vardagsrummet där hon rullar ihop sig till en liten boll på Olas säng. Doften av hans parfym sitter i kudden och hon drar i sig den. Bilden av Kase finns fortfarande på näthinnan och det känns som om hjärtat går i tusen bitar. Jag skulle ha stannat. Väntat ut honom. Det vi har är unikt. Måste vara…
Hon reste sig upp och gick till kylskåpet för att leta något ätbart. Magen protesterade högljutt och gjorde saltomortaler av obehag. Plötsligt blev hon illamående och sprang med handen för munnen till toaletten där lunchen kom upp. Vad vill ödet med det här? Sätta mig på plats? Göra mig ödmjuk inför livet? Vad?”

Anitha knyter beslutsamt på sig springskorna och tar en lång löptur genom skogen. Bilder av Kases och hennes möten snurrar framför ögonen och hon springer så att hon får blodsmak i munnen.

När Anitha återvänder känns allt mycket bättre och hon lagar till pannkakssmet för att bjuda Ola på mat när han kommer hem.

Han blir glatt överraskad och Måns som följt med honom hem säger att han är bortskämd. ”Du har det ju skitbra. Lyckost dig!”

På kvällen ligger Ola och Anitha tätt intill varandra i sängen och bara är. Så nära, men ändå långt borta tänker hon för sig själv. Händerna som ligger mot sängen känner hans värme, och längtar efter mer. Ola tittar rätt upp i taket med en mun som omväxlande är mjuk och hårt hopknipen.

Klockan ett kryper Anitha frustrerad ner i sin egen säng och släcker lampan. Efter bara några sekunder tänder hon igen och tar fram dagboken under huvudkudden. Med en bläckpenna som är väl söndertuggad i ändan skriver hon: Vi skulle inte ha flyttat ihop på de här premisserna. Det här är ju vansinne. Jag kommer att bli galen av längtan. Vi skulle ha lärt känna varandra först. Nu är det bara att bita ihop och göra det bästa av det. Anitha släcker lampan igen och kryper ned under täcket, men som vanligt lever tankarna sitt eget liv och gör att hon har svårt att somna.

21 juli 2010

TEMA Köpslå

Med små, små steg tog sig Elias ut på bron. Det sjöng i huvudet av det forsande vattnet som åkte under honom, och skräcken var total. Hudens små hår stod rätt upp och kalla kårar for upp och ned för ryggraden. Med ena handen höll han i räcket och med den andra höll han i en liten rosa björn som tillhörde den bortgångna dottern. Stundtals blundade Elias och stod stilla långa stunder utan att kunna förflytta den ena foten framför den andra. ”Jag måste klara det här… måste.” Han tittade ut över vattnet medan handen krampaktigt greppade metallräcket. ”Varför Ella? Varför, varför Ella?” Det mörkt blå vattnet for nedför älven som en leksugen säl, och det vita var förvillande likt grädde. Då och då kom stora timmerstockar farande på toppen av vågorna och åkte med en smäll in i brons gråa väggar. Vattendroppar stänkte upp i ansiktet och trots kylan i luften var han varm.


”Kom igen nu! Gå!” Han manade på sig själv och satte den stövelklädda foten försiktigt i nysnön. Det var få människor som använde den lilla bron och snön låg nu i tjocka drivor.

Elias såg stället där olyckan hänt, och vågade knappt titta ned. På räcket syntes inte ett spår av blodet som täckt det, och vattenvirveln som dragit ned den lilla flickan snurrade på som alltid. ”Han hötte med näven och spottade ur sig orden. ”Din djävul, du kunde tagit mig istället. Varför Ella? Hon var ju bara ett barn.” Han stoppade in björnen i jackan och drog igen dragkedjan med ett bestämt ritschande. ”Jag skulle inte ha gett henne moppen, men hon tjatade så. Ella var en duktig förhandlare och löftet att plugga intensivt över sommaren var det som avgjorde.”

Det såg ut som att vågorna höjde sig mot honom och Elias klev över räcket med darrande ben. Han höll i sig i räcket så hårt att fingrarna vitnade. ”Det är bara att släppa så är det över. Då är jag med henne för alltid. Min lilla älskade prinsessa.” Han tänkte på alla piller doktorn gett honom, men som bara resulterat i mardrömmar och hallucinationer. ”Jag saknar dig så älskade unge. Saknar dig så att det gör ont. Livet är nattsvart.” Elias satte ut ena foten över vattnet som om han tänkte kliva ned i det. ”Pappa kommer nu.”

Plötsligt hör Elias ett högt skällande och en svart stor hund kommer galopperande ut på bron. Den hoppar gläfsande upp med framfötterna på räcket och tittar med nyfiken blick på honom. Vit snö har fastnat i tassarna och på nosen. ”Hallå! Vad gör ni människa? Det där är livsfarligt!” Kvinnan som kommer springande är i Elias ålder och rösten är gäll. Hon slänger en blick ned i det skummande vattnet och tar tag i halsbandet på hunden. ”Kliv över, NU! Ingenting kan vara så hemskt att man väljer något sådant.”

Elias tittar ned i vattnet och tvekar en kort sekund innan han släpper räcket. Kvinnan skriker högt och står med händerna för ansiktet när virvlarna slukar honom.

20 juli 2010

TEMA Bokslut

Jag ser i almanackan att juli snart ändras till augusti och känner en klump i magen av allvar och förväntan. Sommaren skall sys ihop, och barnen inskolas. Tiden som jag förut hade för dem snörps ihop till några få kvällsstunder, och helger. Morgonmyset kommer att ändras till morgonjäkt med påklädning, frukost och ivägskjutsning till skolor och dagis. Saknaden efter dem kommer att kännas i hjärtat, och längtan efter mjuka barnaarmar runt min hals kommer att plåga min själ. Tänk att inte få se mina älskade ungar på en hel dag! Det blir första gången både för dem och mig, men är säkert nyttigt för oss allihop.


Allt jag tänkt göra innan sista augusti finns noga uppskrivet på en vit lapp, men hinns knappast igenom innan allvaret börjar. Sak efter sak stryks allteftersom de fixas, men nya kommer till.

En ny tid i mitt liv börjar…

En sliten skolbänk blir min plats om dagarna, och det blir för första gången i mitt liv legitimt att skriva. Dagarna i ända skall jag få tillbringa min tid hos människor som tänker som jag…som andas ord och har hjärnor fulla av fantastiska idéer.

Verktygen för att spinna på en text till att bli film har jag ännu inte fått i min hand. En klargul bok står på mitt bord och lockar dagarna i ända. Jag går med spänstiga, hoppande steg in i det som kanske så småningom kan bli mitt yrke och profession.

19 juli 2010

TEMA Att stå ut

”Iiaaahhh! EN ORM! Lenny kom fort! Ta med dig en spade.” Kvinnan som skrek var iklädd shorts och tunna remsandaler med klack. Med händerna högt över huvudet kallade hon till sig mannen som stod på behörigt avstånd där gräset var kortklippt. ”Men Lenny kom då! Jag måste ta död på odjuret!” Kvinnan kände sig nästan hypnotiserad av ormens blick. Den låg alldeles blickstilla, hopringlad, redo att försvara sig. Väsandet från det brunsvarta djuret hördes ända till mannen som kände att han darrade i benen. ”Smyg därifrån istället.” Viskande försökte han övertala sin fru att låta ormen vara ifred.


Hon hade nästan blivit besatt av att döda ormar sedan attacken ute vid stenarna på landet. Den gången bar hon stövlar, och enda minnet av incidenten var två svarta små prickar på några millimeters avstånd, men hennes hat till de slingrande kräken var svart som kol efter den dagen.

Lenny tittade på frun som dragit upp mungiporna likt en morrning, och det röda vanligen välfriserade håret som stod på ända. ”Mia? Du…”Han sträckte ut handen mot henne i luften som en vädjan, men kunde omöjligt nå henne.

Ormen bestämde sig plötsligt för att ringla iväg, och försvann in i vresrosen. ”Vilken mes du är!” Mia spottade ut orden. ”Varför kom du inte med spaden? De skall dö, varenda en.” Hon gick genom gräset som nådde henne till låren. ”Fattar du inte att de är farliga? Tänk om den bitit mig?” Mia stampade med fötterna när hon kom ut på barmark igen, och borstade bort några insekter som misstagit benen för träd. ”Jag måste ta livet av dem innan de skadar någon.”

Med bestämda steg gick hon bort till bilen, öppnade bakluckan och plockade ut en spade. ”Nu skall han dö!” Lenny tog ett hårt tag om Mias handled. ”Du måste söka för det här. Prata med någon som kan hjälpa dig. Mia lilla, du har dödat fem ormar den här sommaren.” Han släppte henne med en djup suck. ”Jag står inte ut längre. Det gör så ont i mig att se din skräck, men ormar är nyttiga och rensar bort råttor. Snälla?” Lenny lade ihop händerna och såg bedjande ut. ”Kan du inte stoppa ditt korståg nu? Det här är vansinne.” Han tog spaden ur hennes hand och lade in den i bilen igen. ”Du måste prata med en psykolog. En dag möter du en aggressiv orm och råkar illa ut.” Han skakade olustigt på sig. ”Hur som helst måste det här få ett slut. Det är inte rätt.” Lenny plockade fram bilnycklarna ur fickan och hoppade in. ”Jag åker hem nu. Bestäm dig för hur du vill ha det.” Han startade och började sakta backa ut på landsvägen.

Mia stod en lång stund och tittade på sina tomma händer. Tankarna virvlade som en centrifug i huvudet och hon kände en begynnande migrän etablera sig från nacken och uppåt. De karakteristiska pickningarna i tinningen blev ihärdigare, och ihärdigare. Mia tittade mot snåret av vresros och undrade om hon kanske skulle gå dit igen. De vackra blommorna skulle passa perfekt till den nya rosarutiga duken hon hade gömt i garderoben bland allt annat hon stulit. Suckande gick hon mot bilen. ”Jag kommer.” Sade Mia med låg röst och kände sig som ett övergivet barn. Lenny var hennes fasta punkt i livet. Med sin enkla syn på livet, och säkra framtoning var han en trygg klippa.

”Mia?!” Han vevade ned bilfönstret och ropade på Mia som stod och stirrade med tom blick på backen. ”Kommer du?” Han backade ytterligare några meter. ”Mia?”

När bilen stod ute på landsvägen ryckte Mia till och rusade efter. ”Lenny…förlåt. Det är något jag måste tala om…”


18 juli 2010

TEMA Något akut

”NEEEEEEEJ! MAMMMMMMA! HJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLPPPPPP!”


Jag kastar ifrån mig spaden jag håller i, springer det snabbaste jag kan, tar trappan i ett enda jättesteg och är beredd på det värsta när jag nästan flyger in i Razmus rum. ”MAAAAAMMMMMMAAAAA!” Tårarna sprutar på honom, och han ser förtvivlad ut. ”Han bara ddddddööööööörrrrr!”

Suckande inser jag att skriket beror på ett tevespel. Adrenalinet pumpar i kroppen, och hjärtats snabba klappande lugnar ned sig successivt. ”Men Razmus, du skrämmer ju livet ur mig.” Fortfarande darrig och med huvudet fyllt av bilder sätter jag mig ned på den lilla växasängen som agerar spelsoffa tillsvidare och rycker åt mig kontrollen. ”Du får inte skrämmas sådär, jag var helt säker på att något hänt.” Han tittar på mig med sina oskyldiga barnaögon och säger uppbragt. ”Men mamma, det är akut. Batman har fastnat, och Robin kan inte få lös honom, och bovarna kommer där.” Han pekar med fingret på två legogubbar på skärmen som närmar sig stackars Batman och Robin som ser desperata ut. Skrattande trycker jag på nollan och Robin stackaren dör om och om igen. Till slut trycker jag helt sonika på off-knappen och sonen skriker ”NNNNEEEEEJJJJJ!” så att huset skakar.

”Eftersom jag är helt rudis på spel gubben är det ingen ide att jag ens försöker. Man blir ju bara arg.” Sonens ansikte har antagit en rödaktig ton och han sparkar på kuddarna i sängen. ”Snacka om onödig energi.” lägger jag mumlande till och startar upp spelet igen, men väljer bort att fortsätta där jag var. Razmus är topp tunnor rasande. ”Du är nog världens dummaste morsa. Jag tycker inte om dig!” Demonstrativt vänder han mig ryggen och lägger armarna i kors framför sin spensliga kropp. ”Fattar du inte att man måste skrika. Det är ju det som är meningen.” Razmus spänner ögonen i mig och darrar i hela kroppen av känslor som vill ut. Tårarna rinner på kinderna och ljudvolymen är så hög att hundarna smyger ut ur rummet. ”Jag hatar dig!” Väser han och sparkar på sängsidorna.

På teven har spelet satt igång igen, och jag manövrerar gubbarna bäst jag kan. I min värld saknas totalt engagemanget att sitta framför en skärm. Jag har aldrig förstått, och förstår inte nyttan av att bli engagerad på det viset som barnen blir. ”Sådär, nu kan du spela igen. Men skrik inte är du snäll. Kan du inte spela sansat stänger jag av den.” Razmus rycker till sig kontrollen och torkar ilsket tårarna. ”Nu får jag ju börja från början.” Jag tittar på min lille son och säger bevekande. ”Då lär du dig hur man spelar. Är det inte det du vill?” Han skakar på huvudet och slår med handen mot det med öppen handflata. ”Du fattar ju ingenting.”

Jag lämnar min son djupt inne i Batmans och Robins värld och går ut i trädgården igen. Med händerna djupt nere i jorden och fjärilar som fladdrar runt öronen funderar jag på varför barn så lätt anammar allt nytt som kommer, men hittar ingen annan förklaring än massmedias reklam, och kompisars påtryckningar.

17 juli 2010

TEMA Att vara till havs

När mörkret svepte sin mantel över Grödinge smög Peter ut på verandan med kittsprutan i högsta hugg. Han tittade sig noga runt för att inte hamna i strid med de inneboende.


Några svart/gulrandiga bestar svirrade omkring i luften en kort sekund för att sedan krypa in under fönsterblecket och sedan gå via luftspalten under ribban till sitt bo som de skickligt konstruerat i den mjuka takisoleringen. Drottningen ropade på sina undersåtar med hög röst. ”Är alla inne?” Arbetaren kröp underdånigt ihop och sade med darrig röst. ”N, n, nej ers majestät…några av våra arbetare har inte hunnit tillbaka. De hittade ett extremt bra ställe och försöker få med sig så mycket de kan till boet.” Han plockade upp en underlig svart tingest som han tryckte på med sina spetiga ben. De långa antennerna rörde sig i vida cirklar. ”Ers Majestät, jag fick just höra att arbetarna är på ingång, men behöver hjälp med sin last. Vi får göra ett undantag inatt och flyga med radar.” Drottningen såg sur ut, men visste att läget i boet var akut. Den grymma hettan gjorde att hennes undersåtar behövde vätska, och männen hon bestämt att avla på hade tappat flera kilo muskelmassa. ”Nå, låt gå. Seså iväg med dig!” Hon schasade med bestämd min iväg den lilla budbäraren och lade sig bekvämt tillrätta i sin säng igen.

Snart befann hon sig i drömmarnas rike, på en äng fylld av doftande blommor med en liten damm av klart, kallt vatten beläget strax intill.

Utanför boet rådde full aktivitet…

Peter kittade noga igen ingångshålet ovanför fönstret med en svart, geggig massa. Fundersamma vakter kom flygande och undrade vad den stora jätten pysslade med, men avvaktade på ordentligt avstånd. När han klev ned och lämnade fältet fritt…hittade de ingen ingång. Paniken var total! ”Drottningen! Vi måste in till drottningen! Hon svälter ihjäl!” Skriket kom från en av vakterna som anlänt efter en rond runt huset. ”Och våra stackars larver…” Getingen lade sitt huvud på sned och försökte se om någon inkräktare fanns i närheten som kunde begått brottet. Mörkret gjorde att allt förvandlades till otydliga skuggor och efter att ha angripit ett av barnens mjukisdjur som glömts ute, och en stor uppblåst tiger gav han upp med en ljudlig suck. ”Jag hittar inga fiender, men jag såg att människan var här tidigare och gjorde någonting. Men vi har ju inte gjort dem något ont. Eller?”

Innanför fönstret stod ett av barnen med näsan tätt tryckt mot rutan och ropade hänfört in i walketalkien han höll i sin hand. ”Pappa! Nu är det flera stycken därute!” Ilsket surrande flög en av väktarna snabbt in i rutan och rasade som ett fallande löv ned på verandan. Stendöd.

”Stopp!” Ledargetingen hade nu kommit fram till ingången och skrek till sina vakter och arbetare med hög basröst. ”Är ni helt från vettet? Tänk lite. Naturligtvis flyger vi in andra ingången. Seså…rada upp er. Ett,två…ett,två…”

När de nådde upp till luckan kände de en stark doft av något. ”Vad i hel…” Ledargetingen tryckte sig in i den smala springan och såg ett svart fat fyllt av en grumlig vätska. Bredvid fatet stod en glasburk som var halvfull med en gulbrunaktig vätska. ”Vänd om!” Skrek han till getingen som var på väg in. ”Vi har blivit lurade. Vad är ni för vakter egentligen?! Såg ni inte vad som hände? Idioter! Imbecilla idioter är vad ni är. Hur löser vi det här?”

När de kom ut igen kände båda getingarna att doften av innehållet därinne hade satt sig som en tunn hinna över deras dräkt och vingarna blev tyngre och tyngre för varje sekund. ”Jag måste sätta mig ned.” Flämtade ledargetingen och landade på en av balkarna. ”Jag med.” Flämtade den andre och landade bredvid.

Medan getingarna diskuterade hur de skulle lösa problemet smög Peter sakta in på andra sidan vinden. Meter för meter tillryggalades och i sin hand höll han en stor svart säck. Surrandet utanför tilltog i styrka, och per walkietalkie talade sonen viskande om att det blev fler och fler getingar som flög i vida cirklar utanför fönstret. ”Pappa, jag är rädd. Kan du inte komma ned? De ser så arga ut.”

Peter såg nu boet som var mycket, mycket större än han föreställt sig. Den vibrerande fotbollen av styrka tedde sig fullständigt livsfarlig att ens titta på, och kallsvetten bröt fram på hans panna.

Beslutsamt vecklade han ut säcken och lade den under boet för att sedan med morakniven hugga av fästet. Snabbt snurrade han igen säcken och drog en svart eltejp runtom. Darrande av rädsla och upphetsning lyfte han sin fångst och gick hukande ut och nedför stegen. Säcken lät som ett morrande vidunder och när Anitha och Peter trädde ytterligare en säck på den andra var de livrädda att tappa eller bli anfallna av getingarna som väntade utanför luckan. ”Vad gör vi nu?” Viskade Anitha och ville helst av allt springa in i huset och gömma sig. ”Vi skickar ut dem till havs. Vänta skall du få se.” Peter lade in säcken i bilen och slängde sig in vid ratten. ”Hoppa in!” Han öppnade den andra dörren. ”Aldrig!” Väste Anitha och idiotförklarade sin karl på två sekunder. ”Du är galen!” Han tittade kärleksfullt på henne och vinkade med lillfingret. ”De är instängda och ofarliga. Kom igen nu gumman.” Tveksamt satte Anitha sig i bilen, men struntade i bältet…redo att slänga sig ur bilen. ”Vart?” Hon kände svetten droppa och försökte låta bli att tänka på att bilen var fylld av ilskna, nyvakna getingar. ”Kan de bita sig igenom säcken tror du?” Peter koncentrerade sig på körningen och mumlade ett snabbt ”Vet inte.”

Efter bara några minuter stannade han bilen och öppnade bildörren. De stod på stranden vid den övergivna ekan som skulle brännas upp om några dagar. Peter lyfte ut den surrande säcken och ställde den i båten som han sedan sköt ut på vattnet. Ur fickan plockade han fram en liten pistol som han lånat av äldsta sonen. ”Vad i?” Anitha stod med öppen mun och tittade chockat på vad han gjorde. ”Är du inte riktigt klok?” Han vände sig lugnt mot henne och log. ”Jag vet att du är djurvän, och tycker att det är synd att döda getingarna. På det här viset har de chansen att bygga ett nytt bo den här sommaren. Peter tittade efter båten som snabbt gled ut i strömmen. Knep igen ena ögat och tog sikte på den stora svarta säcken…och sköt skott på skott.

Med en explosion sprack säckarna en efter en och lämnade boet öppet. Getingarna strömmade ur det och tittade sig förvånat omkring. Drottningen fick hjälp av några arbetare och soldater. Larverna bars mellan arbetarnas starka ben och som en svart massa flög de mot land.

Peter och Anitha satt tysta och betraktade skådespelet i bilen med fönstren stängda.

16 juli 2010

TEMA Avstånd

Det var frukostdags hos familjen Meijer/Östlund och Lilleman låg fortfarande i sin säng och sov efter att ha haft en mycket jobbig natt. Solen hade plågat den lille alltför mycket och nattens maror hade ridit honom. Nu låg han stilla i sin säng och andades med korta snabba andetag.


Razmus och Zabine satt vid matbordet med munnen full av yoghurt och flingor. Käftandes om vem som har flest vänner. ”Henrik och Tobias är mina kompisar. Deras mammor kan skjutsa hit dem när som helst.” Razmus lyfter en sked yoghurt till munnen och spänner sina underligt färgade ögon mot sin yngre syster. ”Jag har Lovis och Molly mycket närmare.” Kontrar hon snabbt med och gör en grimas mot brodern. ”Molly är faktiskt MIN kompis, och förresten är hon min tjej.” säger Razmus och jag ser honom lyfta skeden med yoghurt och göra sig redo att skjuta iväg den. ”Mamma, visst är det så?” Lägger han till, och tittar på sin mamma som hittills stoiskt lyssnat på käbblet.

”Henrik har ju flyttat och bor jättelångt härifrån, så du kan inte träffa honom så ofta…” Mamman lägger handen på sonens hand för att trösta. ”Och Tobias, ja han flyttade förra månaden, men inte så långt bort som Henrik. Jag tycker att det är synd att de flyttat iväg, men ibland blir det så. Du har haft lite otur hjärtat.” Hon vände sig till dottern. ”Och Molly kommer att gå i Razmus klass nu till hösten, så då blir hon hans klasskompis. De kanske till och med blir kärestor igen.” Mamman log och såg framför sig sonen med den lilla söta flickan hand i hand som de gått på dagiset.

Sorgen över att inte få gå på samma skola hade varit stor hos sonen, men överbryggats av entusiasmen att börja sexårsverksamheten. Nu log Razmus och det glittrade i ögonen. ”Då kan Molly bli min tjej igen. Jag älskar henne.” Orden låg i luften och dallrade en lång stund innan han lade till. ”Men Zabine, du kan få låna henne ibland.”

15 juli 2010

TEMA Att förhandla

Försiktigt, försiktigt gläntade jag på den rödmålade luckan och drog sedan upp den fullt ut. I magen hoppade små räddgrodor och jag stod på språng ifall att mitt besök inte skulle vara välkommet.


En gulsvartrandig väktare kom surrande och stannade precis utanför. De genomskinliga vingarna slog fram och tillbaka snabbt, snabbt. Några sekunder stod vi öga mot öga och jag kände en vild panik växa i mig. Det är nu hela samhället inleder en attack och sticker sina gaddar i mig. Hur skall barnen klara sig? Undrar om Razmus klarar av att ringa till pappa Peter för att få hjälp? Benen darrar och jag känner mig inte så säker längre på att det jag gör är det rätta. De kan gå till grannen, ja just ja…så kan de göra. Lugnad av mina tankar slappnar jag av lite, men tittar intensivt på den surrande insekten som ilsket surrar bara några centimeter från mitt ansikte. Keps? Varför tog jag inte på mig keps? Jag mindes vad det stod på sidan jag googlat fram. Det hade stått att man inte skulle ha ljusa kläder på sig, och att man skulle ha binät över huvudet för att det var farligt att bli biten i ansiktet. Vad är det jag håller på med? Idioti! Jag tog ett steg nedåt och hörde Hampuz åka ut på verandan där jag stod högst upp på stegen lutad mot vindsluckan. ”Vänd om och åk in! Getingarna sticks vännen! Åk in!” Min röst gick nästan upp i falsett. Måtte han förstå allvaret och åka in. ”Mamma skall förhandla med getingarna så att ni kan bada igen. Gå in så kommer jag snart.” Ljudet av motorcykeln försvann in i huset och jag drog en lättnadens suck.

Plötsligt kom ytterligare en geting ut och ställde sig surrande bredvid den andra. Det såg ut som om de pratade och de små svarta antennerna rörde sig i olika riktningar. Båda riktade sina blickar mot mig, och trots att jag är många, många gånger större än dem, kände jag mig liten som en myra. En mycket rädd sådan. ”Vad vill du?” Orden kom plötsligt in i mitt huvud utan att jag kunde värja mig. ”Vad är ditt ärende? Vi är mycket upptagna och söker vatten nästan dygnet runt. Den här hettan tar kål på oss.” Stammande och mycket chockad över att den lilla insekten talat berättade jag kort om min rädsla över att bli stucken, och framförallt oron för mina barns väl och ve. ”Om ni sticker Lilleman måste han till sjukhus, och det ligger flera mil bort. Dessutom vet jag inte alls hur han reagerar på ett getingstick. Jag darrade i rösten och kände svetten bryta fram i pannan. Getingen flyger närmare och får med sig sin kompis efter några sekunder.

I mitt huvud hör jag dem skratta. ”Herregud människa, varför skulle vi sticka dina barn, eller dig förresten? Om ni trampar på oss sticker vi gadden i er per automatik, men annars…” Det såg faktiskt ut som om han höll sig för magen med ena benet, och skakade. ”Skrattar du åt mig?” Min röst var dov och mer säker än förut. ”Alla vet väl att ni sticks, och det gör ont.” Jag gnuggade fingret som jag stack på en ilsken geting vid poolen förra året. Ytterligare en svart/gulrandig insekt sällade sig till sällskapet, och jag tyckte mig se att de diskuterade med varandra. De flög i en ring och surrandet fyllde luften. ”Ni människor är lite tossiga ibland, men jag har förslag på en deal.” En av dem som var lite större än de andra satte sig på stegens yttersta kant. Jag flyttade min hand till andra sidan och ville egentligen helst av allt kliva ned och springa därifrån. Men samtidigt var jag nyfiken på vad han skulle säga. ”Låt höra vad du har att säga.” Getingen gick längre in på pinnen och satt nu mycket nära mitt ansikte. Tänk om han sticker mig i halsen? Han kanske vill döda mig? Undrar om jag inte skall gå härifrån? Men…hur kan det komma sig att jag hör honom? Han var nu så nära att jag såg gadden klart och tydligt. En klar vätska droppade från den och jag skyggade när han flög upp i luften igen.

”Om du lovar att sätta ut ett fat med något sött varje gång ni äter här ute.” Han svepte runt en snabbis över sommarmöblerna. ”Och när ni badar.” Den surrande insekten satte sig och nickade till sin kompis som tog en lov över poolen. Då lovar jag på heder och samvete att ni inte skall bli stungna. Men du MÅSTE…” Han höjde rösten och surrade intensivt runt, runt på stället. ”Du MÅSTE säga åt barnen att ha sandaler på sig. Ibland trampar ni på oss när vi äter i godan ro, och då sticker vi er. Jag skall prata med mina vänner, men kan inte gå i god för oss allihop. En del av oss gillar helt enkelt inte människor och tar chansen när vi får den. Dessvärre är det en dyrköpt erfarenhet de får. Döden är ögonblicklig och livet tar slut på några sekunder.” Getingen lugnade ned sig och satte sig på min hand. Jag kände att jag darrade av rädsla och väntade bara på att bli stungen. ”Förstår du?” Det svarta huvudet rörde sig graciöst, och jag funderade nästan på att hämta mina glasögon för att se honom klarare. Jag nickade energiskt med huvudet med tungan fastlåst i gommen. Helst av allt ville jag få bort honom från fingret, och paniken var nästan total när kompisen surrande satte sig bredvid.

Plötsligt hörde jag höga barnaröster som ropade på mig om och om igen. ”Mamma! Mamma! Skall du inte gå upp nu? Vi är hungriga.” Lakanet var snott flera varv runt min smala kropp, och från det öppna fönstret hördes surrandet av getingarna som invaderat vår tomt på kort tid. ”Mamma kommer gullungar, mamma kommer.”

Kapitel 17 i boken Ja älsker däj ja

Anitha ringde till ägarinnan av lägenheten för att kolla om de kunde flytta in tidigare, och det fick de.


Så lördagen den 28 april 1984 fick hon ÄNTLIGEN ett eget boende. Nåja, eget och eget. En sambo hade hon ju också huxflux fått. Ola och Anitha gick runt som katten kring het gröt dagarna innan, ingen sade något eller gjorde något. Bara väntade på att den andra skulle ta steget.

Eivor blir lite ledsen när Anitha flyttar, och när Anitha betalar sista månadshyran på femhundra kronor får hon tillbaka dem. Eivors hjärta av guld lurade än en gång bakom den där bestämda fasaden. Det hade hon visat flera gånger om. Anitha blir rörd av hennes omtanke och kramar om henne. ”Tack för att jag fick bo här. Du har verkligen ett hjärta av guld. Jag tror inte att jag träffat någon så godhjärtad människa."
"Det var bara roligt att kunna hjälpa dig.” Hon tittar upp när en bil dyker upp på vägen. ”Här kommer Ola. Hoppas att ni får det bra tillsammans och att flytten går bra. Vi ses på jobbet.” Bilen stannar på garageinfarten och Ola hoppar ur med ett stort leende. ”Tjenare tjejer, har ni packat allt nu? Morsan har fått nippran därhemma och fladdrar runt, runt i lägenheten. Hon är orolig nu när lillen skall flytta hemifrån.” Han kramar om Anitha och Eivor sedan lyfter han snabbt in väskorna som står på yttertrappan. ”Du, vi måste dra. Vi skall ju hämta min packning också.”

Ola startar bilen och börjar backa ned på vägen. ”Vi syns!” skriker han och vevar upp rutan. Ola tittar en lång stund på Anitha innan han trampar gasen i botten och kör iväg med en rivstart. ”Vilket underbart väder vi har. Nästan sommarvärme.” Ola lägger sin hand jämte Anithas och lägger lillfingret över hennes lillfinger. Vågor av värme sveper genom Anitha och hjärna går totalt i spinn av alla tankar som genomkorsar den. TILT! TILT! Vad i hela friden händer? Hjälp! Eller?

Några timmar senare fick de äntligen gå in i ”sin” lägenhet.

De lade in alla saker i det lilla köket, och gick ner till Edsbergs pyttelilla centrum för att käka glass. Centrumet innehöll ett litet gym, en kiosk, och en kvartersbutik som innehöll lite smått och gott som ibland kunde behövas akut.

De for flera vändor fram och tillbaka till Olas hus för att hämta säng, köksgrejor och kläder. Det blev fullt av saker när de var klara.

Allt packades upp, och efter en dags slit såg det faktiskt helt okey ut. Anitha sov i sovrummet i jättesängen, och Ola sov i vardagsrummet där de fixat till en vrå.

Två trötta människor rasade i säng efter att ha käkat kvällsmat. Hon tänkte ge honom en godnattkram, men vågade inte. Tänk om han visste vad han gör med mitt hjärta?



Första morgonen i den nya lägenheten startade hon med att ge Ola frukost på sängen. ”God morgon! Är du hungrig? Jag visste inte riktigt vad du vill ha och gjorde lite mackor och fil. Är det okej?” Hon ställde ned brickan på sängbordet. Ola gnuggade sig i ögonen och log. ”Oj! Tack! Vilken lyx. Det är helt okej. Jag brukar förvisso dricka kaffe på morgonen, men det kan jag ta senare. Vad gullig du är.” Han drar henne till sig och håller om henne en lång stund under tystnad. Till slut drar hon sig från honom och rätar på ryggen.

De äter medan de pratar om allt möjligt och Ola tittar fundersamt på Anitha. ”Du, kan inte du massera mig? Jag har så jäkla ont i ryggen.” Han lägger sig på magen och drar ned täcket till kalsongkanten.
Anitha hämtar lotion och sätter sig på sängkanten. Var har du ont?” Ola pekar och den muskulösa ryggen bildar en limpa på ena sidan. Hon drog med långa smekande rörelser över stället och njöt av att ha den solbrända huden mot sina händer. Håret lockade sig i nacken på honom, och hon kunde se att håret på hans armar reste sig av hennes beröring. ”Sådär! Nu måste jag åka till jobbet.” Med fingertopparna drog hon snabbt över hans nacke och reste sig sedan upp. Tänk om han visste vad jag tänker på? Konstigt egentligen att jag känner så här. Jag är ju nästan oskuld .

Fåglarnas kvittrande gjorde cykelturen extra mysig och morgonsolen värmer på ryggen. Leende såg hon Olas ansikte framför sig och en varm känsla av välbehag rullar ihop sig i magen.

Personalen på Metro kommenterar Anithas lyckliga min och frågar flera gånger om hon är kär. ”Kanske, jag vet faktiskt inte.” Hon tänker på Ola hela dagen, och blir lite disträ mot kunderna.

När kassan räknas på kvällen fattas det återköpskvitton och lite pengar. Noggrant gick Caroline och Anitha igenom remsan från dagens inköp och hittar efter ett tag felet. ”Hm, du har verkat lite snurrig idag. Är det på grund av flytten…eller?” Hon rullade in kassaremsan meter för meter. ”Är det på grund av Ola? Har det hänt någonting?” Anitha log underfundigt och skakade på huvudet. ”Nej, inget har hänt…ännu, men…” Hon silade några mynt genom fingrarna. ”Jag tror att han gillar mig.” Caroline tog Anithas hand i sin. ”Dumsnut, klart han gillar dig. Varför skulle han inte det? Du är söt, smart och skitgo.” Hon kramar om Anitha och håller henne en bit ifrån sig. ”Ta det bara lugnt så skall du se att det ordnar sig. Stick hem nu, och ha en trevlig kväll.”

Med snabba rörelser cyklar Anitha vinglande hemåt med två kassar på styret.

Hon packar snabbt upp det hon köpt och bakar gifflar, bullar och matbröd plus två sockerkakor som frystes in. Så härligt att ha en egen frys! Nu är det dags för käk. Undrar vad han äter? Korv äter väl alla? Hon plockar ut en tjock falukorvsring som skärs i skivor för att sedan strimlas. Efter stekning förpassas de till ännu en kastrull och blandas med grönsaker och stroganoffmix.

Vid sex kommer Ola och under njutningsfulla ljud äter han maten hon serverar. ”Gott!”

Plötsligt ringer det på dörren och hela Olas kompisgäng med Måns i spetsen kommer in. ”Tjenare bruden. Hur mår du? Hur känns det att vara sambo igen då?” Måns dunkade Ola i ryggen. Igen? Vadå igen? Han har alltså bott med en tjej förut? Katarina eller? Anitha mindes svagt sekvenser av deras samtal en natt då de pratat om ex de haft. Ola pratade då om en Katta som han varit kär i, men att hon dumpat honom. Hm, det kanske där skon klämmer. Han älskar Katta fortfarande.

”Vi sätter oss i vardagsrummet istället.” Ola reste sig från stolen och lade handen på Anithas. ”Tack för maten. Den var jättegod. Häng på du med. Vi skall spela kort.”

Hon nickar och plockar sakta undan från bordet ”Jag kommer, skall bara diska undan först.” Ola gick ut i rummet och snart hörs glada lite druckna röster som med stigande entusiasm bjuder över varandra. ”Vill du ha mer?” Olas röst låter glad och hon ler för sig själv när hon går in till dem. En stor mörk whiskyflaska står på bordet, och hon ser på Olas blick att han druckit en hel del. En stor hög med sedlar ligger mitt på bordet.

Spriten lossar tungbanden på Ola, och han pratar om sitt ex Katta och låter lite bitter. Det har hänt något där. Anitha spetsar öronen i hopp om att få höra mer, men Ola tystnar när han ser hennes intresse. Äh, vi pratar inte mer om henne. Det är glömt nu. Måns himlar med ögonen och ser road ut. ”Jaha du. Det tror jag inte ett dugg på.”

Vid tolv på natten åker Måns och de andra iväg, och Ola kommer in med en flaska sololja i handen till Anitha. ”Snälla, du kan väl smörja in min rygg. Jag har börjat flagna där, och når inte själv.” Han pekar på ena axeln som mycket riktigt flagnar. Vit hud skymtar under flagan och hon får god lust att dra loss biten, men låter bli. Istället sätter hon sig gränsle över hans fasta rumpa och njuter av anblicken av den muskulösa ryggen. Handen darrar lite när hon sakta smörjer in ryggen med den doftande sololjan. ”Smörjer du in framsidan också?” Olas röst är sexigt hes och Anitha myser när han vänder sig om. Vilken härlig kille. Hej och hå vad gör jag nu?

Ola drar ned kalsongen en bit och hon både känner och ser att han hårdnat. Anitha sätter sig över låren, men dras upp av Ola så att hon sitter över hans heliga. Det pirrar i underlivet på henne, och Anitha känner att trosan blir våt. Hjälp! Strömmar av het lava verkar rinna över hennes lår och hjärtat har alldeles tappat takten. Ola andas häftigare och har svårt att prata. ”Herregud vad gör du med mig?” Han smeker hennes kropp och lägger handen utanpå trosan. ”Jag måste få dig, måste…” Ola drar av sig kalsongerna och hon ser att hans organ står i salut. Fylld av både hetta och osäkerhet drar hon av sig trosorna med Olas hand till hjälp. Han snurrar runt Anitha så att hon hamnar under honom, och för in sin heliga i henne. Men snoppen viker sig gång på gång tills han irriterat reser sig upp och fräser. ”Faan, det här var inte meningen. Inte alls bra. Jag går till mitt sovrum så glömmer vi det här. Förlåt jag har druckit. Jag skyller på det.”

Anitha blir arg och besviken, men försöker dölja det genom att klämkäckt spotta ur sig att hon tar det från den komiska sidan. Hon letar febrilt efter trosorna och vill helst av allt bara försvinna. Vadå komisk? Egentligen vill jag bara gråta. Det verkar som om jag bara duger ibland. Är killarna såhär i den här stan? Finns det ingen ärlighet?
 ”Tack för massagen och god natt. Vi syns imorgon.” Efter en snabb puss på kinden går Ola till sitt sovrum och lämnar henne med en massa tankar snurrandes i huvudet. Som i en centrifug på högsta fart far orden runt och bilder på det som hänt passerade i hjärnan. Tårarna letar sig fram och rinner i en tunn rännil över kinderna. Snyftande trycker hon sig mot kudden för att inte höras och känner det som om hjärtat slits ur kroppen. Jag skall sluta gå ut. Jag vill inte träffa en massa idioter som blåser mig. Vill inte engagera mig i någon kille mer. Det blir bara skit av alltihop! Faan! Varför gör han så här? Hur skall jag kunna bo med Ola om han beter sig så här konstigt och elakt?

Anitha tog sig för mellangärdet och smärtan som etablerade sig genom magen strålade ut i sidorna. Attans inte det också…magkatarr uppå allt annat. Jag måste ta en Novalucol innan det blir värre. Hon gick hopkrupen in på toaletten och tryckte loss två tabletter som snabbt lindrade anfallet. Fortfarande tårögd kröp Anitha ned i sängen och slog på sig själv. Jävla Ola, jävla, jävla Ola!

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...