Dagboksinlägg Skriva filmmanus, dumma blodplättar

morse var det bara att konstatera fakta. Förkylningen Peter och Lilleman har hade smittat av sig till oss andra, och med suckande hjärta skrev jag ett sms till min lärare för att tala om att jag inte skulle kunna komma på någon personlig handledning idag. jag körde Razzel och Bine till dagis och skola och fortsatte sedan med Lilleman till Statoil för att tanka och vidare till Ica för att hämta paket.

Idag är det en stor dag för Lilleman...han skall gå igenom sin första skolfotografering. Snorig eller ej...med skall han.

Efter att vi fikat åker jag till skolan med Lilleman och lämnar av honom. Han springer snabbt iväg till sina vänner och leker .

Jag själv sätter mig i passagerarsätet, lägger en filt över benen och plockar fram datorn för att skriva dagens skrivpuff. När den är klar fortsätter jag med mitt filmmanus som redan kommit upp i 30 sidor. Sedan är det ju en annan fråga hur rätt det är...he, he... jag får väl min dom i ett mejl från läraren idag.

Idag går barnen bara till ett i skolan, sedan tänkte jag hämta hem dem. Razzel går ju i skola till dess och småttingarna skall fotograferas vid elva ungefär, men det kan dra ut på tiden. Att fota småbarn är ingen lek.

Några kvarglömda bullbitar och en festis får bli min lunch.

TEMA Utrymma

Orkanen tog den lilla höstkyliga staden snabbt i ett hårt grepp och kastade iväg alla saker som stod lösa eller inte var ordentligt fastsurrade. Vreden i den var fylld av omåttliga krafter och soptunnor blandades med huskroppar och förvirrade djur. Små tromber surrade runt som spiraler av luft på marken. De fyra människorna som snabbt utrymt platsen efter varningen som kablats ut i både teve och radio satt tysta sida vid sida och hörde smällar och skrik utanför. Deras naglar grävde sig in i den andres hud och inte förrän blodet började rinna insåg de vad de gjort och såg snabbt upp och sade ett lågt förlåt.

Trädet som stått i flera hundra år på gården rycktes upp med rötterna och seglade iväg genom luften som ett flerfärgat pappersark. De svarta hustaken lyftes av och slängdes brutalt iväg flera hundra meter för att landa med ett brak och gå i tusen bitar. Orkanen stannade av några sekunder som för att kolla läget och fortsatte sedan med samma styrka.

När vindarna slutat att tjuta öppnades dörren till skyddsrummet försiktigt och ett ansikte tittade ut. Leende vinkade kvinnan till sig de andra och de klev ut. Att leva som de gjorde hade sitt pris, och det var de väl medvetna om.
Varje gång de fick behålla sina liv tackade de sin Gud och plockade därefter upp spillrorna av sin omgivning

Dagboksinlägg Skriva filmmanus, dumma blodplättar

Vilken jäkla början på dagen jag haft!

Idag är det egentligen skoldag, men jag har varit iväg till min läkare i Solna och pratat om mina blödningsbekymmer.

Jag lämnade Lilleman hemma hos Peter eftersom han var så hostig, och körde de andra till skola respektive dagis. Sedan började det…kö, kö, och kö… Nog för att jag bor långt ut i bushen, men inte fullt så illa som man kan tro av dagens vedermödor. Köandet började i Tumba och höll på mer eller mindre HELA VÄGEN till fucking Solna. Och till på köpet hittar jag inte den där förbannade genvägen som Peter visat mig x antal gånger och far vilse. Nåväl jag vänder och hittar till slut rätt. jag tittade på klockan när jag snabbt snodde den sista parkeringen vid sjukhuset. Det hade tagit en och en halv timme att ta mig dit. Puh! Nä jag tänker åka kommunalt om jag skall jobba i stan. Kan få hjärnblödning för mindre ju.

Inne på sjukhuset fick jag vänta en stund för att sedan göra ett sk blödningstest. Jag passerade med millimetermån och fick sätta mig för att vänta på läkaren.

Plötsligt kommer en mycket arg liten kille i femårsåldern infarande och kastar argt alla leksaker i golvet så att det smäller om dem. jag ler igenkännande och försöker prata honom till rätta. Jo pytt vad bra det gick. Ungen börjar med att spotta på mig och kasta soffkuddarna i mitt huvud, sedan kastar han pennor och kritor i golvet. När han går på mig handgripligen ropar jag på en förvånad sköterska som ropar på pojkens mamma. Innan hon kommer hinner han sparka två välriktade kickar på sköterskan ben.

Väl inne hos läkaren får jag veta att mina trombocyter ökat till 151 (normalvärde 165 enligt läkaren) men att de varit nere i 64 när jag födde Hampuz och att de ökat och dalat sedan dess.

Han trycker på datan och visar mig alla siffror och berättar att jag har normalvärden på vissa saker, och alltså iallafall antagligen INTE är blödarsjuk. Jag får utskrivet smärtstillande som inte påverkar blödningseffekten och han skickar mig på provtagning igen. Ännu fler tester….och jag som hatar sprutor.

Läkaren funderar och det känns plötsligt som om jag befinner mig i ett av de där programmen där en läkare skall hitta en diagnos på någon underlig sjukdom. Branth tror jag läkaren heter. Nåväl…jag sitter där och flinar för mig själv. Det är inte lätt att vara utrustad med FÖR mycket fantasi. Han harklar sig, trycker på knappar, bläddrar i böcker….och säger att jag kanske har antigener mot mina egna blodkroppar i mitt blod, och skriver ut ännu ett papper. ”jag ringer dig om resultaten om två veckor” säger han och tar min hand för att säga adjö

När jag tagit proverna klär jag på mig och åker hemåt. Den här gången går det betydligt snabbare att åka.

Nu sitter jag utanför skolan och skall strax in på lektion. Läser i Fredrik Lindqvists bok ATT SKRIVA FILMMANUS och ler igenkännande när jag går igenom texten hur man får sina ideer.

Hela boken är ett enda stort aha…jag slukar den och vill börja nu direkt med att göra film av mitt manus…som förvisso inte är klart än, men viljan finns där. Skrattar åt mina tankar och fortsätter plöja igenom boken som är drängfull av fakta som egentligen ALLA som skriver behöver. Inte bara filmmanusförfattare.

Fredrik har också en skitbra blogg som du hittar på http://blogg.adastramedia.se/

Kika in och se själva

TEMA Surrar

En ilsken geting slår mot rutan gång på gång
Vill ut, men ändå inte
Ser fränder ligga stilla på fönsterbrädan, med svultna kroppar.
Genom glaset ser han höststormar greppa tag i äppelträdets grenar och förvandla dem till gigantiska vispar.
Luften är kall och pinande.
Den tunna solstrålen som leker på väggen är inte alls så energisk som förut.
Han ser löven falla från träden och samla sig i små högar på den förut så gröna gräsmattan som nu var i en gulbrun färg som inte alls tilltalade honom.

En fjäril förenar sig i hans kamp mot glaset och de flyger sida vid sida med samma syfte.
Frihet, luft under vingarna och att få gömma sig i ett murket träd eller en lövhög som någon rafsat ihop och glömt bort.
Glömd är tanken på att äta eller ätas…bara längtan finns kvar

TEMA Tunnel

”Hjälp mig! Snälla ni…hjälp mig! Åh herregud vad ont det gör. Hjälp!” Mannen på båren låg och vred sig hit och dit medan människor i vita rockar passerade. De tittade lite lojt på honom, men bedömde att de andra var i större behov av akut hjälp.
Doktor Andreassen tittade sig runt i den stora hallen och nickade mot en kvinna som höll en handduk över sitt blödande huvud. Syster Eva trippade snabbt fram till kvinnan och stöttade henne. De försvann in i ett av rummen.

Mannen på båren lade sig i fosterställning och skrek med gäll onaturlig röst.
”HJÄLP! Hjälp mig…snälla. ”
De som satt i rummet kände en kall kåre av obehag, men ingen ville eller vågade gå fram och trösta. Allihop i rummet hade skador på ett eller annat sätt och ville bara en enda sak. Komma in till Doktorn, bli omplåstrad och få åka hem. De stängde av öronen och fortsatte läsa sin tidning som de vid det här laget gått igenom ett antal gånger.
Mannen tystnade och låg stilla på båren. Handen som hållit krampaktigt i den tunna badlakanliknande filten låg stilla på lakanet. Inte ens en ryckning syntes. Ögonen var fortfarande hårt hopknipna, men munnen hängde och saliv rann ut på kuddvaret.

Tystnaden var total i rummet och allas ögon var vända mot båren. Efter en stund skruvade de olustigt på sig och pratade sinsemellan om de skulle kalla på läkare, men skrattade till och konstaterade att de ju redan var där. En liten flicka hoppade trots mammans protester ned på golvet och gick fram till båren. Hon petade försiktigt på honom och drog upp täcket över kroppen och ansiktet. ”Så här gör pappa med döingar.” Mamman nästan sprang över golvet och slet till sig flickan medan hon rodnade. ”Min…min…man…är begravningsentreprenör…och…Natassja har varit med där några gånger. Hon viskade något i örat på flickan och satte sig på stolen med henne i knät. En man tittade på mamman. ”Då kanske frun kan se om mannen är död? Ja jag menar…er man…?” Mamman skakade på huvudet. ”Nä jag tycker inte om döda människor. De skrämmer mig.”

Plötsligt ser de filten röra sig och inser först inte att det är mannen som slår ut med handen om och om igen i en desperat rörelse. När filten glider av honom ser de hans läppar mumla något, och en av männen skyndar sig fram. ”Tunneln…jag är i tunneln…änglar…ett starkt ljus” viskar han och tar ett hårt tag i den andres arm. Dörren till rummet öppnas och två sköterskor kommer inspringande. ”Kan ni vara vänlig och backa. Han måste in nu. ”Oh herregud…hur kunde vi missa?” Ojande tar sköterskan sig för huvudet och slänger en blick upp i kameramonitorn som är riktad mot väntrummet. Nästan omärkligt skakar hon på huvudet. Med gemensamma krafter kör de in mannen genom dörren och sekunden efter hörs ett högt skrik."NEeeeeeeej!"

Missfall på missfall på missfall

När jag gick igenom mitt första missfall grät bara jag, inte Peter. Han såg ut som en fågelholk i ansiktet och förstod ingenting. "vadå hormoner? Ledsen?Jag? Jo...men" Ungefär så lät det. Han hade inte haft något morgonillamående eller känt att magen rustade sig för något stort. För honom var det inget slag i ansiktet och absolut ingen katastrof. "Äh vi testar igen om ett tag. Du skall se att det löser sig." Så sade han och kramade om mig när jag låg hopkrupen i fosterställning på sängen och bara ville dö av sorg. Storgråtande vände jag mitt ansikte upp mot honom och skrek."Du fattar ju ingenting! Det gör ONT! Här!" Jag pekade på mitt hjärta och kurade ihop mig igen. Graviditetstidningarna som låg på sängbordet kastade jag ned på golvet och bad honom ta bort. "Kasta skiten! Jag blir iallafall ingen mamma! KASTA DEM!" När han inte plockade upp dem skyndade jag mig upp ur sängen och greppade den stora högen med lyckliga mammor och barn som hånlog mot mig och slängde ut dem i farstun.

Några dagar senare hade jag landat och förstod Peter lite bättre, men smärtan i min själ fanns kvar som en retande tagg. När jag blev gravid igen förväntade jag mig missfall varenda dag och visst kom det...10 ynka dagar fick jag vara lycklig sedan bar det av till det där förbannade sjukhuset igen för att skrapas. Jag grät och rasade över min kropp och svor att om jag fick ett till missfall skulle jag lägga barn på en hylla långt, långt från mina drömmar.

Så vad tycker ni då att männen kan göra när deras stackars älskade får missfall? Peter och jag pratade igenom ämnet mycket, mycket noga och jag poängterade extra mycket hur viktigt det är att han stöttar mig. Hela vägen. Hur fånigt det än känns. För oss tjejer är det ett stort ögonblick som blir krossat av naturen, och vi blir både arga och ledsna.

Nu måste jag sluta för denna gången, men återkommer snart.

Landar sakta, sakta,sakta

Helgen har varit mycket innehållsrik och jag har träffat människor som jag förut bara Facebookat med. Plötsligt finns ett ansikte med när vi "pratar" på facebook mm.
Mitt huvud är fullt av intryck från resan som var enormt vacker med alla sina skiftningar från stad till landsbygd och vatten, vatten, vatten. Om igen märker jag vilket underbart land vi lever i. Vilken lycka att i samma land uppleva allt detta. Naturen bjuder på överraskningar hela tiden.

Ett enda stort fel var det...bilåkningen. Den tar kål på mina stackars höfter, så idag linkar jag fram genom livet lyckligt leende med stort hopp om framtiden.

Just nu sitter jag utanför skolan och skall snart gå in. Idag skall vi lyssna på föredrag av en filmproducent...och skriva.

Mitt manus tar sakta form och jag velar mellan tre olika. Igår kväll löste min lärare Kurt ett av mina större problem. Det är nämligen så att jag skall gå i skola i Stockholm varannan vecka, en enda dag...men då måste jag lämna småttingarna urtidigt och det hade jag ingen större lust med.
Kurt berättade att jag kunde gå på handledning klockan 12-15, och vips var alla problem lösta. Glatt frågade jag honom om det innebar att jag skulle få honom till handledare och fick bekräftelse på det. "Vad bra!" utbrast jag spontant...och log i telefonen.

Utanför bilen har naturen antagit en gulröd nyans och små höstvindar ruskar om en. Det är bara att sätta på sig varma jackor och kängor och inse att snart kommer snön...eller?

Ha en underbar dag!

TEMA Grus

”Den är min!” Skrikande springer jag med håven i högsta hugg efter den fladdrande insekten som jag aldrig förut sett, i alla fall inte mer än på bild. Den svarta kroppen accentueras så vackert av det gula bandet runt ytterkanten på vingarna, och den är mycket, mycket större än alla andra fjärilar. ”Det är en Sorgmantel, fattar du? En Sorgmantel…” Maria ser lite sur ut när jag springer iväg, hon hade så gärna velat hitta en sådan själv. Att fånga en sorgmantel måste nog räknas till det absolut finaste man kan hitta.

Den gamla grusvägens småstenar rullar iväg när jag springer, och mina sandaler följer med. Med ett högt skrik av smärta ramlar jag framstupa och slår upp stora sår på knäna. Blodet rinner och små korn av grus sitter fast i de blödande såren. Haltande och storgråtande tar jag mig med hjälp av Maria hemåt och slänger mig in i mammas tröstande famn. ”Men vad i all världen har du sysslat med? Lilla, lilla gumman.” Maria ställer fjärilshåven som pappa tillverkat till mig vid sidan av trappan och förklarar vad som hänt. ”Vi träffade på en Sorgmantel och Anitha försökte fånga den, men halkade.

Några veckor senare var sårskorporna fyllda av var och gjorde ont så ont. Pappa Lennart vet råd och tar resolut fram en morakniv som han bränner i en eldslåga, sedan karvar han försiktigt bort varet på knäna ett efter ett och lägger på en stark descifinerande salva för att stoppa infektionen. Med tårarna rinnande nedför kinderna och ansiktet hopsnört av smärta tittar jag på knäet och bestämmer mig för att aldrig, aldrig mer använda sandaler när jag springer.

Mina böcker skall till San Diego

Bokmässan i Göteborg var knökfull av människor och mina böcker stod i hyllan och visades upp hela helgen, men det var inte lätt att höras för sorlet var skyhögt därinne.

Jag tillbringade sen eftermiddag och kväll med min älskade familj som var snäll nog att följa med på resan.Innan sängdags gick vi på restaurang och käkade god mat. Men det är inte lätt att få tre småttingar att sitta lugnt och stilla vid bordet...ha,ha...

Nåväl...natten blev lugn och städad och alla sov gott om än på hårt underlag. Ryggen protesterade imorse, men då bjöd Peter på massage. Vilken guldkille han är den mannen...bättre kan jag aldrig hitta.

Vi åkte ned till nordstan för att lämna in mina böcker för att väcka intresse, men möttes av beskedet att allt som finns hos dem bestäms av...tada...Stockholms akademibokhandel. Så det är bara att skicka dit dem istället.

När vi var inne på bokhandeln barnbokavdelning börjar jag och en kvinna diskutera barnböcker, och kommer då in på mitt skrivande. Eftersom inte vi lämnat böckerna till stället har jag nu tre ex av mina böcker som jag hivar över till en överlycklig kvinna. "Men...gratis?" säger hon leende och ser frågande ut. Sedan tar hon ett djupt andetag och berättar att hon har kontakt med ett bokförlag i SanDiego som är svensk/amerikanskt. Ödet är verkligen snällt mot mig ibland...och jag ger henne min mejladress varvid hon ber mig komma till henne och hålla föredrag om mitt skrivande. Men framförallt ber hon mig att göra en engelsk översättning av min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL för att sälja den i USA. När jag berättar om mitt filmmanusskrivande skrattar hon till och lägger sin hand på min arm. "Min man skriver filmmanus"

Vi skiljs åt med en varm kram efter en halvtimmes intressant pratande och går åt varsitt håll. I min hand har jag hennes visitkort.

Så nu får vi se vad som blir av detta...Hon bjöd in oss till deras hem i SanDiego och det är klart vi skall ses igen.

Jag håller alla tummar och tår.

Bokmässan Göteborg

Jag var nervös för visningen av mina böcker...hm...men det hade jag INTE behövt vara för här på mässan finns det MASSOR av böcker som nyss kommit ut, och överallt hörs folk som pratar i mikrofoner om just sin bok.
Ha, ha...ja det var ju inte lätt att höras kan jag lova. Sorlet låg flera decibel högre än normal samtalston och det tjöt i mina öron efter ett tag. Jag har ju oturen att vara hörselskadad och är då mer känslig än andra för höga ljud.

I montern träffade jag flera andra från VILDSINT-boken och det var himla trevligt. jag läste ur min novell i mikrofonen, men lyckades inte speciellt bra med att fånga de förbipasserandes intresse. Jag satte mig på stolen och pratade med en av de manliga författarna istället, och vi hade en trevlig pratstund. Helena Dahlstrand kom förbi med Desiree Fredlund i sällskap. Dessvärre fick jag rusa därifrån efter att ha irrat runt ett tag efter utgången. Mässan är gigantisk och trängseln är enorm därinne. Det var som en befrielse att lämna mässan bakom sig, och jag tog ett djupt andetag när jag gått ut på trottoaren.

Jag har nu träffat de på Papertalk och stått och skojat med dem en stund.Så nu kan jag koppla rösten till ett utseende nästa gång vi träffas. det känns så skönt att prata med likasinnade som nästan har samma tänk som en själv.
För er som funderat på självutgivning kan jag meddela att Papertalk just nu har ett erbjudande...För ynka 2500:- har du möjlighet att ge ut din bok och få den visad på bokrondellen och på bokhandeln Ord och bok. Passa på vet ja!

Vi bor på vandrarhemmet som ligger strax bredvid mässan. Helt okey ställe som verkar vara lugnt, men vi får väl se hur natten artar sig.
Nu skall vi spela Yatzy och läsa sagobok...dock ingen från mässan.Imorgon tänkte jag åka runt i Göteborgs bokhandlarvärld och presentera mina böcker som jag släpat med hit.

bokmässa idag

Klockan 5 imorse steg vi upp för att en timme senare dra iväg mot Göteborg. Nu har vi tillryggalagt över hälften av sträckan och närmar oss bokmässan med full fart.
Om bara några timmar kommer jag att se vad alla talar om. Spännande och jätteskoj.
Levererar lite skvaller senare.
Ha det

TEMA Mingla

Idag blir det en text rätt ur hjärtat.

Varje gång det drar ihop sig till fest försöker jag på alla vis att undvika den. Min karl är extremt social medan lilla jag tycker om när vi bara är några få. Egentligen är jag ingen mingelmänniska och har väl aldrig varit.

På den tiden jag sprang på disco natt efter natt tillbringade jag tiden oftast på dansgolvet. Att prata om väder och vind eller försöka låtsas att jag var intresserad av faster Elsas tumör eller Jespers senaste strul var ingen ide., och mina så kallade väninnors ältande av killproblem var bara tröttande. Jag tror faktiskt att de som känner mig vet vad jag menar för ibland får jag pikar dagen efter en fest att jag sett så onåbar ut och hållit alla på avstånd.

Allt detta har naturligtvis en enda stor orsak… B-L-Y-G-H-E-T ett ord som jag ofta använder när jag försöker förklara min ångest över att vistas i samma lokal som sjuttiofjorton andra. Men en rolig sak jag upptäckt nu på sistone är att när jag umgås med människor av samma sort som mig själv…ja då finns en gemensam förståelse som aldrig behöver tas upp. Vi älskar att skriva och skapa… punkt. Vi har något intressant att prata om och behöver aldrig leta ord som passar. Jag tas för den jag är…en konstnär av ord och min naturliga nyfikenhet tar över när jag vill veta hur? Vad? Och varför? 

dagboksinlägg 24 sept. Dagen före dagen D

Vaknar vid fem av att Lilleman lägger sin arm över mitt bröst och mumlar något i sömnen. Det är fortfarande mörkt ute och Peter ligger och snusar sött. När jag smeker min son över kinden vaknar han och kryper tätt, tätt intill mig. ”Ja älkaj dig mamma…jag älkaj dej.” Säger han och borrar in sin näsa under min haka. Hjärtat blir alldeles varmt av kärlek och jag känner att jag är rysligt priviligerad som har ett sådant bra liv.

Plötsligt syns en mörk skugga i dörröppningen och jäntan kommer smygande. ”Godmorgon älskling.” säger jag och makar åt mig. Hon gnuggar ögonen och gäspar. ”Det är inte morgon än. Jag är trött.” Med ännu en gäspning lägger hon armen över mig och somnar strax.

Klockan skräller till och när jag tittar på den visar siffrorna sex. Vi går upp och väcker Razmus som ligger på mage med huvudet djupt in i kudden. Segt som tuggummi blir det att få upp vår lilla sjusovare, men det går efter en stunds lirkande. Efter en rejäl frukost kikar barnen lite på teve, sedan far vi till dagis med småttingarna. Razzel får vara hemma eftersom han hostar och snorar lite för mycket.

Idag skall jag packa inför resan till bokmässan och tänker börja med att skriva en lista på vad vi skall ha med oss. Med tre småttingar i bagaget gäller det att tänka till ordentligt…alla skall ha sitt. Det blir en härlig samling med pekböcker, tidningar, cd-spelare, ritsaker och leksaker.

Magen är rejält orolig eftersom jag är så nervös inför morgondagen…skall stå mesta tiden i Papertalks monter och prata för novellsamlingen VILDSINT, men hoppas kunna visa upp mina andra böcker med. Men, men…det ger sig väl när jag kommer dit. datorn följer med så jag kommer att blogga från insidan s.a.s

Lev väl, och ha en underbar dag.

Dagboksinlägg 23 sept Prematurbarn om och om igen

Eftersom jag är stödmedlem i prematurföreningen får jag tidningen KONTAKT som idag handlade bl.a om hur det är att bli gravid efter att ha fått ett prematurt barn.
Ja till att börja med skall jag väl skriva att prematur är lika med för tidigt född, och det där med dåliga repriser har ju vi råkat ut för...två gånger till och med.
Vi börjar från början...
2003 födde jag per akutsnitt en liten gosse som egentligen skulle behövt några månader till i magen. Han sparkade sig ut i v.32 och var så liten, så liten. Som en liten miniängel låg han där tyst och iakttog oss. Och jag jublade för att läkarna hjälpt mig.
2005 föddes lilla Zabine i v.37...vaginalt, men med stor oro eftersom hjärtverksamheten gick ned och det visade sig att lillan hade navelsträngen runt halsen som en effektiv snara. Hon över levde men höll nästan på att skicka mig till Sankte Per eftersom blodet bara rann och rann utan att läkarna visste varför. Till slut sydde de inuti och fick stopp på det.
2007 fick vi så slutligen lilla Hampuz vårt lilla alldeles egna supermirakel. Född i v.33 med akutsnitt och ändå kunde den lille andas själv efter lite syrgas. Jag själv låg och balanserade länge mellan liv och död eftersom jag om igen höll på att förblöda. Efter mycket om och men beslöt sig Sankte Per för att låta mig stanna hos mina mirakel och några dagar senare fick jag träffa min son.
Ja så här kan det gå...och det är den här händelsen jag skriver om i min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL.
Inte en enda gång var det någon läkare som varnade mig för att försöka få barn igen...jo när vår sistfödde anlänt. Då fick jag barnförbud...ha, ha...vilket innebar att herrn i familjen fick snörpa sitt heliga och pinas lite han med.
Det är svårt att förklara mina känslor, men jag är evigt tacksam mot läkarvetenskapen och är väl medveten om att varken jag eller barnen skulle suttit här om inte den kunskapen funnits.

TEMA Köra fast

”Skynda dig Eja! Vi måste sticka nu!” Mamma Edna var irriterad över barnens sölande och gjorde allt för att inte tappa humöret men kände att hon balanserade på en knivsegg av ilska just nu. ”Eja!”


Den lilla femåringen tittade lugnt på sin mamma och konstaterade att hon inte riktigt gått för långt ännu. Med tafatta fingrar som inte riktigt ville lyda hjärnans signaler snörade Eja på sig de rosa skorna och reste sig sedan upp för att försöka nå jackan. ”Mamma? Kan du hjälpa mig?” Hon sträckte sig och kände jackans nederkant med fingertopparna, men fick inget grepp. ”Mamma?”

Edna slet ned den från galgen som föll i golvet med ett skramlande. ”Här får du, glöm inte mössa och vantar nu.” Hon tittade ut genom köksfönstret och såg att det blåste friskt därute. Snön låg i stora drivor över den smala vägen. ”Jesper! Kom så skall jag hjälpa dig med stövlarna. Vi måste skynda oss, annars hinner jag inte till jobbet. Hoppas, hoppas att plogbilen hunnit fixa stora vägen…annars får vi nog problem.”

Snabbt krängde hon på sig overallen och knäppte igen bältet för att sedan ta Jesper i famnen och skynda sig ut. Snön yrde runt den halvt översnöade bilen och om Edna inte haft en så viktig dag i dag skulle hon skippat jobbet och stannat hemma för att bygga snögubbar med ungarna. Suckande spände hon fast dem en efter en och hämtade sopen.

Med några snabba drag var snön borta och hon hoppade in för att starta den iskalla bilen. Med ett dovt mullrande satte den igång och hon lade i backen. Först ville bilen inte röra sig, men började sedan tvekande att åka bakåt meter för meter. Edna vände blicken framåt för att lägga i ettan och köra iväg när det plötsligt utan förvarning sa ”TJOFF!”

Den tunga Vanen hade långsamt glidit bakåt utan att Edna märkt det och satt nu ohjälpligt fast i djup snö. Svärande hoppade hon ur bilen och vinkade avvärjande åt grannen som kom och ville förbi. ”Jag är ledsen, men jag har glidit ned i diket…det är ju rena iskanan under snön. Jag skall försöka få upp den, men…”
Roger som grannen hette såg först irriterad ut, men ryckte sedan på axlarna. ”Hörru du, skall vi skippa jobben idag? Det är nog ödet som försöker säga något åt oss på det här viset. Marie är hemma med Måns som är förkyld. Vänta så hämtar jag dem så kan vi bygga snögubbar med barnen.”
Han väntade inte på hennes svar och missade Ejas och Jespers lyckliga uttryck när de hörde honom.

PAPPERSSKÄRVOR och VILDSINT på bokmässan

Nu börjar det brännas rejält under fötterna. Dagarna passerar i racerfart och jag hinner knappt slå upp mina blå innan det är dags att lägga sig igen. I magen känner jag både ängslan och stor förväntan inför bokmässan på lördag. Hur kommer mina böcker att tas emot? Kommer någon att överhuvudtaget titta i dem? Herregud i skruven, det här är ju värre än att vänta barn. Det är bara den stora magen man slipper, annars finns allt där. Illamående, oroliga nätter med funderingar om livsval och framtid. You name it.
Det känns väldigt skönt att både ha min älskade karl och mina facebookande litteraturälskare som jag skall träffa där. Stöd på var sida om kroppen så att säga.

Bilskrället är helt igen, men äldsta sonen fick hämtas från skolan idag eftersom han var så förkyld och hade skallebank. Stackarn låg hopkrupen i fosterställning på soffan och grät. För några sekunder vara han liten igen och kröp in i min famn och upp i knät. När jag hämtat de andra på dagis for vi snabbt hemåt och bäddade ned honom i sängen med en smärtstillande smältande i munnen.

En liten stund senare ansåg han sig pigg och kom upp, för att några timmar senare när tabletten gått ur rasa ihop till ett ledset skinnstycke igen och gråta förtvivlat över värken i huvudet som inte ville ge sig.

Nu ligger han på soffan och snörvlar och hostar medan jag preparerar mig med echinagard och extravitamnier för att INTE bli sjuk. Det går bara inte…får inte hända. Två ynka dagar till resstart…det måste väl kroppen kunna bjuda på. Eller?

P.s Jag tror att Papertalk t.o.m har min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL med i montern, men har inte hunnit fråga dem.

TEMA Skog

Med försiktiga steg närmade vi oss kojan där pappa lagt granris och några gamla vävsäckar att sitta på. I gläntan stod de två färggranna tupparna och kluckade utmanande mot varandra medan de gjorde små utfall med jämna mellanrum. Livrädd att skrämma bort dem vågade jag knappt andas och tog ett djupt andetag när vi stängt den lilla öppningen.

Pappa riggade upp kameran och klappade uppmanande på granriset vid sidan om sig. Jag satte mig ned och tittade ut i halvdunklet där ett skådespel utan dess like startade.

Tjädertuppen fjädrade upp sig och stötte upp ett ljud som närmast påminner om när man drar upp ett lock snabbt. Den andra svarade strax därefter och det lät som om de utmanade varandra. Ljudnivån ökade och snart ekade ljudet av de två kombatanterna genom skogen. Ett lätt morgondis låg över gläntan och solen lekte med löven i träden runtom.

Pappa hade ena ögat i kameran och andra på mig. Han ville så gärna att jag skulle dela upplevelsen och njuta av det jag såg. Med en svag nickning frågade han tyst om allt var okej, och tog min hand. Morgondiset lättade och ett rådjur kom ut ur skogen för att beta i gläntan. Det tittade lite lojt på tupparna som nu slogs för fullt och satte mulen mot backen för att äta de små blommorna som växte vid kanten på bäcken som ringlade över gläntan.

Jag kände att benen somnat och huttrade till av den råkalla kylan. Dessutom var jag mycket pinknödig och behövde snart göra något åt det. Pappa satte upp handen och hyssjade mig. ”Titta!” viskade han och pekade på något vit/grå/svartrandigt som kom kilande mellan träden. Den lilla grävlingen sprang snabbt över gläntan till andra sidan och försvann. Pappa log stort och klappade mig på huvudet.

Nu måste jag gå iväg, det bara var så. Jag slog lätt på mina avsomnade ben och fick en arg blick av pappa. ”Jag måste kissa.” viskade jag olyckligt och reste mig halvt upp. ”Nu!”
Pappa skrattade till och reste sig upp för att sedan lotsa mig ut ur kojan. Löv och kvistar krasade under våra fötter och de två tupparna hörde oss och försvann över våra huvuden med kraftiga vingrörelser.

När jag gjort mitt tog pappa min hand och vi gick hem under tystnad.

dagboksinlägg 21 sept.

Så var ännu en innehållsrik dag till ända.

Dagen började med att jag lämnade småttingarna på Dagis för att fortsätta till Storvretenskolan med Razzel där han skulle få en mässlingspruta och prata om sin matvägran...eller egentligen matvägrar han inte, bara dissar det mesta som sätts på bordet. Pannkaka, köttbullar och blodpudding slinker enkelt ned, medan fiskpinnar och spagetti med köttfärsssås som andra ungar äter skjuts åt sidan med en äcklad min.

Nåväl, vi kliver in i skolan i god tid och går runt. Det blir värsta minneskarusellen. Golven är fyllda av inkapslade trilobiter, och skåp efter skåp står i lååååånga rader i korridoren. Väggarna har en underlig beigeaktig färg och allt är öde ovh tyst. Över den enda klockan som existerar på bygget sitter en stor vit lapp med texten TRASIG med stora bokstäver. Jag skrattar för mig själv och berättar för Razzel om min skoltid.

Tiden går fort och vi går in till skolsköterskan som kollar synen på honom och pratar om mobbingen han råkade ut för på sin gamla skola. Först svarar han lite enstavigt, men pratar snart glatt med henne om hur han tycker nya skolan är och vad han gillar för mat. Vi avslutar med att komma överens om att Razzel skall få en fruktfylld proteindrink varje dag för att orka med dagarna i skolan. Numera är han ilsken som ett höstbi när jag hämtar honom, och det går ut över syskonen i baksätet på väg hem.

Efter besöket kör jag honom till Hästmossen och åker själv hem.

Jag sätter mig med datorn i tanken att skriva på mina manus, men halkar in på traderas sajt och min mejl. Till slut går jag in på Celtx och skriver. Sida efter sida växer fram och innan jag vet ordet av har flera timmar gått.

Plötsligt brakar det till uppe på hustaket och jag springer snabbt ut för att kontrollera vad det är. Presenningen som vi lagt på taket för att skydda det under tiden vi väntar på snickaren har släppt och fladdrar vilt i halvstormen och regnet. Ilsken ringer jag till Peter och berättar vad som hänt för att sedan lite hjälpligt fästa fast alla lösa tampar.

Några timmar senare hämtar jag ungarna och vi cruisar hem i pick-upen vi lånat. Ikväll kommer mannen i huset hem med min älskade Zafira så jag kan parkera som folk igen.

Lite senare dyker en irriterad Peter upp och går upp på taket för att spika fast brädor som håller fast presenningen. Nu måste det väl hålla?

TEMA Anledning

Denna text är ett utdrag ur min bok Ja älsker däj ja.
Resume`:
Anitha har på kort varsel flytta från sin lilla pyttestad till Stockholm och försöker trots sin totala avsaknad på kamrater hitta en plats i tillvaron. Dessvärre är hon vansinnigt blyg, men gör allt för att överbrygga den.
Den här kvällen går hon ut på ett disco i staden.


Anitha tar kvällsbussen in till stan och närmar sig snart BZ som har livligt blinkande lampor i entre`n. Handflatorna är våta av svett och hon känner att benen darrar av nervositet. De kraftigt byggda vakterna med nästan fyrkantiga ansikten klippta i kortkort frisyr tittar på legitimationen och hälsar henne välkommen.
Musiken hördes ned till garderoben, och efter att ha lämnat in jackan går hon uppför trappan och direkt upp på dansgolvet. Aldrig att jag vågar bjuda upp någon kille. Hellre dansar jag själv. Njutningsfullt följer hon rytmen av musiken med kroppen i en vågrörelse och blundar för att slippa se alla människor som står runt golvet. Skit i dem! Dansa! De smala höfterna rör sig mjukt och plötsligt tar en mörkhårig kille tag i hennes arm. ”Ursäkta, Ruffe heter jag. Är det okej om jag dansar med dig? Jag är ensam här ikväll.” Anitha pekar på dansgolvet framför sig och gör en inbjudande gest. ”Varsågod. Anitha heter jag. Kul att träffas.” Efter några danser sätter de sig vid ett bord och pratar.
”Du, det var jättekul att träffas, men jag måste dra hem. Skall jobba tidigt imorgon. Vi ses säkert fler gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll.” Ruffe går ned till garderoben med ett leende på läpparna. Det känns skönt att gå hem i hyfsad tid, även om det känns lite fel att gå ifrån den trevliga norrländskan han mött. Han riktigt längtar efter sin säng.

DagboksINLÄGG 20 sept.

Barnbidragsdags! Härligt!
Som student får man verkligen tugga på ramarna, och just nu är det Peter som drar runt kapitlet familj. Jag får faktiskt 3600 spänn i månaden i studiebidrag så alldeles lottlös går jag ju trots allt inte. Att vara alldeles pank känns i själen. Det är riktigt, riktigt jobbigt att be om varje krona.

Resan till dagis gick bra och vår barnflicka som även är vår granne kom nedspringande och ville åka med. Hon hade missat bussen stackaren.
Jag åkte iväg en halvtimme tidigare än vanligt och kom då lite tidigare till dagis. Men de ler bara glatt och säger välkommen. Jag berättade att vår bil gått sönder och att jag kör en stor cruiserpickup som jag inte har en aning om var den befinner sig på vägen gentemot de andra bilarna. Lite pirrigt var det.

Nu sitter jag här utanför min skola och kollar mejl och skriver skrivpuff. Idag skulle en man komma och hålla föredrag, sedan är det filmdags igen. Tänk om alla skoldagar varit så här när man var ung, då hade jag aldrig slutat. He, he

Ni får ha en underbar dag trots att gråa moln täcker himlen.

Betalningen, mitt bidrag i novellantologin VILDSINT

Sanna satte på sig lurarna och drog på musiken på högsta volym innan hon reste sig upp från skrivbordet som den senaste timmen varit hennes studieplats.
Vilken tur att skolan hade kvällsöppet så att hon kunde få lugnet som behövdes för att klara läxorna.

Hennes två vilda småsyskon gjorde att hemmet såg ut som en tyfon dragit fram, och trots att Sanna hade eget rum fick hon inte vara ifred. ”Sanna, vill du leka med oss?” lät det ofta från treåriga Emelie som nog var den som var ihärdigast och gärna ville sitta i hennes knä.
Mamma Bea fångade för det mesta de små i sin famn precis innan de steg in, och förmanade dem strängt. ”Låt nu Sanna vara ifred, ni kan leka själva. Hon måste läsa sina läxor.”
Fyraårige Simon ville hellre leka med sina älskade bilar och höll sig därifrån, men lockades då och då till rummet av Emelies skratt.

Nu började höstlöven singla från träden, och allt gick i orange och rött. Solen gick ned tidigt på kvällarna och mörkret sänkte sig över staden redan innan det var dags för kvällsmaten. Den här tiden på året tyckte Sanna nästan var den bästa. Det var så skönt att kränga på sig en tjock tröja och ett par varma gosiga kängor innan man gick till skolan, och slippa allt tjafs om bantning och snygga klänningar.

Hon var en söt tjej med några få kilon för mycket. ”Det där är bara valpfett som rinner av dig på ett kick när du passerat arton.” sade hennes mamma och nöp henne i kinderna. De långa benen som säkert var ett arv efter hennes mormor bådade om att hon skulle bli en lång tjej, och Sanna brukade suktande titta på fotografierna av mormodern när hon jobbat som modell. ”Tror du att jag blir lika lång som dig och mormor?” frågade Sanna sin mamma som mindes sin egen oro när hon var ung. ”Klart du gör. Kan inte du vara snäll och se efter Simon och Emelie när jag tar tvätten?” Sanna tog upp sin lillebror i famnen och öppnade en pekbok som de tittade i, och mamman gick ner till tvättstugan och hängde sjungande upp tvätten som luktade sommar av sköljmedlet hon använt.

Sanna knäppte noga igen jackan och virade den hemstickade halsduken flera varv runt halsen, sedan öppnade hon de tunga dörrarna och rusade nedför den första delen av den gamla stentrappan.
Först hade hon tänkt åka på det breda trappräcket resten av biten ned, men besinnade sig. ”Jag fyller arton nästa månad, och måste väl försöka bli lite mer vuxen.” sade hon högt för sig själv och gick med glada hoppande steg nerför trappan.

Bara några meter från skolan gick en slingrande väg som ledde in i den lilla parken som omgärdade skolan. För att komma hem var hon tvungen att gå genom ett litet skogsparti, men eftersom skolan låg på en höjd syntes den hela tiden, och det tyckte Sanna kändes tryggt.

Plötsligt ringde mobilen och hon plockade upp den rosa kittytelefonen och såg några okända siffror. ”Hallå?” Det var alldeles tyst i luren, men hon kunde höra lätta andetag. ”Hallå? Vem är det?” Mörkret kändes hotfullt och kompakt, hon drog igen den tjocka jackan och tittade i väskan om larmet hon fått av sin farmor låg kvar.
Eftersom det var mörkt såg hon ingenting och med trevande fingrar rotade hon runt i väskan utan annat resultat än ett gammalt läppstift i nästan samma form som larmet.”Attans, mumlade hon för sig själv och fortsatte desperat att leta.

Plötsligt kände hon två seniga armar runt kroppen. Sanna försökte klösa angriparen, men hans grova skinnjacka försvårade det hela. Hon riktade en kraftig spark mellan benen på honom och hörde att hon träffade, men hennes krafter räckte inte riktigt till. ”Din jävla hora vad faan gör du?” Sanna kände igen rösten och blev rädd. Det var en av de så kallade gangstrarna på skolan som stod bakom henne och hon visste att han var stark.

”Släpp mig!” sade hon med bestämd röst, och hoppades att han inte skulle höra skräcken i den. ”Släpp mig för faan!” Greppet lättade lite och hon försökte skaka sig loss från honom utan framgång. Han tog tag i den grova dragkedjan på jackan hon bar och drog ner den med ett ritschande. ”Sådär, genast bättre” sade han och öppnade sitt bälte och lät de alldeles för stora jeansen glida ner. Med ett ryck slet han ned hennes jeans och började med ovarsamma rörelser gräva i hennes underliv.

Efter några sekunder, som kändes som timmar för Sanna drog han bort handen för att sniffa på den och tryckte sedan med ett vrål in sin hårda lem och tog hennes oskuld. Stora tårar rann på hennes kinder och hon grät tyst när han fullbordade våldtäkten som var över på några minuter.
Sannas byxor låg i en hög vid fötterna och jackan hade blivit skitig av trädet som han tryckt upp henne mot. Pojken drog snabbt på sig sina byxor och stirrade elakt på henne medan han hötte med fingret. ”Det här är bara början, sådana som du förtjänar ingen kärlek. Horor är ni allihop, och om du inte ger mig 500 spänn i månaden fortsätter jag.” Han samlade ihop sina saker och gick sedan lugnt iväg.

Hon tog upp en servett ur väskan och torkade av sig sperman som blandats med hennes blod, och klädde sig långsamt, som i dvala för att sedan springa hem och kasta sig in i duschen.

Sanna satte sig ner i duschkabinen med en tung duns och lät tårarna flöda. Smärtan i sig var inte så stor, men kränkningen och skräcken hon kände var oöverstiglig. Sanna frågade sig själv gång på gång varför han utsett henne till offer, och hon kom fram till att enda orsaken måste vara hennes hudfärg.

Hon drog med fingrarna över sin ebenholtsfärgade kropp och stannade vid håret som var en enda röra av glödande spiraler i rött och svart.

Sanna erinrade sig mammans fundersamma blick när hon kommit hem efter att slingorna gjorts och orden hon sagt. ”Skäms du för oss? Varför i all världen har du färgat håret så där?” Sanna hade stammande försökt förklara att alla andra i klassen gjorde så. Att det var mode bland unga. Mamman hade fnyst och mumlande ryckt på axlarna innan hon lämnade rummet.

Efter duschen kändes det lite bättre, men hon hade ont i underlivet och hämtade en ispåse nere i köket som hon använde.

Plötsligt ringde hennes mobil och det okända numret lyste mot henne med limegröna siffror. ”Ja hallå.” Dödstystnad förutom andetagen. ”Hallå! Vad vill du? Lämna mig ifred!” En röst som gav henne rysningar hördes i luren. ”Hej min lilla hora, visst var det skönt idag? Ha, ha, nåväl om du nu mot förmodan inte tyckte det är det bäst att du fixar stålar till mig. Senast den 25:e vill jag ha dem. Ha en bra kväll!” Han lade på och Sanna tryckte snabbt igen mobilen. Var skulle hon få femhundra kronor ifrån? Hennes tankar gick runt, runt tills hon blev alldeles yr och lade sig ner på soffan i vardagsrummet för att fundera.

Hon somnade till och vaknade av att pappan kom in. ”Hej hjärtat! Var är mamma och ungarna?” Sanna nickade mot bordet där det låg ett ritblock med text skriven i all hast. ”Hon och de andra har gått till grannen på kalas, men de kommer nog när som helst. Klockan är ju mer än läggdags för småttingarna."

Pappan vände sig till sin dotter och log ”Hur har din dag varit då? Förresten när får vi träffa din pojkvän? Jag hörde det ryktas om att du träffar en kille från skolan.” Sanna vände sig mot ytterdörren som öppnades och sade ”Äsch, vi är bara vänner, ingenting annat. Jag tänkte vänta med sådant där.” Han klappade på hennes arm och gick ut i hallen för att hjälpa till med barnen som var stökiga av trötthet.

De vanliga kvällssysslorna tog vid och ingen av föräldrarna såg Sannas ledsenhet, och hon hade redan beslutat sig för att inget säga.

Dagarna gick och trots att Sanna febrilt sökte efter ett sätt att få in pengar saknades det flera hundra när dagen för utbetalningen kom.
På morgonen innan hon gick till skolan klättrade Sanna upp på pallen i köket och sträckte sig efter hushållskasseburken som var fylld av sedlar. ”Mamma dödar mig om hon märker att jag stjäl, men vad skall jag göra?” sade Sanna för sig själv medan hon räknade sedlarna hon tagit och stoppade dem i innerfickan på sin jacka. Svettig av nervositet strök hon deoderant under armarna innan hon efter ett snabbt ”Hejdå!” lämnade lägenheten.

”Hoppas, hoppas att han inte är där.” mumlade Sanna för sig själv när hon var på väg in i skolan.

”Hej du!” ropade en röst, och kalla kårar gick över hennes rygg. ”Hur har det gått? Blir det ett ligg eller har du pengarna?”Det sista sade han med låg hes röst. Sannas händer blev svettiga och rösten ville inte riktigt bära när hon svarade honom. ”Jag har pengarna, men nu kan jag inte ge dig mer. Jag har ju inget jobb, och veckopengen (hon skrattade ett glädjelöst skratt) den är bara på några hundralappar. Snälla, kan du inte ge dig? Jag lovar att inte tala om för någon vad du gjort.”
Han vände sina isiga blå ögon mot Sandra och det lät som en morrning när han talade. ”Pengarna eller ett ligg, det är bara att välja.” Pojken vände sig åt motsatt håll och rörde sitt pekfinger sakta fram och tillbaka i en lockande rörelse.

Ett gäng killar som stått en bit ifrån kom fram när han vinkade till sig dem och hon kände igen ett par som gick i parallellklassen. ”Vad säger ni grabbar? En svart liten lakritsklubba eller hur?” Han svepte med handen framför Sanna och vred runt henne som en nickedocka, sedan klatschade han henne i baken och skickade iväg henne därifrån. ”femhundra spänn den tjugofemte, annars…!” ropade han efter Sanna när hon rusade därifrån med tårarna brännande innanför ögonlocken. Hjärtat slog som det hotade att hoppa ut ur kroppen. Väskan slog mot den smala höften och innehållet skramlade då hon sprang. Varför hände det här henne? Hon kände dem inte ens. En virvelstorm av känslor snurrade runt i hennes stackars mage när hon låste upp skåpet för att hämta böckerna till lektionen.

All oro gjorde att kilona rasade och hennes föräldrar frågade oroligt gång på gång om de kunde göra något. ”Är det så jobbigt i skolan?” sade hennes pappa en dag och drog handen genom sitt glesa hår. ”Kan vi hjälpa dig med något? Din farbror som jobbar som ingenjör kan kanske hjälpa till med matten som du får traggla så mycket med?” lade han till och lade sin ena hand på hennes axel.
Sanna skakade på huvudet och lutade sig in i pappans famn. ”Det är lugnt, jag klarar mig. Det verkar som om jag fått en elak förkylning som härjar i min kropp just nu och jag har ont i hela kroppen.” Sanna låtsades nysa och drog med handen över näsan som om hon snorade. Pappan pussade sin äldsta dotter på huvudet innan han återgick till sin kvällstidning.” Jag gör allt för dig, det vet du. Tveka inte att vända dig till oss.” Han tittade bekymrat över tidningen på sin avmagrade dotter och drog med handen över de djupa rynkorna i pannan.”Lova mig det.” sade pappan innan han tveksamt återvände till tidningen.

Veckorna gick fort, och snön kom med vackra singlande kristaller som lade sig i drivor på den hårdfrusna marken.
Skidorna togs fram och Sanna åkte långa sträckor varje dag efter skolan. Svettig och högröd i ansiktet tog hon sedan en dusch. Tårarna och duschvattnet slukades av avloppet.

Pressen på henne resulterade till slut i sömnbrist och stora svarta ringar prydde hennes ögon som var torra och fnasiga av det nattliga gråtandet i kudden.

När dagen för utbetalningen kom och Sanna inte fått ihop mer än några hundra funderade hon först på att stanna hemma, men besinnade sig och rusade iväg i sista sekunden.

Utanför skolporten stötte hon på sin fiende och med våldsamt tickande hjärta insåg hon att han inte hade tänkt lämna henne ifred. ”Stick!” sade Sanna och försökte tränga sig in genom dörren.” Jag har lektion snart.” sade hon med ljus röst.
Han skrattade överlägset och tog ett hårt grepp runt hennes arm. ”Kom nu lilla gumman så skall du få vara med på lite skoj. Du skall få den bästa lektionen i ditt liv.” Han skrattade överlägset och manade på henne när hon motvilligt satte fötterna i backen för att streta emot. Sanna spanade efter någon äldre elev eller en lärare som kunde hjälpa henne, men gården var tom sånär på några enstaka elever här och där. Han puttade på henne, och hon drog i jackan för att få den ännu tätare intill kroppen, och började skaka av skräck inför vad som väntade.
Han öppnade dörren på den gamla halvruckliga ladan som låg i skogsbrynet och knuffade in henne.
Inne i ladan var mörkret kompakt, men hon hörde andetag från flera håll och förstod att de var flera därinne.
När han med ett hårt ryck drog ned dragkedjan på jackan och slet upp tröjan ur byxorna för att blotta Sannas bröst hörde hon hur andetagen på honom och de andra blev tunga och någon flämtade till.

En smal, lång gestalt lösgjorde sig ur mörkret och kom fram till henne. ”Vilken vacker kropp du har. Får jag smaka?” Killen böjde sig ned mot hennes ena bröst, tog det i munnen och sög smackande på det innan hon hann svara. ”Vill ni testa killar? Hon smakar faan i mig jordgubbe.” Ytterligare en gestalt kom fram mot henne och han sade med hes röst. ”Det smakar inte lakrits då?” Gänget i ladan skrattade rått.
Den nyanlände satte sig på huk och drog sakta ner dragkedjan på hennes jeans som var så tajta att han fick ta i ordentligt innan de gled ner. ”Grabbar kolla här! Hennes murvhår är becksvart.” Han tryckte in sin skitiga hand i vaginan och Sanna stönade till. ”Hörde ni grabbar? Horan njuter av vår behandling. Nå, vem vill vara den förste?”
Killen drog ned hennes rosaprickiga trosor och böjde henne ovarsamt över motorhuven på en rostig bil som stod i ladan, sedan greppade han tag i hennes mörka ostyriga hår och höll det så hårt att Sanna kände att det brände i hårrötterna. ”Jag vill gärna testa ludret.” sade han och knäppte snabbt upp sina byxor för att fullborda våldtäkten.

När han var klar slängde han Sanna åt sidan och spottade på henne. ”Faan, hon är trång den lilla horan, skön som faan. Vem vill vara näste man?”
Diffust som i en dröm hörde Sanna röster och hennes kropp slängdes hit och dit för att med jämna mellanrum få ett glödande spett inkört i sig. Hon kände att låren var rispade av något och mellan hennes ben rann sperma som fortfarande var varm. Hela tiden såg hon olika ansikten i den spräckta glasrutan på bilen och lovade sig själv att minnas vartenda ett.

Till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon svimmade.

När hon vaknade av att hon frös så att tänderna skallrade var ladan tom och hon kunde höra någon spela fotboll på skolgården som låg några meter ifrån. Hela kroppen värkte, och när hon försökte dra upp byxorna upptäckte hon att de var fyllda av blod och stelnad sperma. Sanna snyftade till och slet av sig byxorna helt, sedan letade hon upp sina skor och drog på sig den långa tjocka jackan som dolde nästan hela hennes kropp.
Haltande och gråtande smög hon iväg genom skogen för att ta sig hem. Hon skakade av köld och chock.

När ytterdörren slog igen hörde hon sin pappas röst. ”Hallå! Vem är det?” Samtidigt pep hennes mobil till och hon såg att hennes fiende skickat ett sms. Med skakande händer öppnade hon mobilen och läste raderna han skrivit. ”Berättar du är du dödens! Samma tid nästa månad, ha, ha!”
Pappan som hört hennes kvidande gråt kom ut i hallen och tog hennes ansikte mellan sina händer. ”Men lilla, lilla gumman, vad är det som har hänt?” Storgråtande och fortfarande med intorkat blod i sitt ansikte berättade Sanna om våldtäkten, och såg sin fars ansikte skifta från svart till grått under tiden som hon talade. När hon pratat klart reste han sig resolut upp, satte på sig sina skor och jacka för att sedan smälla igen dörren hårt när han lämnade huset.

Sanna visste inte vad hon skulle göra, men kände att hon måste bli ren och klev in med kläderna på i duschen. Plötsligt hulkade hon till och skyndade sig till toaletten för att spy. Inga tårar fanns kvar… hon drog av sig de våta kläderna och lade sig tyst i sängen och stirrade rakt ut i intet. Slut i själen, kroppen och psyket.

Hennes pappa däremot ångade av energi. Hans ilska gjorde att han såg svart och när skolgårdens välbekanta hus tornade upp sig kände han sig som en oövervinnlig soldat, lika stolt som han varit i sitt hemland. Nu jävlar skulle han få den där idioten som skändat hans stackars, stackars älskade barn. En bräda som slängts ner från bygget intill plockades upp och spiken som satt i dess ände studerades med nöjd min. ”Perfekt!” sade han för sig själv.

”Vem är Lars Persson? Visa mig!” Pappan stormade fram till två elever som satt i godan ro och talade om sådant som ungdomar gör. ”Visa mig! NU!” Rädda för grymheten de såg i hans ögon pekade de bort mot skolans toalett. ”Han, han, han gick precis in där.” stammade pojken förskräckt.
Lars som precis stängde dörren till toaletten såg en nästan svart man som stod med en bräda i högsta hugg och förstod att det var fara på färde. ”Jäklar!” svor han och sprang så fort han kunde mot skogen.

Sannas pappa såg den bortflyende pojken och rusade snabbt efter. Med ett snabbt dunkande hjärta och tunga andetag som var nästan blodfyllda sprang han till slut ifatt sin dotters förövare.
”Är det du som är Lars Persson?” Han flåsade och hans huvud dunkade av värken som var hans ständige följeslagare efter kriget som varit i hans land. ”Nå, svara!” Han hötte med brädan och siktade noga in sig på var han skulle slå. ”Smasch!” Ljudet av ben som krossades ekade över gläntan de stannat i. ”NEJ! Låt bli mig!” skrek pojken med blodfylld mun. ”Jaha, lika mycket som du lät min dotter vara ifred då, eller?” Han slog till den nu liggande pojken med brädan och spiken rev upp långa sår i hans ansikte. ”Hur faan kunde du? Vad i helvete finns i din sjuka hjärna?” Slagen var hårda och blodet sprutade åt alla håll. ”I mitt land hade du blivit dödad din jävla idiot. Vi ser upp till våra kvinnor och behandlar dem väl, men i det här skitlandet behandlar ni dem som smuts under era skor. Här får du, och här, och här.”

När ilskan ebbat ut och han insåg vad han gjort var det redan för sent. Pojkens huvud låg i en konstig vinkel och ögonen tittade på honom med oseende blick medan kroppen låg i fosterställning med blodet rinnande.
Sannas pappa tog upp mobilen och slog numret till polisen som kom i full fart med blinkande ljus.
Blanka handbojor sattes på pappan och han fördes till häktet av polismän som i hemlighet såg upp till honom för det han gjort. Vilken far skulle inte vilja göra så? Dottern var det käraste han hade, och insikten om vad som försigått och hennes svåra situation hade fått allt att svartna. Hjärtat var fyllt av sorg, men inte över det han gjort utan över att han inte kunnat förhindra sin dotters smärta.

Sanna reste sig upp och mötte sin mamma i ytterdörren när hon kom hem.
”Pappa sitter i fängelse, vet du det?” Sade mamman och lade armarna runt sin dotter för att krama henne hårt, hårt
Livet i hemlandet hade stundtals varit tufft, men idag kändes det ändå som om det varit lättare tider. Hon suckade och smekte Sanna över kinden som var urgröpt av den ofrivilliga svälten. ”Hur mår du min ängel? Vill du ha något att äta?” Småsyskonen klättrade upp i Sannas knä och kramade henne medan de skrattande kivades med varandra.

Sanna mådde mycket dåligt och var bara skinn och ben. Nästan varje morgon kräktes hon och gjorde till slut ett graviditetstest i smyg.
Hennes mamma skulle inte klara av mer sorger, och Sanna satt med tummarna i hårt grepp med förhoppningen att det var falskt alarm. Hon knöt sina händer så tummarna vitnade av kraften i greppet.
Stickan visade ett klart och tydligt plus. Efter ytterligare tre tester var saken klar, Sanna var gravid med någon av sina förövare, och hon hade ingen aning med vem. Sanna grubblade fram och tillbaka i flera dagar, men fann ingen vettig lösning och tog beslutet att lösa problemet på sitt sätt.
Hon klättrade upp på den rangliga stolen och knöt repet runt vattenledningen som gick uppe i taket, sedan lade hon snaran runt sin hals och sparkade gråtande undan stolen.
Det sista Sanna såg var skoltoalettens vita kakel.

Dagboksinlägg kväll/natt 19 sept

Eftersom min älskade Zafira inte ville leka med mig längre måste jag låna min pojkväns Mazda Pickup och hej och hå vilken skillnad det var. Man cruisar fram på gatan som på blankt vatten med en snabb båt och sitter högre än alla andra. En skön känsla, men ack så svår eftersom jag inte riktigt har pejl på vara alla sidor på bilen finns ännu. När jag backade var det med hjärtat i halsgropen eftersom jag såg nada.


Nåväl vi kom hem med livet i behåll, och det återstår bara att se hur det går imorgon. Naturligtvis lär jag få sitta i de där förbaskade köerna både hem och till skolan. Jag måste medge att jag är lite nervös.

När jag var liten och pappa skulle lära mig att köra traktor höll det på att sluta riktigt, riktigt illa. När han babblade med mig svängde jag mot honom och höll på att köra över honom. Exakt då slutade pappa att tjata på mig om att lära mig köra, sedan satte jag aldrig min fot på den gaspedalen mer.

Nu ikväll skall jag leta upp myten om Atlantis på nätet för att imorgon redovisa den inför mina skolkamrater. Jag återkommer senare till den myten för den är faktiskt vansinnigt intressant.

Dagboksinlägg söndag 19

Åhhhhhh jag blir galen på bilar som brakar ihop!


Så var det dags igen! När vi åkte hem igår från Uggla känner jag att bromsen tar uruselt och tror först att jag inbillar mig, men belönas efter en stunds grubblande av att en ilsket röd lampa tänds på panelen. Ha…förgrymmade bil…fräser jag och tittar en lång stund på lampan som för att få den att trollas bort. Men icke…den lyser lika vackert röd som innan och jag kör in till kanten för att läsa i instruktionsboken.

Det är bromsoljan som åkt ur och vi tar oss till närmsta Statoil och inhandlar en flaska livsvatten till bilskrället. Sedan tuffar vi hemåt och går och lägger oss efter några timmars effektiv tevetid.

Imorse tog Peter bilen och åkte iväg för att en stund senare ringa och tala om att all oljan LÄCKT UT. Åhhhhhh jag blir sååååå arg! Fick jag bestämma skulle jag vara hemma jämt och åka buss de få gånger vi behövde ta oss någonstans. Men då skulle man inte kunna jobba eller gå i skola för vi bor lite avsides så att säga.

Tydligen läcker det olja ur bilen så nu har vi två bilar hos vår snälle bilreparatör. Tyvärr så blir det både dyrt och struligt när sådant här händer. Och det är ju inte alltför länge sedan som min bil var hos honom. Så imorgon govänner skall jag köra Peters firmapickup till skola och dagis. Det skall bli mycket intressant att se hur det går.

Magnus Ugglas Revy

Så satt jag äntligen där…framför honom som jag diggat sedan han 1977 kom ut med första skivan, och sedan dess genom åren följt på scenen.
Det är till och med så att jag i mitt jobb som försäljare träffat honom flera gånger och blivit ännu starkare i min tro att han är ett helt vanligt musikaliskt ordgeni. En genomtrevlig och vansinnigt charmig man i sina bästa år som gör det han är bäst på.

Och inte gjorde han mig besviken den här gången heller. Jag ömsom skrattade så att jag grät, ömsom njöt av minnen från den tiden låten härstammade och inte en enda sekund tilläts jag att ha tråkigt.
Det var som att bli serverad en perfekt mediumstekt biff med ett glas ålderdomligt vin till.

Vacker sång av Sarah Dawn Finer och dansande nippertippor avbröts av en glatt skanderande Uggla som charmade byxorna av oss i publiken med ord som gick rätt in i skrattkontoret och ibland ord som var på gränsen för råa. Komikerna Annika Andersson och Pär Andersson låg inte många steg efter och var alldeles perfekta som kompanjoner till Mister Uggla. Pär var dessutom en riktig mästare på att imitera andra. Vi fick bland annat stifta bekantskap med Tommy Körberg och till och med njuta av lite skönsång av honom.

Jag och de mina hade en underbar eftermiddag och gick därifrån med glada miner och varmt hjärta. Nästa gång han sätter upp en show kommer jag att sitta bänkad på första rad igen, och om någon skulle be mig titta på den här igen…skulle jag med glädje följa med.

TEMA Hemligt uppdrag

”Vadå hemligt språk?” Elina tittade in genom broderns dörr och studerade intresserat pojkarna som satt i en ring runt en karta. ”Får jag vara med?” Hon satte in foten genom dörrspringan. ”ALDRIG! Inga småtjejer!” Hampus smällde igen dörren med en smäll och låste den noga.

Elina hann knappt få ut foten och skyndade sig ned till mamma Elsa för att skvallra. ”Han kastade ut mig! Så får man ju inte göra.” Uppbragd över behandlingen lade hon armarna i kors och trulade med munnen. ”Mamma, säg åt honom.” Den lilla femåringen utstrålade ilska och det korta mörka håret stod åt alla håll efter att hon dragit med handen genom det flera gånger. ”Mamma? Inte får man göra så?”

Mamman lade diskborsten åt sidan och satte sig på huk framför dottern. ”Vill du följa med mig på ett hemligt uppdrag? Pappa kan kolla killarna så sticker du och jag iväg en stund.” Elsa studerade dottern som sakta slappnade av och blev sitt vanliga glada jag. ”Bara du och jag?” Elina såg förväntansfullt på mamman och nästan studsade på stället. ”B-a-r-a du och jag?” Hon sprang ut till hallen och drog på sig de röda skorna en efter en. Elsa gick in till mannen och viskade i hans öra vad hon tänkte göra, sedan gav hon honom en puss och gick iväg.

Elina kände inte igen vägen som mamma tog, och undrade i sitt inre vad som var på gång. Hon kände små bubblor som kvillrade i magen, och hade svårt att sitta still. ”Är vi framme snart?”

Elsa som egentligen inte visste vad hon skulle hitta på att göra med dottern grubblade intensivt tills hon plötsligt mindes att pappa Kalle skulle fylla år nästa vecka. Hon tvärstannade och gjorde en stor u-sväng för att åka mot det stora köpcentret. ”Du och jag skall köpa något fint till pappa. Det är hans födelsedag nästa onsdag. Det blir väl kul?” Elinas glöd i ansiktet falnade. ”Men mamma, det är väl inget hemligt uppdrag. Det pratade du om för några dagar sedan. Kan vi inte göra något roligt?”

När de kom till köpcentret möttes de av gladfärgade clowner som sprang runt bland folket och gjorde konster. Stora plakat satt fast på Icabutikens glasvägg och Elsa konstaterade att det var 20-årsjubileum för centrumet. Hon tog tag i dotterns hand och log mot henne. ”Vilken tur vi har. Vad vill du se först?”

Dagboksinlägg 18 sept 2010

Idag är jag trött så trött efter att ha tillbringat i stort sett hela natten med att få till en snygg hemsida.
Klockan hade brakat iväg till tre innan jag äntligen slöt mina blå.
Idag skall jag skriva en skrivpuff, sedan fortsätta med hemsidan, men framförallt skall jag och Peter iväg och titta på Ugglas show...jag återkommer med en recension senare idag.

Ute hänger regnet i luften och det är som att molnet bara väntar på att någon skall sticka upp en vass pinne i det för att tömma det¨på vatten.

Barnen lägger pussel med Peter och vi inser snabbt att Lilleman blivit för stor för vissa av dem. Det tar bara några sekunder så har han plockat ihop dem. Herregud vad tiden flyger iväg. Razzel sitter i rummet och spelar sitt älskade Playstation och Zabine leker med modellera.

Det har varit full fart här sedan de vaknade vid sex.

TEMA Lov, löv, lön

Beata reste sig upp från golvet med ett högt suckande. ”Åh, dumma mamma! Det är ingen skola idag…vi har ju höstlov.” Hon satte sig ned igen och fortsatte klistrandet av de rödbruna löven som mormodern gett henne. En silverfärgad ram låg på bordet och väntade på att få omfamna konstverket som flickan fnulat ihop.
Bilden gav Kerstin flaschar från barndomen som smärtade. Hon visste precis vart löven kom ifrån. Trädet som nästan täckte barndomshemmets lummiga gård hade varit hennes fristad när fadern kommit alltför nära. Kerstins tittade på sina händer och såg de långa kraftiga livslinjerna. Livet hade varit tufft mot henne, men hon stod fortfarande upp och hade till och med lyckats få en dotter. En alldeles egen skärva av sig själv.
Hon vaknade ur sina drömmerier och gick fram till den 7-åriga dottern och kramade om henne. ”Om du skall få någon lön för mödan älskling måste vi åka ned till staden och köpa en speciell sorts spray som fixerar löven. Sätt på dig jackan så åker vi iväg.” Hon tittade länge på konstverket och såg med sina mycket erfarna ögon att Beata bar talang för det konstnärliga. ”Annars smulas allt det här sönder på några veckor, och det vill vi inte. Ellerhur?” Inom sig kände Kerstin en knut av allvar och önskade som många gånger förr att hon kunde vrida tiden tillbaka och göra allt det onda ogjort. ”Morfars begravning är på söndag. Vi kanske skulle lägga din tavla på kistan som ett farväl?” Beata tittade allvarligt på mamman och ett försiktigt leende syntes.

Dagboksinlägg Torsdag

Idag är jag ledig från skolan…eller…ledig är jag ju inte egentligen. Vi förväntas skriva på våra manus och plugga det vi lärt oss.


Igår var Fredrik Lindqvist vår lärare halva dagen…ni vet han som skrivit den superba boken ATT SKRIVA FILMMANUS. Vi fick med oss en varsin bok innan vi gick hem, så nu har jag två. Tänkte ha en liten tävling här så fort jag landat i det jag gör.

Barnen är körda till dagis och jag har skrivit dagens skrivpuff plus läst det de andra skrivit. Såååå många begåvade människor, och samma sak är det på skolan.



Igår läste vi om sagor och dagen innan om fabler. När Kurt talat färdigt skrev vi varsin saga, och jag lovar att det blev alla möjliga varianter. Både gammaldags och moderna. På eftermiddagen lärde vi oss om rollfigurer och backstory. Vi avslutade det med att sätta en och en i heta stolen för att bli utfrågad som sin karaktär. Vi låtsades alltså vara huvudkaraktären i vårt manus och blev intervjuade av våra klasskamrater om vad vi stod för…eller helt enkelt vem vi var. I mitt huvud poppade städer och namn upp som inte står i manuset, men tydligen hör dit.

Idag tänkte jag skriva en backstory till en av mina karaktärer.



Ha en underbar dag! Nu kommer det att bli radioskugga på skomakarbacken igen.

TEMA Ett tal

”Nej, du får ursäkta, men jag fattar inte varför vi överhuvudtaget skall lära oss sådant här.” Emma slog uppgivet med handen över den uppslagna sidan och såg på sin fröken. ”Jag kommer aldrig att använda det här i mitt yrkesliv, aldrig! Det här är ju för professorer och kanske på sin höjd ingenjörer…förresten kunde inte min pappa heller det här, och han är ändå chef.

Emma lutade sig mot stolsryggen och lade armarna i kors över bröstet. ”Tror du att någon av oss kommer att behöva använda det här i vårt liv?”

Fröken ställde sig upp och hyssjade ned klassen. Hon tittade en lång stund över de otåliga tonåringarna och log för sig själv när hon mindes sin egen frustration över algebran. ”Försök att hänga med på lektionerna så lär ni er det här…jag lovar. Det må vara så att ni aldrig mer behöver se ett tal som detta, men det står i läroplanen att ni skall lära er dem, och jag är er lärare.

Hon gick fram till Emmas bänk och lade handen på hennes en arm. ”Jag förstår fullkomligt om du ignorerar det här, men vem vet…du kanske behöver det när du blivit vuxen. Emma slet ilsket till sig armen och blängde på fröken som förövrigt hette Karin och var nyutexaminerad från lärarhögskolan.

Med brinnande entusiasm hade hon fått klassen för några veckor sedan och försökte att inte nedslås av alla elaka kommentarer som de viskande spred på lektionerna. Värst av dem alla var Leo som var ett riktigt sorgebarn. Suddgummin och pennor flög över de andras huvuden, och han var mycket högljudd. På rasterna var han oftast den som tog initiativ till slagsmål och gick omkring som en indianhövding på skolgården med huvudet stolt tillbakadraget och rak hållning.

Konstigt nog satt han tyst för en gång skull och skrev intensivt i boken. Fröken antog att han kluddrade den full med små streckgubbar och hade absolut ingen lust att gå en dust med honom. Med tungan mellan tänderna satt han helt inne i sin egen värld, och till slut beslöt fröken att hon skulle kolla vad han gjorde.

”Nej…men…Leo” Förvånat satte hon handen för munnen medan hon i huvudet undersökte siffrorna han skrivit. Leende vände Karin upp hans ansikte mot sig och pussade honom i pannan. ”Lilla gubben…det här är ju helt rätt. Vad duktig du är.” Rodnande böjde han ned huvudet mot bänken och mumlade något ohörbart. ”Vad sade du?” Fröken böjde sig ned så att deras ansikten var jämte varandra. ”Jag…jag…frågade pappa igår, och han satte sig ned med mig för första gången i mitt liv, och visade hur man gör. Pappa är ju arkitekt och använder sådana här tal. Pojken vände sig rodnande mot sina klasskamrater. ”Det…det…det är inte så svårt…i alla fall tyckte inte jag det.” Han lyste av ett inre sken och log. ”Om ni vill så kan jag hjälpa er.”

TEMA Trafik

Kväll efter kväll ringlar köerna från stan mot Grödinge, och jag undrar i mitt stilla sinne om alla slutar på jobbet vid den tiden.

Krockar hör till vanligheterna och de står där uppkörda långt in på vägkanten livligt käbblandes om vems fel det var. En mobiltelefon hivas upp ur fickan i vredesmod och polis kallas till platsen.

Det känns som om livet stannar lite den här halvtimmen när man tuffar fram centimeter för centimeter, och ibland drabbas jag av en stor längtan att bara stanna bilen, stänga av motorn och kliva ur.  Naturligtvis sitter jag kvar som den lydiga människan jag är, men tanken kittlar foten som längtansfullt trycker lite extra på bromspedalen några sekunder för att strax lätta på foten.

Jag studerar omgivningen och ser kossorna som lugnt och stilla idisslar under tiden som de förvånat tittar på oss människor i våra muskedunder till bilar. Och uppe på kullen finns det ett mycket vackert och speciellt träd som på något underligt sätt fyller mig av ren skön ödmjukhet inför livet. Det är gammalt och har knappt några blad…inte ens på sommaren. Grenarna ser ut som tagna ur en skräckfilm och under det växer högt gräs.

Några meter bort ser jag Tumba centrum långsamt tona upp och hör pendeltåg komma och åka. I samma ögonblick som jag åker över gränsen mellan Tumba och Vårsta försvinner köerna för att bytas ut till svart nylagd asfalt som knappt hörs.

Lättat trycker jag ned gaspedalen och ser mätaren sakta resa sig för att stanna på de lagliga sjuttio. Hem, hem, hem sjunger däcken.

DAGBOKSINLÄGG 15 sept.

Regnet smattrar ihärdigt på biltaket och jag sitter med min älskade laptop i knäet och skriver. Tittar på vad de andra på skrivpuff petade ihop igår och öser lovord över dem alla. Tänk att världen består av så många människor som liksom mig har det här behovet att ösa ur sig ord.

Det känns fortfarande lika fantastiskt att gå i skolan och min trögstartade hjärna börjar så sakteliga köra igång kontoret för att tillgodose sig alla underliga ord jag lär mig.

Igår skrev jag hela dagen, och hade nästan abstinens över att inte få fortsätta på mitt manus. Peter kom hem och ville pratat, men mina tankar svävade inne på kontoret över datorn, och jag ville sååååå gärna gå dit, men hejdade mig.

Till slut somnade han i soffan trött efter dagens vedermödor och jag pep fort iväg och slog upp datorn för att sedan skriva till långt in på natten.

Idag öser som sagt regnet ned här i Botkyrka och alla människor skyndar sig fram på gatan under gigantiska paraplyer.

Vi fick schemat från skolan igår och då fick jag veta att på dagens program står saga…skall bli mycket intressant att höra hur de gör sådana. Jag har hittills bara skrivit en ungdomssaga.

Ha en underbar dag

Dagboksinlägg 14 september

Snart sitter vi kväll efter kväll med elden brinnandes för att inte golven i huset skall förvandlas till isbanor. Jag älskar den här tiden när man får tylla in sig i filtar och bara vara. Inga tvång på att åka till stränder för att fläka ut sin vita kropp eller ljuva sommarkvällar som lockar till nattliga sittningar på verandan.




Barnen lägger sig snällt på kvällen utan att ifrågasätta. Solen är borta och mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Stjärnorna tindrar som små ljusdioder på vift. Grannarna vinkar glatt då de kommer hem i sina bilar, och stänger dörren när de går in i sina hus. Borta är vidöppna hus som släpper in sommardoft och blodtörstiga myggor. Getingarna har slagit sig till ro och slutat åka omkring några centimeter ovanför gräsmattan med 100 procents risk att stickas. Sommargyllingen niger mot höstastern som blommar och förgyller det annars rätt så tråkiga blomsterlandet. Barnen sätter snällt på sig byxor, skor och tröja, och snart mycket snart är det dags för mössa och vantar.

TEMA Något som glöder

Idag har jag tillbringat hela dagen framför datorn med mitt nya filmmanus.
Det har legat mitt framför mig en längre tid utan att jag sett det. Men imorse, eller rättare sagt inatt rasade ide´n in i min hjärna.

Imorse skyndade jag att köra iväg mina småttingar sedan satte jag mig hemma och skrev. Rad på rad, sida efter sida. Jag glömde tid och rum, och gjorde inte ens avbrott trots att magen kurrade av ilska.

Mina fingrar glödde mot tangenterna och orden kom så fort in i huvudet ibland att jag inte hann skriva dem innan nästa rad kom.
Klockan tre var jag tvungen att avsluta. Suckande plockade jag ihop mina saker och for iväg för att hämta älskungarna.
Deras glada skrik av glädje fick mitt hjärta att bulta fortare, och när Lilleman hoppade upp i mitt knä och ropade "Ja älskar dig ja mamma." flera gånger i följd så var jag såld. Tårarna låg bakom ögonlocken och lurade när jag borrade in ansiktet i hans hår och snusade in doften av sand, höst och svett.

TEMA Att bli upptäckt

Sanden från stranden svischade upp mot det lilla vita huset som inretts enkom för sommarboende. Barnen som alldeles nyss lekt i vattnet rusade efter varandra mot den röda ytterdörren som stod på glänt. Med våta fötter gick de in i köket där mamman stod och bakade bullar.

Tysta nickade de mot varandra i samförstånd och lade sig på alla fyra för att smygande ta sig fram till bänken där nygräddade bullar låg travade. Med kvicka fingrar greppade de varsin och kastade sig ut från köket när mamman vände ryggen åt dem.

Leende förpassade de sig ut till stranden igen där de njutningsfullt åt upp sina bullar.

Några minuter efter att de sista smulorna försvunnit in i deras magar kom mamman ut med en bricka med två tallrikar kycklingsallad och ris.

Med händerna formade hon några tecken och ur munnen kom små korta obegripliga ljud.

Den lilla flickan såg ett bullpapper kika fram ur broderns ficka och försökte förgäves tala om för honom på teckenspråk vad hon såg. 

Mamman såg på dotterns ansikte att hon var upprörd och följde hennes blick. När mamman såg papperet log hon milt och plockade upp det. Med händer fyllda av kärlek lade mamman handen under hakan på honom under tiden som hon rörde pekfingret fram och tillbaka i en snabb rörelse framför hans ansikte. 

Dagboksinlägg MONDAY; BLOODY MONDAY

Sitter i bilen och väntar på att skolan skall öppna. Regnet öser ned utanför och jag sitter i en bubbla av knattrande tak och fönster. Jag kan inte hjälpa det, men jag älskar regn. Det är renande på något vis och nu när termometern fortfarande visar plus är det ju ljummet.

Mina tankar drar iväg till helgen som kommer då vi skall gå på Ugglas show, och naturligtvis bokmässehelgen som ger små kvillringar i magen. Då skall min bok Pappersskärvor visas upp. Hm…vad har jag gett mig in på?

Idag skall jag gå i skolan här i Botkyrka, men imorgon skall vi vara i stan…och vips blev livet lite mer komplicerat. Men, men…som tur är har vi ett bättre dagis nu och kan komma lite tidigare. Närmare bestämt klockan sju. Peter lovade att ta morgondagen så att jag kan kolla hur lång tid jag måste ha på mig nästa gång. Tänkte nämligen lämna bilen i Tumba och åka kommunalt till stan. Köerna ringlar kilometerlånga, och jag har absolut ingen lust att sitta i bilkö. Nä jag tänkte vara effektiv och skriva när jag åker pendeln. Nu får vi ju se hur det blir med den saken i verkligheten, men tanken finns där.

Ni får ha en underbar dag!

Nu skall jag dra på mig regnjackan och springa till skolan så fort jag kan.